Att erkänna att man mår dåligt.

Jag jobbar ju bara halvtid just nu, men jag har nyligen gått en kurs i hårförlägning och ville så gärna få första modellen avklarad så att jag så snart som möjligt får börja på kunder, så jag bokade upp min dag igår. I flera dagar har jag gått och oroat mig över hur det ska gå att jobba en hel dag. När jag sedan avklarat denna arbetsdag och jag säger hej då till alla så slår det mig att jag ska vara ledig nu, att jag ska åka hem - då brister det. Jag orkar inte längre. Jag bryter ihop. Gråter och skriker, ligger på golvet och biter mig armarna.. förstår inte hur jag ska klara att någonsin sluta gråta. Jag missar det tåg jag bokat, jag klarar inte av att ta mig dit. Pratar med mamma och pappa som försöker lugna mig, som vill få mig att komma hem. Jag vill inte. Orkar inte med. Tillslut förstår jag att jag inte kommer kunna lugna ner mig..att jag måste göra nått, och det bästa jag kan komma på när jag sorterat bbort alla dåliga idéer är att sova... så jag tar theralen, och någon gång mellan snyftningarna så somnar jag.

Vaknar upp av att mamma ringer och säger att dom ska komma och hämta mig.
Jag är en tjej på 23år som inte kan ta tåget själv från Stockholm till Dalarna.

Några tips om vart man kan vända sig.

Här är några ställen som Dr Gustav tippsade mig om och tyckte jag skulle ta kontakt med. Alla har jag dock inte själv tagit kontakt med ännu, men ville ändå lägga ut dom. Kanske kan det hjälpa någon.

www.scfa.se
www.abkontakt.se
www.tjejzonen.se
www.mando.se

Att låta sig bli hjälpt.

Jag har en väldig tur. Jag har en kusin som bryr sig väldigt mycket om mig och håller koll på mig. En kusin som säger att det är okej att inte orka kämpa hela tiden och som tar över en liten stund.

Jag orkar inte just nu. Jag orkar inte ringa ett samtal till. Det låter så enkelt. Ringa ett samtal. Men dom där samtalen leder ingenstans. Jag får blotta mig och berätta om hur dålig jag är på att ta hand om mig själv, berätta om hur dåligt jag mår, sedan händer ingenting. Som om dom inte tror mig, eller som om jag inte vore värd hjälpen. Det är inte bara att ringa ett samtal.

Jag vet att jag är värd hjälp. Jag tycker det om alla som mår dåligt och jag tycker det om mig själv. Men just nu orkar jag inte.

Linda har redan ringt psykiatrin. Hon hjälper mig nu. Jag tror inte att man klarar sånt här själv. Man måste vara oerhört stark för det. Men som jag ser på det är det väldigt starkt att låta någon hjälpa till. Finns det människor runt omkring som är villiga att göra det finns det ingen vits att göra allt det här själv. I slutändan spelar det ingen roll hur det gick till, bara man tar sig igenom det.

Jag börjar glömma saker igen. Idag kunde jag för inget i världen komma på vilken dag det var. Sådant kan kanske hända vem som helst, men jag känner igen det så jävla väl.

Att lämna någon att ta vara på sig själv.

Jag är så less på att det inte händer någonting.
Jag hör ingenting ifrån psykiatrin, Capio eller Stockholm Center för Ätstörningar och jag har inte längre Dr Gustav.

Däremot har jag tappat matlusten helt, och ännu värre är att jag har tappat viljan till att vilja göra något åt det.

Dom har sagt åt mig att inte sätta fingrarna i halsen så det gör jag inte. Men ingen säger åt mig hur jag ska ta ut den ångest jag har. Hur jag ska göra mig av med den ilska jag känner. Jag hittar mina egna vägar och jag måste säga att jag är mer rädd för mig själv nu än jag någonsin varit.

Jag är argare och mer hatisk än jag någonsin varit. Jag sätter inte fingrarna i halsen och för det är jag ledsen. Jag har tappat kontrollen över mig själv helt.

Jag har vissa saker för mig som jag ibland kommer på mig själv med att göra, eller snarare inte göra, som fungerar som varningssignaler. Att allt inte är som det ska.

När jag inte mår bra öppnar jag inte min post och jag vågar heller inte kolla hur mycket eller lite pengar jag har på kontot. Däremot borstar jag tänderna hela tiden.

Nu ligger det mängder av oäppnade brev innanför min dörr, så nu vet jag att det är dags att ta några krafttag och skärpa till sig.

Jag sätter inte fingrarna i halsen längre. Istället kastar jag mig framför bilar, slåss på krogen och springer naken på stan. Det finns så många sätt att ta ut sin ångest på.

Jag äter inga talbletter, Jag har ingen tid hos någon läkare eller någon psykolog. Jag äter mat och jag går ner i vikt.

Jag mår bra nu.

Försäkringskassan.

Några som är riktigt gulliga är Försäkringskassan. Dom har ringt mig flera gånger när det varit oklarheter och frågetecken, och varje gång har dom ordnat upp det utan problem!

Imorse ringde dom igen och när jag sa att jag fått fler papper från dem att fylla i så tog vi det muntligt istället. Så nu slipper jag den biten. Skönt.

Dr Gustav - no more.

Jag hade en tid hos Dr.Gustav den här veckan. Jag blev tvungen att boka om den, men ingen tid passade för oss både, så nu står jag utan tid.

Dr.Gustav tycker istället att jag ska vänta tills jag får komma till Stockholm Center för Ätstörningar.

Idag ringde jag dit och hörde hur lång väntetiden är. Hon förklarade att dom kommer ta upp min självanmälan och Dr.Gustavs remiss nästa vecka på ett möte, där avgör dom hur akut mitt behov är vilket spelar in på hur länge jag kommer få vänta. Hon bad mig ringa igen i början på Januari så kommer dom veta mer då, men väntetiden är upp till tre månader.

Jag kan alltså komma att få vänta tre månader innan jag får någon hjälp. Och hade jag inte betalat för den hjälp jag fått hitills, så hade jag alltå inte fått min första hjälp förens då... Låt oss hata Sverige en liten stund.

Jul, jul..

I år ska vi fira jul hos min kusin Linda. Ett tag funderade jag på att vara kvar i stockholm över jul för att det vore enklast så. Men så har jag bestämt mig för att komma hem. När jag sist träffade Linda sa hon Du kan ju fundera på om det är någonting som du vill ha på julbordet som du vill äta, det behöver ju inta vara julmat.

Och nu känna allt med att jag ska komma hem över jul mycket lättare. Jag har fortfarande inte kommit på om det är någonting som jag vill äta då, men bara frågan gör att det känns bättre!
Jag tror att mamma skulle freaka ur om jag äter blodpudding på julafton. Dessutom tror jag att det går att hitta saker som går att äta. Känner jag min släkt rätt så kommer det julbordet inte bara bestå av mamma scans köttbullar.

Kall potatis, en kall potatis är det enda jag kan komma på... Men då kan jag ju lika gärna vänta med att äta potatisen tills den svalnat. Så här går jag och funderar om dagarna.. allt för ett julbord som egentligen är som vilken middag som helst tillsammans med folk jag tycker om, och jag har redan oroat mig i veckor...

Uppdatering

Idag fick jag brev från Stockholms centrum för ätstörningar, att Gustav skickat en remiss till dem, så jag fick papper jag skulle fylla i för en självanmälan.

Jag blir så glad över att Gustav gjort detta för CAPIO har vi ju inte hört mycket ifrån!
Papprena är redan ifyllda och imorgon lägger jag dem på posten!

Idag var jag hos Birgitta igen. Kändes bra. Nästa gång blir den 18dec på telefon, hennes förslag.
Jag har mycket att fundera på efter dagens möte, precis som det ska vara.

Trötter.

Jag är väldigt trött om dagarna, jag undrar om det kan vara en biverkning av tabletterna. Det är knappt hållbart att arbeta. Men jag sover faktiskt lite bättre nu än jag gjort innan.

Kan vara tabletterna, eller mina nya livsstil som ger resultat.

Istället för att ha tv:n på på kvällarna har jag radion på. Det är ändå så sällan jag kollar på tvn. Den blir bara någonting som stör. Radion lyssnar jag på och den håller mig sällskap. Jag har alltså blivit lite pensionär.

Istället för att se på tv eller sitta framför datorn när jag ska sova så läser jag lite ur min bok jag håller på med.

Innan jag går och lägger mig går jag ut och går med mina stavar.

Det är mina nya kvällsvanor som jag faktiskt gillar. Och istället för att tända lampan när jag blir rädd så går jag och lägger mig med lampan tänd och släcker den när jag är så trött att jag nästan redan sover. Väldigt smart, jag har kommit på det helt själv. *stolt*

Men trots att jag sover bättre så är jag alltså trött hela dagarna. Det känns inte värt det om det är tabletterna som ligger bakom.

Som en ängel.

Jag har fått en underbar julklapp av en av mina bästa vänner. På fredag ska jag träffa kurator Birgitta igen, det är hennes julklapp till mig.

Tack Madde. Jag är så tacksam! Du är bäst och jag är så glad över att ha dig som vän! Det är en sådan trygghet med dom vänner som står en nära och som man vet alltid kommer finnas där!
Like family.

frukost kanske?

Jag är så rädd på nätterna att jag inte vill gå och lägga mig. Jag är så rädd att jag inte vågar släcka lyset men när lyset är tänt kan jag inte sova. Och när morgonen väl kommer så vaknar jag alldelles för tidigt för att jag är så hungrig. Det är nackdelen med att börja äta mat, jag blir bara hungrigare och hungrigare hela tiden.

Mig, gustav och birgitta. oss kan man räkna med.

I torsdags ringde Dr.Gustav. Helt utan att vi bestämt det. Han ville kolla hur det är med mig. Vi ändrade min dos av tabletterna jag äter, och han gav mig namn på flera ställen där jag kan försöka få hjälp.

I fredags fick jag ett sms ifrån kurator Birgitta. Trots att jag avbokat min nästa tid hos henne. Hon skrev att hon tänker mycket på mig och att jag ska veta att jag kan ringa henne när jag vill.

Allt med vården är alltså inte dåligt. Dessa två är ju helt fantastiska!

Frida kontstaterar

En vecka.. när jag hade mina tider hos kuratorn tog jag en vecka i taget.. man klarar att pressa sig själv en vecka.. att stå ut. Man står ut en vecka. Lite dalar ibland men en vecka klarar man.

Nu ser jag bara massa jävla dagar och veckor framför mig. Resten av mitt liv, det är vad jag ser. Jag pallar inte att stå ut resten av mitt liv. Jag vill att det ska gå av sig självt. Att dela upp det veckovis var bra. Det här är dåligt. Nu vet vi det, nu lär vi av detta.

Det går åt helvete nu.. men en dag tar jag nya friska tag.
Men fört rasar vi längre ner. Först går vi sönder lite till.
Det går åt helvete nu, men jag säger inte att det är dåligt.


Det är kämpen i mig som tagit en välförtjänt paus. Men vi kommer igen.

Psykiatriskamottagningen Kronan, Sundbyberg

Idag hade jag lite pepptalk med min chef. Hon är som jag skrivit tidigare helt super!
Efter det samlade jag mina krafter och ringde till psykiatriskamottagningen Kronan som jag inte hört något från sedan jag fick ett brev från dem för två veckor sedan om att dom snarast skulle återkomma med en tid till mig. Men det har vi ju allla lärt oss att ord som vi återkommer inte betyder ett skit i den här världen.

Tanten jag pratade med ville inget hellre än att få mig att lägga på, men jag fick iallafall fram vad jag ville ha sagt emellan hennes försök att avsluta samtalet. Jag fick henne till och med att leta fram min självanmälan och remissen från Gustav, och hon sa att hon skulle lägga fram det till den läkare som jag sen kommer träffa. För det kunde hon hitta i sina papper, namnet på en läkare... Däremot kunde hon inte ge mig en tid. Jag undrade så klart varför..

- Vi har en policy att vi hör av oss inom 30dagar efter att vi fått in egenanmälan, och det har inte riktigt gått 30dagar här..

Tillåt mig att skratta och gråta och säga att den här tanten är en idiot.. Jag undrade varför det var så här, men det visste hon inte.. Men att höra av sig inom 30dagar är inte samma sak som att höra av sig efter 30dagar, men det förstod inte den här tanten.

Eftersom hon lovade att lägga fram papperen till läkaren tackade jag för mig och kände mig iallafall lite nöjd. Nästa vecka ringer jag igen.

Ohoj! Why worry? Idag fick jag mitt lönebesked. 1420 spänn.

Ni får tycka att jag är en bortskämd unge som gnäller över att jag inte har några pengar, men vad jag egentligen gnäller över är att vården blivit en klassfråga.. Endast dom som kan betala får må bra.

Jag hatar Sverige en liten stund till.

Idag fick jag pengar från försäkringskassan. När jag har betalat det jag ska vad gäller hyra, lån och räkningar så har jag 23kr kvar att leva på.

Tack försäkringskassan.

cash is king.

Jag har nu avbokat min nästa tid hos min kurator och ska höra av mig när jag har möjlighet att komma igen. När jag fick hennes svar att det var okej så grät jag.

Det här är så jävla fel men jag har inget val. Utan pengar är man ingen. Jag har noll kronor på kontot och 100kr i min handväska. Det är den 25November.

Just nu vill jag inget hellre än att sätta fingrarna i halsen. Allting känns så jävla hopplöst.
Det enda som gör att jag slutar gråta ibland är när jag tänker på att jag snart (i januari) kommer få börja jobba heltid igen. Men det känns som en lång jävla nerförsbacke dit, en nerförsbacke som jag ofrivilligt glider ner för.. En uppförsbacke kan jag ta, när man väl är uppe och har nått toppen e man king of the world. Men en jävla nerförsbacke för ingenting positivt med sig.

Just nu gråter jag bara, för jag kan inte trolla. Jag tycker själv att jag varit stark och gjort vad jag kunnat för att få mig själv att må bättre. Men nu kan jag inte göra mera. Allt för att cashen e slut. Låt mig få hata sverige en liten stund. Låt mig få gråta en liten stund.

Tack för tipset Madde

En kall kokt potatis är en ofarlig potatis.

Jag har hittat flera gratis nöjjen som jag börjat ägna mig åt under min tid som sjukskriven.

• Stavgång - väldigt roligt och ganska klurigt.
• Biblioteket - Att sitta vid internet på biblioteket är väldigt mycket trevligare än att sitta hemma.
• Biblioteket - Varför får man för sig att köpa böcker när man kan låna dem?
• Ishallen - allmänhetensåkning är det nästan hela dagarna. Perfekt när man är sjukskriven.

Money, money, money.

Jag får inte tilbaka mina pengar för resan jag bokade och sedan avbokade, trots att jag har läkarintyg. Allt pågrund av att jag betalde resan med mammas kort och inte med mitt eget (som hade blivit kapat).

Jag hade verkligen räknat med dom pengarna så det känns pissjobbigt just nu. Eventuellt kommer jag avboka min nästa kuratortid. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Känns jävligt tungt att det är December och att man borde köpa julklappar nu också.

Samtidigt känner jag att jag inte har någon rätt att klaga. Jag har det jävligt bra, jag har haft pengar sparade jag har kunnat använda, och jag har haft möjlighet att skaffa hjälp privat..

Jag känner mig besegrad, igår ringde jag till pappa för att höra om jag kan låna brorsans säng han har hemma hos dem, eftersom jag insett att det kommer dröja innan jag har råd att köpa någon ny säng nu. Och jag har tröttnat på att sova på soffan, det går inte att ligga raklång.

Jag är inte van att ha det så här. Jag är bra på sköta min egen ekonomi... Men nu går det åt helvete och jag vet inte om det är värt det. Vad är vitsen med att ta tag i sina problem om man istället ska gå och må dåligt över sin ekonomi...

just nu känner jag mig så jävla värdelös som inte vet om jag kommer kunna betela mina räkningar imorgon. Jag är arg. Arg på Sverige för att jag måste betala för all hjälp själv. Jag har alltid jobbat och betalat skatt. Varje dag efter skolan och före hockeyträningarna så jobbade jag. När jag inte har pluggat har jag jobbat. Jag är en bra medborgare. Åt helvete med det.

Björnen sover.

Man vet att jag har tagit Theralen för att sova när jag säger God Morgon till min lillebror på msn, när klockan är 14.12.

Theralen och öronproppar gör det för dig, väldigt skönt att vara utsövd men det här är anledningen till att jag inte kan ta dem när jag ska jobba dagen efter. Kanske borde jag be om något svagare men å andra sidan är det här de enda jag fått utskrivet som överhuvudtaget ger någon effekt. Don't take that away from me.

I Roberts skafferi / i Fridas huvud

Jag delar in mat i bra och dålig mat.
Ex på mat som jag går under bra mat: Tonfisk.
Ex. på dåligt mat: Det mesta...

Conny och Robert får ofta frågan "Är det här bra eller dåligt att äta?"

Igår satt sig Robert ner med mig och försökte få mig att förstå hur fel jag tänker angående mat. Robert är ett big fan av tallriksmodellen och tycker inte att man ska utesluta något helt. Först satt vi bara och pratade.. Men pedagogen Robert ville verkligen få mig att förstå, så han plockade fram det mesta ur skafferi, kyl och frys och började förklara hur mycket energi allting innehöll..

Jag var såklart skeptisk men det blev väldigt tydligt hur konstigt jag tänker när han började mäta upp socker, matolja, havregryn och pasta var för sig, räkna potatisar och jämföra hur mycket man kunde äta av vad.. Robert har koll och då blir allting så lätt.

Jag är en dum brud som tror att en potatis blir onyttig för att man kokar den. En dum brud som undrade om det inte går lika bra att äta potatisen rå om jag nu måste äta potatis... En dum brud som av någon konstig anledning får sån grym ångest av att äta varm mat...

I mitt huvud så vet jag ju att kokt potatis är helt okej. Men hela min kropp stelnar till och skriker att äter du den kokta potatisen blir du fet och äcklig. DÅLIG SJÄLVDICIPLIN, skärpning. Håll dig till havregryn..

Efter att Robert gått igenom sitt matföråd med mig, gav han mig ett gäng vindruvor och sa: Dom här kan du äta, Det är förresten mest vatten i dom. Och så pressade han sönder en vindruva mellan sina fingrar för att visa hur mycket vatten den innehöll. Men även om jag litar på vad Robert säger så skriker min hjärna socker.. Det är socker i vindruvor.. Du kan lika gärna äta bitsocker!! Robert tyckte inte att jag lyssnat på vad han berättat för mig. Men jag lyssnade. Jag lyssnade och nu arbetar min hjärna igenom alla information för att bestämma sig vad jag ska tycka. I morse gick jag ifrån havregrynsgröten och åt välling med Robert, och det kändes inte ens speciellt jobbigt. Så visst lyssnade jag!

kurator Birgitta, riddargatan.

Idag var jag hos Birgitta. Till nästa vecka ska jag skriva matdagbok. Känns jävligt jobbigt. Det är väl fan bara tjockisar som gör sånt? Kommer hon säga till mig att jag äter för mycket nu?

Antagligen inte. Men fortfarande jävligt jobbigt. Oglammigt.

Förstå att man känner sig välkommen!

Den här bilden togs innan min första träning. En tjej tar fram en kamera och säger "nu måste vi ta lag bilder". Och vilket lag sen, så himla glada och trevliga tjejer! Hockeyn kommer få mig att må bra igen. Jag känner det!

Det går bra nu.

Det går jävligt bra nu. Ibland lurar man sig själv och tänker att det går åt helvete även om det egentligen går jävligt bra. Vilket det gör. Jag får bara kämpa så jävla mycket hela tiden, vilket gör att det känns som att det inte alls går speciellt bra. Men jag sköter mig. Det flyter på. Det rullar.. Det går helt enkelt jävligt bra trots allt.

skrämmande är vad det är.

Om detta är vad som händer med mina naglar, så är det inte konstigt att jag fått hål i tänderna.

(bilderna är tagna samtidigt för att visa hur jävla oklokt det är att hålla på så här.)

Ett ljus i mörkret/ Apoteket

Jag har nått upp till högskostnadsskyddet på Apoteket och får i fortsättningen halva priset när jag hämtar ut pills.

Jävligt sugigt att jag lagt ut så mycket pengar på tabletter och grejjer som jag själv inte tycker gjort något för mig. (undantaget är min darling Theralen som får mig att sova som ett barn).
Men jävligt skönt att det här högkostnadsskyddet finns. Jävligt skönt.

Lite kan jag väl få tjura.

Det är tuffa tider ekonomiskt nu. Jag talar inte om Sverige i stort. Jag pratar om fröken Davidssons siffror på banken. Jag vet inte hur dom tänker dom där politikerna... mår man dåligt och vill ha hjälp ska man först kriga som ett svin för att få reda på att man inte kan få någon hjälp pågrund av att det inte finns några pengar - men 750 gånger får man höra att man mår dåligt och att man behöver den. Så då får man istället fixa hjälp privat. För det vet ju alla att som sjukskriven har man ju så mycket pengar att göra av med. Svindyra läkarbesök, och svindyra vändor till apoteket. Dessutom har man ju så mycket tid som man annars inte haft.. Mer tid, mindre pengar, och stora utgifter.. Skulle detta på något vis få mig att må bättre?

Jag har en tandläkartid bokad i December, jag har försökt lagt undan pengar för att kunna laga mina hål(som jag skyller på min ätstörning) och till den bettskena jag ska få.. jag har redan flyttat fram tiden en gång, Jag gjorde ett försök, men på måndag är det jag som ringer till folktandvården och avbokar min tid. JÄVLA SKIT!!! Jag ville ju så gärna få det att funka!!

Jag ska försöka flytta fram tiden till Januari, eller kanske februari istället, så jag ger inte upp det helt. Men hur jävla värdelös är man inte om man inte har råd att betala för sig själv!! Det är jag och uteliggarna..

trevlig helg på er/ tjejen utan säng och med hål i tänderna, det där med plötslig oförklarlig död kanske inte vore så illa ändå.

Så jävla sugen man blir att svälja dom där pillsen när en av biverkningarna är: plötslig oförklarlig död.

I min pillerburk.

Jag har haft en jobbig vecka. Jag vet inte vad det beror på, kanske att jag nu jobbar 50%, kanske att jag mådde så bra förra veckan så att jag tar det så jävla hårt när jag mår lite sämre igen..Kanske är det sömnbristen som tar ut sin rätt...Eller kan tänkas att det är mina besök hos kuratorn som gjort mig lite nedstämd. I vilket fall som hellst är det jävligt kämpigt nu, och 250gånger om dagen tänker jag att nej, nu pallar jag inte mer...

Det är inte alls likt mig att tänka så, och när den tanken gått över så biter jag såklart ihop och tar tag i det där som nyss verkade så omöjligt... Men tanken har ändå varit där och den återkommer...

Överlag så mår jag bättre nu. Jag är gladare och piggare för det mesta men när jag mår dåligt mår jag istället riktigt dåligt. För varje gång jag råkat ut för dom här dalarna så har det blivit värre och värre. Det skrämmer mig, och gör att jag går runt och oroar mig för att må så här dåligt... Därför har jag bestämt mig för att börja äta dom ångestdämpandetabletter som Dr.Gustav tycker att jag ska äta.

Idag gick jag till apoteket för att hämta ut dem. De ligger i en förpackning om 14stycken och jag ska äta dem varje dag. Ville man inte ta livet av sig innan man hämtat ut de här tabletterna så är chansen jävligt hög att man vill göra det efteråt. 660 jävla spänn gick det på.

Som sagt, jag har haft en jobbig vecka, och hoppades att detta skulle vara en del av min räddning. Men så jävla ångestdämpande vet jag inte om man kan kalla det!

Bio

Jag har lagt mig till med en vana. -att gå på bio jävligt ofta. Nästan en gång i veckan går vi på bio, jag och en grabb. Så köper vi varma chips och popcorn. För varje gång vi gör det här så går det bättre och bättre. Jag slutar tänka så mycket på det. Jag hatar att äta bland folk, och speciellt tillsammans med en grabb jag gillar... Det får mig att känna mig ful och fet.. Men den här grabben gör det så lätt.. Och fan vilket freak jag är - jag har träffat en grabb som gör det lätt för mig att äta... Varje gång jag tuggade på ett chips tänkte jag i och för sig att det var rent fett jag tuggade på, men bortsett från det så var det inga problem. Inte en enda gång tänkte jag att jag störde resten av människorna i salongen genom att äta. Inte en enda gång tänkte jag att den här grabben nog tycker att jag borde ut och springa istället för att äta chips. Istället tänkte jag att fan va trevligt det här är. -Torsdagsbio med en trevlig karl som inte får mig att tycka att jag har dålig självdiciplin för att jag äter några varmachips. Övning ger färdighet mina vänner!

Det är jävligt jobbigt nu, men armhävningar hjälper mot det mesta har jag märkt.!

En gång hade jag ett liv fullt av saker jag tyckte om.

Om man saknar någonting jätte mycket, så kommer man antagligen inte sluta sakna det förens man hittat på det där man saknar igen.

Idag hittade jag tillbaka till hockeyrinken, och det gör ont i mig när jag tänker på hur länge jag varit utan den. Det går inte att må bättre än vad man gör med skridskor på fötterna och med en ny spolad is framför sig.

Folk säger att det är dumt att träna när man inte äter som man borde.. Jag säger att dom har fel. Träningen gör att jag måste äta, annars orkar jag inte. Tränar ja inte så kan jag gå omkring å vara hur trött som helst utan att det gör mig något. Men inte nu, nu tar jag en banan och snörar skridskorna. Det är kärlek.

I love my icehockey.

Back in the days..

Jag har börjat en ny vana. Varje morgon börjar jag med att lyssna på R.E.M - Everybody hurts.

Känns som jag kastats tillbaka till högstadiet, lyssna på R.E.M och ha ätstörningar. Men det är jävligt skönt att börja dagen med den låten. Det är en jävla pepp låt. Inte sorglig nånstanns.. Bara "kom igen nu, sluta fjanta, kör på nu.."

Just nu är jag så jävla trött. Mina nya vanor med att träna och jobba fungerade fint nät maten funkade okej. Så fort den delen skiter sig så orkar jag inte alls.

Så idag gör vi ett nytt försök mina vänner. För någon timme sen fick jag gå upp och äta ett ägg för att jag var så slut och mådde så illa av det. Nu tänker ja satsa på lite gröt innan jobbet. Morgonens joggingtur har jag ställt in. Helt dum är jag inte. Gröt och armhävningar får det bli.

http://www.youtube.com/watch?v=ioAQTwc8Oas

Ups and downs.

Nästa vecka.. vi hoppas på nästa vecka. Eller kanske kan vi tänka att med en dålig början på veckan så kan det förhoppningsvis bara bli bättre. Jag ska sluta räkna dagar nu och bara göra mitt bästa. Jag har i och för sig aldrig slutat göra mitt bästa men ibland blir det två steg bakåt och ett steg frammåt. Jag antar att det är så det måste få vara.

Idag fick jag brev ifrån psykiatrin här i Sumpan att dom fått remissen och min självanmälan och att dom kommer höra av sig angående en tid.

Jag har börjat jobba 50% nu och det är tyngre än jag förväntat mig. Samtidigt är det roligt att vara tillbaka. Idag började jag nära på gråta över att ett löshår trasslade sig. Ett löshår som inte skulle användas till någonting utan som bara skulle kollas över... Stabil tjej.

I natt somnade jag 05.30. Min väckarklocka ringde 07.00. It sucks. Kanske kan jag skylla mitt nära-på-gråtande på min sömnbrist.

Imorgon är en annan dag.

kurator Birgitta

Birgitta: Du skrattar?
Jag: Ja, jag gör det.
Birgitta: Vad är det du sitter och ler åt?
Jag: Jag hör ju hur jag själv låter. Det är väldigt fjantiga saker jag går omkring och nojjar mig över.

Man ska inte ropa Hej.

En vecka och en dag. Vi får tyvärr börja om att räkna nu. Men vi visste ju att det skulle bli så här. Rom byggdes inte på en dag. Jag är ändå jävligt stolt över att jag inte deppat ihop helt över det här lilla felsteget.

Jag var hos kuratorn idag igen. Jag skyller på det. Det är väldigt jobbigt att gå därifrån. Inte för att det har varit jobbigt att prata, för jag har väntat så länge på det här så det tycker jag inte. Däremot är det nu det jobbig kommer. När jag ska bråka med mig själv.

Min nya hemläxa är att skriva ner vad jag tänker varje gång jag tänker "jag måste, jag borde eller tänk om..." Saker jag tänker precis hela tiden... Och att hon gör mig medveten om det är väldigt jobbigt.

Varje natt när jag släkt lampan och gått och lagt mig så måste jag gå upp efter en stund - för att göra armhävningar. Trots att jag gjort det innan jag gått och lagt mig. Hon säger att jag måste sluta med det.

Tallriksmodellen is the shit, sägs det.

Jag har dessutom träffat en grabb som säger saker som: Du har ätit kolhydrater som finns i havregrynsgröten, vitaminer från frukten, men vart har du proteinerna? Ta ett ägg!!

Han säger: Va!? ska du inte äta hela hamburgaren nu när jag gjort den till dig?

En grabb som säger att GImetoden e jävla fjant, att tallriksmodellen is the shit, och att jag är puckad som tror att jag kan bygga muskler om jag inte äter ordentligt. Han säger åt mig att skaffa en kokbok om jag inte kan laga mat. Att jag inte kan gå och träna om jag inte ätit först. Att det mesta är okej så länge man inte dricker läsk till maten.

Jag är en vuxen brud som behöver folk som säger till mig vad jag ska äta, så här kan vi ju inte ha det! Jag är så jävla peppad på att ta tag i det här nu! Idag var jag till och med och handlade mat som jag ska äta i veckan!!! Mest fisk, för det har dom lärt mig grabbarna, att fisk e grejen!
Och bananer.. för att kroppen ska återhämta sig efter att jag tränat. Jag tycker det här är riktigt roligt faktiskt! Jag har blivit en hejjare på att koka havregrynsgröt också!

Imorgon ska jag till kuratorn igen. Jag har gjort min hemläxa, att skriva ner vad jag har för krav på mig själv, och vad jag anser vara mina problem just nu. Och det räcker väl att jag säger att det blev inte bara en sida...

Mini-seger!

Jag har klarat en vecka nu!

Conny är ett sånt jävla stöd! Vi pratar jätte mycket om mat och träning, och han har så sund inställning och säger sådanna bra saker! När jag börjar tänka lite fel så påpekar han det för mig, och först då inser jag att jag hela tiden försöker lura in mig själv på saker som inte är så hälsosamma. Det är jävligt skönt att Conny säger åt mig att jag ska äta, och att jag ska äta mycket oftare än vad jag gör.. för nu är det Connys "fel" att jag äter och jag behöver inte ha samma ångest, och nu har jag klarat av en vecka av ätande!

Frida analyserar sig själv.

Jag fundera mycket på hur det kommer sig att jag blev att må så dåligt och jag tror att det är flera saker som spelar in.

Tex att jag är färdig som friör, jag har alltid varit på väg någonstanns och haft klara mål att kämpa emot, nu är dom avklarade och jag känner mig jävligt vilse som inte har sett ut till mig själv vad nästa grej ska bli.

Clease. Jag tror att clease är en stor bov i det här dramat. Att han höll fast mig i min egen lägenhet, försökte få ner mig på golvet.. tog på mig.. Jag tror att det drog upp mycket av vad om hänt mig tidigare.

Terapi. Jag tror att mitt val att börja gå i terapi ställde till det. Att jag fortsatte gå och snacka med någon som inte klarade av vad jag berättade. Som istället för att hjälpa mig gjorde det värre. Jag tror att jag öppnade mig och berättade om mig, något jag har väldigt svårt för.. och att jag berättade det för fel person. Det fick mig att känna mig än mer vilse och ensam, och på sätt och vis ångrar jag att jag började gå i terapi från första början.

Jag önskar att alla som hamnar i en depresion har en lika bra chef som jag har, med lika härliga arbetskamrater som jag har..

jag är så tacksam över dem.

Dr gustav - Quality Care, riddargatan.

Mötet med Gustav gick bra. Han säger att jag nästan varit inne i en psykos. Jag vet inte vad det är, men oavsett, så vill jag inte dit igen.

Han skrev av dom antidepresiva.. (jag äter dom ju ändå inte) och så sa han något mycket märkligt: Jag måste ju alltid börja med att skriva ut sådant här, även om jag kanske inte alltid tror på det själv, men jag ska ge dig ett annat förslag nu.. Sedan skrev han ut ett papper om akupunktur.

Han var glad över att jag simmar, går med stavar och har börjat på yoga. Han tror att det gör mig gott. Jag vet att det är det bästa jag gjort på länge.

Nästa inbokade möte med Gustav är om sex veckor. Resten av året nu ska jag jobba 50%.

Jag mår bättre än jag gjort på länge, och jag har inte satt fingrarna i halsen på en vecka. Igår grät jag mig till sömns, vilket kanske låter som något dåligt, men för mig är det en stor jävla lättnad att kunna gråta igen.

När jag mår dåligt mår jag riktigt dåligt, men däremellan mår jag helt okej, vilket är våldigt skönt. På måndag ska jag träffa Birgitta igen. Jag jobbar på förfullt med mina hemuppgifter.

Jag sov som en ängel i natt igen!! I love my yoga!

Nu ska jag iväg till Dr Gustav!

Min vän Bikram.

Bikram Yoga är verkligen häftigt, jag var där ikväll igen. Jag har köpt 10dagars kort, så jag ska försöka vara där så mycket som möjligt under de här 10dagarna. Inatt sov jag dessutom bättre än på länge. Kan ha att göra med att jag tog hjälp av min vän Theralen.

Jag är helt slut av alla sömnlösa nätter, så jag satsar stenhårt på yogan nu och hoppas att den kan lugna ner mig lite! Dessutom är alla så sjukt snygga som är där.

Frida goes yoga.

Imorgon ska jag på bikramyoga.
Jag simmar nästan varje dag nu, och tar mig en powerwalk lite då och då. Det gör stor skillnad, mår mycket bättre sen jag började med det. Jag blev jätte glad när min kompis Hans hörde av sig och frågade om jag ville med på bikramyoga. Det är yoga som utförs i ett varmt rum. Jag är stel som ett kylskåp och stressad som skrämd höna, så jag tror det kan va bra för mig. Vi ska köpa 10dagars kort och köra järnet en vecka framöver nu. Jag tänker att kanske kan detta få mig att sova bättre om nätterna. Kanske kan detta göra att jag blir att må ännu lite bättre. Dessutom tror jag att det kan hjälpa mig att nå mitt mål, att bli het som fan till jul utan att sätta fingrarna i halsen. Jag har klarat 3dagar nu.

soffliggare.

Jag har ingen säng. Jag hade en säng men jag vågade inte sova i den så nu är den borta så jag har ingen säng.

Jag känner mig som en hemlös människa. Jag har börjat hata min soffa. Och jag hatar den ännu mera när jag tänker på hur lång tid det kommer dröja innan jag har råd att köpa någon säng. Alla olika läkar, psykolog och tandläkarbesök äter upp mina pengar, och de som blir över tar min ätstörning. Ibland tänker jag att livet vore enklare om man inte hade några pengar alls. Ibland gör jag av med pengar jag knappt har bara för att inte kunna lägga de på mat.

Men fortfarande så har jag ingen säng. Och nu har min dator gått sönder. Det går utför nu. Men samtidigt är det skönt att inte ha någon säng för då känner jag mig inte lika fast här. Kanske borde jag slänga ut soffan också.

kurator Birgitta

Idag fick jag sms ifrån den kurator som jag träffade igår, hon ville höra hur det är med mig efter vårat möte.

Lite skillnad mot "Vi tar kontakt med dig ..." (svarar kanske när det är telefontid)

Kurator, eriksbergsgatan

Första gången är alltid första gången. Man vet liksom innan man går dit hur det kommer gå till, vad som kommer sägas. Första gången känns liksom onödig, som om den borde vara gratis för man går därifrån lika vilse som när man kom. Men självklart kan man inte hoppa över den, första gången...

Däremot fick jag hemuppgifter. Känns väldigt bra. Äntligen något som kan leda någonstanns.

Nu ska jag träffa henne en gång i veckan. 800kr/h. Skönt att man har så fett med pengar när man är sjukskriven, men som sagt.. 800kr kan låta mycket men så tänker jag efter och kommer fram till att det är det inte. Jag tar själv 600kr/h när jag jobbar och jag klipper hår... Det här är förhoppningsvis något som är värt att betala för.

Jag får dessutom ringa eller smsa henne när jag vill! Det är det här jag snackar om, jag vill ju såklart prata med någon som kan mig och mina problem, inget jävla akutnummer som ber en lägga ifrån sig kniven. För några sådana problem har jag inte. Jag är trots allt en frisk tjej. En frisk tjej som gått lite vilse.

Kuratorn imorgon.

Imorgon har jag en tid hos en kurator som Dr Gustav ordnat åt mig. Men jag har inga höga förväntningar. Eftersom den förra psykologen var vänlig att tala om för mig att jag hade för höga krav på mig själv och för mycket ångest för att kunna lösa mina problem genom att prata och istället rekomenderade ångestdämpande mediciner så känner jag inget större hopp.

Jag tror ju självklart att pyskologen hade fel, men jag vågar inte hoppas på att den här bruden kommer kunna hjälpa mig mer - samtidigt som jag är dö rädd för att hon visst ska kunna det. Dö rädd för vad som kommer komma upp. Dö rädd, men så jävla säker på att det är det här jag behöver göra. Nu eller aldrig.

Psykiatriskamottagningen Kronan, Sundbyberg

"vi tar kontakt med dig" betyder inte samma sak inom vården som i resten av världen. I vården betyder "vi tar kontakt med dig" att har du tur så svarar vi nästa gång det är telefontid.

Idag postade jag alla papper som krävdes för att jag förhoppningsvis ska kunna få tillbaka pengarna för den greklandsresa som jag avbokat.

Hade jag inte haft mammas hjälp med att få ihop alla papper så hade det aldrig blivit av. Tack mamma! Då hade jag tänkt att dom där tusenlapparna är inte värt att må dåligt för så hade jag skitit i det, inte orkat. Nu känns det helt fucked up att jag tänkte så. Klart jag vill ha tillbaka mina pengar!!

Dessutom har jag varit på biblioteket och lånat Självkänsa nu, som Dr Gustav sa åt mig att läsa. Jag hatar den redan. Jag blir så arg när jag läser den att jag inte kan fortsätta läsa. Nu kan jag heller inte säga att den enda hjälp jag fått är tabletter. Jag har fått ett boktips också.

Psykiatriskamottagningen Kronan, Sundbyberg

"längre fram ska vi se till att du kommer i kontakt med psykiatriskamottagningen i sundbyberg också" sa Dr Gustav i Fredags och fortsatte sedan att prata om något annat. Jag snappade upp det och tänkte att jag ska se till at längre fram blir jävligt snart.

Så imorse ställe jag klockan efter en telefontid igen. Trött som fan gick jag upp för att ringa. Jag fick ligga och lyssna på signalerna som gick fram en halvtimme, sedan svarade någon i andra ändan men bad att få ringa upp, och vi vet ju hur det brukar gå... Men det här var en tjej som hade lärt sig att stå för vad hon säger, så strax där efter så ringde det i luren.

Jag drog min grej igen. Talade om allt, vilka jag gått till, vilka mediciner jag äter/borde äta, hur jag mår, hur dom senaste veckorna varit.. frågade vad dom kunde göra för mig.. vart jag borde vända mig.

Hon skrev ner allt, och bad mig ordna en remiss från Dr. Gustav och sa att när dom fått den så kommer dom höra av sig till mig. Jag smsade honom på en gång, och fick till svar att han skulle ordna det på en gång. Så nu ligger bollen i deras händer och jag ska bara vänta. Kanske ringer jag imorgon igen.

Hon rådde mig även till att göra en ny självanmälan hos Capio, trots att jag redan gjort en, eftersom jag inte var skriven i stockholm då jag gjorde den förra. Trots att vi ringt och informerat dom om att jag är skriven i stockholm nu tyckte hon ändå att det var bäst att skicka in en ny. Så det ska jag ordna imorgon. Dom på Capio tar hem första priset i att inte svara i telefon, så det känns ändå som den bästa vägen. Drar nog iväg ett mail också.

Det var senaste nytt från fröken Davidsson. Och just det, idag har jag börjat jobba igen också! Hela tre timmar blev det.

Innan john blund kommer kommer djävulen.

I natt var en jävla helvetes natt. Jag var så sjukt rädd, och jag kunde inte se någonting även fast jag hade ögonen öppna. Jag var helt övertygad att det var någon eller några som rörde sig runt omkring mig och försökte komma åt mig. Jag satt och slog med en kudde runt omkring mig för att få bort dem. Självklart så var det ingen där, men jag var övertygad om att det var det.

idag är jag ledsen över att det inte blivit bättre. Ledsen över att jag kan få sånna psykbryt att jag tror att det är folk i lägenheten även fast jag egentligen vet att det inte är det, så blir jag alltid så rädd att jag är säker på att den här gången är det påriktigt.

Jag funderar på att hämta ut medicinerna på apoteket iallafall.

Jag vill kunna svara - Nej tack, jag har redan ätit, när min mamma frågar om jag vill ha mat. Jag vill kunna svara det och jag vill att det ska vara sant.

Akuta mobila teamet

Det gör mig arg att Dr.Gustav säger att jag kan ringa akuta mobila teamet när jag mår dåligt.

Det är inte det jag behöver. Jag behöver inte någon som daltar med mig för att jag inte ska ta livet av mig eller för att jag inte ska vara så jävla ledsen.

Jag behöver någon jag kan gå till regelbundet. Jag pallar att gråta och skrika en hel kväll utan att ringa nått jävla akut team, jag pallar det, Om jag vet att det här är tillfälligt, jag mår så här nu men jag jobbar på att det kommer bli bättre. Att ringa ett jävla akut team en kväll för att jag är lite ledsen löser ingenting.

Jag vill göra det här påriktigt. Jag vill bli av med all den här skiten och kunna gå till mataffären utan att bli ett monster. Jag vill kunna sova utan att vara orolig över vad som händer när jag blundar. Jag vill kunna duscha med duschdraperiet för. Det akuta mobila teamet kan inte hjälpa mig med det, det vägrar jag att tro.

Det akuta mobila teamet säger till folk: lägg ifrån dig kniven nu, du vill inte det här, Du är värd att må bra. Prata med mig. Duktig idiot. ingen ska dö ikväll. Det är vad jag tror, trots att jag inte har någon erfarenhet av något akut dygnet runt jour team, och jag planerar inte att skaffa mig det heller.

Dr gustav, Montanakliniken, Nacka.

I början av veckan smsade jag min läkare. Jag skrev att jag bara mår sämre, att jag vill göra illa mig själv, att jag hetsäter, att jag får självmordstankar, att allt blir förstört, och att jag slutat äta tabletterna för att om det är enda hjäpen jag får så hoppar jag.

Han svarade att det var bra att jag slutat äta dom antidepresiva men att jag skulle fortsätta med dom lugnande. Att jag kunde ringa till Akuta mobila teamet som har jour dygnet runt, att han satt på ett tåg med skulle ringa mig när han kom fram.

Jag svarade att han inte behöver ringa mig, men att jag behöver komma iväg för att prata med någon.

Igår var det dags för läkarbesöket. Det bestämdes att jag ska börja jobba 25%, och han skrev ut nya mediciner till mig. Antidepresiva (igen!) och ångestdämpande tabletter. Vi bokade in en tid hos en kurator den 3November. Han frågar mig, vad hoppas du på nu, att medicinerna ska hjälpa eller är det samtalen du hoppas på?

Vad är det han inte förstår. Jag talade om för honom att jag inte tror på tabletter. Att jag inte vill äta dom alls. Att jag inte tror att det är nån lösning. Att självklart är det samtalen jag ser fram emot, Det är ju det jag velat göra hela tiden! Jag behöver hjälp för att mig ur min ätstörning.
-Han däremot tror att tabletterna kommer göra mig mer stabil, att det kommer göra att jag inte längre behöver sätta fingrarna i halsen. Han har tydligen inte fattat någonting. Jag sätter fingrarna i halsen även dom dagar jag mår bra. Jag har erkänt det för mig själv, hur fan kan det vara så svårt för honom att erkänna det för sig?

Jag har ingenting emot att börja jobba. Jag älskar mitt jobb, kanske lite för mycket. Däremot känns det så jävla bortkastat att ha varit sjukskriven i fem veckor utan att någonting har blivit bättre. För fem veckor sedan hade jag inte självmordstankar, det har jag nu.
Tack för fem veckor av ingenting!

Visst har jag stressat ner på ett sätt, på andra sätt inte. Den stressen som är borta beror ju på att jag inte har haft några tider att passa, att jag inte behövt oroa mig för att vara för trött dagen efter när jag inte kan sova, för jag har ändå varit hemma. Den stressen kommer ju självklart att komma tillbaka nu när jag börjar jobba igen.

Jag har inte hämtat ut medicinerna på apoteket och planerar heller inte att göra det. Jag ångrar att jag sökte hjälp från början. Jag borde bara ha kört på som jag gjorde. Jag förtjänar att vara frisk, men det här gör mig inte frisk. Jag börjar tveka på om det här är rätt sätt.

Dr.gustav pratade om att vi längre fram ska se till att jag får komma till psykiatrin på Vårdcentralen kronan här i Sundbyberg. Men jag tänker inte göra det i hans takt. På måndag tänker jag själv gå dit för att se vad dom har för hjälp att erbjuda. Låt oss hoppas på att dom är mer villiga att hjälpa än dom var på Psykiatrin i Gagnefsvårdcentral.

det gick piss hos läkaren idag och jag orkar inte skriva om det
jag hatade män innan och jag hatar män ännu mera nu. jag är någon. jag är inte någon som man kollar på och som beter sig som man önskar. jag är någon och oftst beter jag mig inte alls så som det önskats, för jag pallar inte. Låt mig göra bort mig så att jag kan fly bort i mig själv. så att jag slipper verkligheten. Låt mig slå en full grabb när jag är naken. efter att jag hånglat med hans flickvän. Låt mig ha sex med Uggla. Låt mig kasta glas runt omkring mig i lägenheten. men fråga för fan inte hur jag mår. Ät akvariefiskar med mig istället.

Det går inte så bra att ha en blogg där man skriver om hur man får hjälp när man inte får någon hjälp.

here we go again.

Om det här var mellanstadiet och dags för brännboll och lagindelning..
så skulle jag vara "ni får resten"
jag skulle vara den som slår när dom andra ropar " spring längre fram " till varandra, samtidigt som de i ens eget lag ropar "Ta det platta träet"
Jag är den som blir kvar vid första konen, för dom i mitt eget lag skriker "du kommer bli bränd, stanna där"

Jag är den som träffar en trevlig kille och får ett sms dagaen efter "Det var trevligt igår, men jag vet inte om det är så bra idé att vi ska träffas mer, är det okej?"

och svarar "jag hade också kul, det är helt lugnt"

Sen går jag och sätter fingrarna i halsen och tänker att mitt liv suger.

Vårdcentralen Kronan, Sundbyberg

Jag missade min tid för sprutan i Fredags. Jag glömde bort den för att jag var i Dalarna. Och ärligt talat så skiter jag helt i det! Nästa tid är om en vecka.. men det känns som det kvittar.. Jag har inte märkt nån jävla skillnad hitills av de sprutor som jag tagit.. och jag tror inte att jag har näringsbrist.. Jag tror att dom ger mig sprutorna ändå.. Borde dom inte tagit ett blodprov på mig först? Dom kan ju inte bara hitta på att jag har näringsbrist bara för att jag har ätstörningar. Så länge det här är den enda hjälp jag får kommer jag inte längre att lita på dem. Jag tänker inte heller äta mina antidepresiva tabletter för det går inte ihop. Det håller inte att säga att någon har för mycket ångest för terapi.. Det håller inte att låta någon med ätstörningar och ångest gå hemma i fem veckor.. det håller inte att låta någon med för höga krav på sig själv göra ingenting... Det håller inte att ta massa pengar för att sedan bara skicka hem mig med starkare tabletter.. Det enda dom här tabletterna gjort för mig är att jag flippar ur på fyllan.. och ne, jag vet. jag borde kanske inte festa.. men så säger dom också att jag ska göra saker jag tycker om, att jag ska ha kul och umgås med mina kompisar.. Det går inte riktigt ihop när andra människor jobbar på dagarna och har kul på helgerna.. Jag har berättat, jag har sagt att enda gången jag kan sova är när jag är full eller bakfull.. dom säger att det är för att alkohol är ångestdämpande.. att dom ska ge mig ångestdämpande tabletter.. JAg säger fan heller! Sluta ge mig tabletter och våga ta tag i mina problem.. jag vågar.. vafan får jag ingen hjälp för!! Jag är inte rädd för att må dåligt under tiden.. jag är rädd för att må dåligt längre än så om jag inte får hjälp. Vad är det för jävla fel. Det har gått 5 veckor.. 5 veckor och jag har bara fått massa tabletter och sprutor. Jag har pratat med en jävla massa personer som inte kan hjälpa mig.. och jag har inte jobbat en dag.. Jag vet inte.. men exakt vad av det var det tänkt att skulle få mig att må bättre?
Jag hatar inte bara män.. jag hatar vården oxå - om man kan hata något som man inte varit med om..

Jag säger inte att jag är guds favvo.. men jag är iallafall inte en man.

Det här är inte anledningen till mina ätstörningar, verkligen inte. Det här hände nyss.. men det gör mig ändå ont.

Jag hatar Cleas för att han höll fast mig, för att han tog på mina bröst och för att han försökte brotta ner mig på golvet. Jag är glad att jag är så pass stark att jag tog mig loss, att jag fick honom härifrån. Jag hatar mig själv för att jag inte anmälde honom.

Jag hatar mannen som bor i det här huset som höll fast mig i hissen, som försökte kyssa mig och som sa att han skulle göra mig gravid, som sa att jag skulle bli mamma till hans barn, att han ville ha barn och att det skulle bli med mig. Som absolut ville veta vart jag bor. Jag är glad över att jag inte talade om det, att jag tog mig loss och ut.. Jag hatar honom, och jag hatar att bo i samma hus som honom. Jag borde ha anmält även honom.

Jag ogillar män överlag.. men speciellt dessa män, och fan vad det tar emot att kalla dem för det, män.. jag hatar dem, och jag hatar de blottare som jag råkat ut för. Jag hatar killen i tunnelbannan som följde efter mig och sa att han inte skulle göra mig illa.. att jag inte skulle springa.. TROR HAN ATT JAG ÄR DUM ELLER!? Jag hatar den man som drogade mig på krogen, jag tackar Henrik för att han var med och tog hand om mig. Jag hatar att jag var med om att en kille slog sin flickvän nyligen. Jag är glad över att han slog mig - för jag slog tillbaka.

Ni kanske tänker att jag måste hänga runt med jävligt dåliga människor. Så är det inte. Jag har bara haft en jävla massa otur, och nu pallar jag inte mer. Jag hatar män.

I hela världen..

så finns det inte någon som jag litar på. Jag antar att det kommer göra många människor ledsna att jag skriver så, men det är sant. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte. Jag antar att det inte är så hälsosamt. Att det kanske är en anledning till att jag mår dåligt. Det finns personer jag litar på med än andra. Men det finns ingen jag helt litar på, ingen jag kan berätta allt för. Fel av mig. Det finns flera sådanna personer i min närhet, men det är ingen som jag släpper så nära mig och jag hatar det.

Jag kan ju för fan inte ens slappna av när jag sover!!! Jag spricker snart!

Folktandvården, Gagnef

Jag har varit i Dalarna några dagar, bland annat för att göra en undersökning hos tandläkaren. Jag blev kallad dit nu, trots att jag senast var där i Januari. Jag bedömdes vara i en riskgrupp som har kassa tänder. Det har jag aldrig haft innan. Det här bedömde dom trots att jag tidigare inte berättat något om mina problem. Den här gången berättade jag allt. Jag fick många bra tips som kommer hjälpa mig och mina tänder.

• Borsta inte tänderna direkt efter att man satt fingrarna i halsen.. Skölj munnen, borsta tungan.. vänta med att borsta tänderna. Borsta inte heller tänderna direkt efter att du ätit.
• Använd en mjuk tandborste.
• Använd flourtabletter, eller flourtuggummi.
• Använd munskölj, Blev rekomenderad Flux 0,2% eller Dentan.
• Använd en bra tandkräm, hon rekomenderade Pro-Emalj från Sensodyne.

Jag ska tillbaka i November för att laga hål och kommer dessutom få en bettskena som jag ska ha när jag sover eftersom jag har så mycket för mig när jag inte är vaken.. Gnisslar tänder, slår ihop tänderna eller biter ihop så jävla hårt jag bara kan... Oh så het jag kommer bli med min bettskena. -You want to kiss me goodnight?

jag är ett chokladägg ikväll.

Jag har mått jätte bra hela helgen. Jag har verkligen försökt att må bra och det har fungerat fint, men nu orkar jag inte mer. Jag mådde bra ett gäng dagar och nu behöver jag bryta ihop en stund för att palla mer. Jag vill bara gråta men jag kan inte, och det gör att jag vill gråta ännu mera. Under två dagar satt jag inte fingrarna i halsen. Nästan tre dagar. Jag är förvånad över hur bra det gick att låta bli. Men så fort jag kommer hem till mig själv igen så går allting sönder igen.

Det är just så jag känner mig nu. Som att jag gått sönder så sjukt jävla mycket. Som ett kinderägg där chokladen fortfarande är hel, men när man öppnar ägget ser man att leksaken och plastägget är så kvaddat att det inte går att urskilja vad som är vad. Som ett trasigt jävla kinderägg som inte kan gråta.

Nu får ni ge er!

Jag har kommit fram till att jag mår inte dåligt för att jag mår dåligt... jag kan ta det. Det är inte farligt att må lite dåligt ibland. Men jag mår dåligt för att jag inte får den hjälp jag hoppats på. Allt jag får höra är att jag har större problem än det jag söker hjälp för, eller att mina problem är för stora just nu för att kunna hjälpa mig.. Det enda jag får är tabletter och tider hos nya personer som talar om för mig att jag mår dåligt..

Jag ville jobba som vanligt och ändå reda ut mina problem, mina ätstörningar. Det var dom jag ville ta tag i. Det andra kan jag ta. Det andra bad jag aldrig om hjälp för. Det är ätstörningarna som jag inte orkar med, det är dom som förstör för mig.

Jag förstår att ätstörningarna inte var början, att jag antagligen mådde dåligt innan och att det tog sig utryck genom mina ätstörningar. Men jag pallar med att må dåligt. Det är inte synd om mig. Ge mig bara knepen. Tala om för mig hur jag ska tänka. Vad jag ska göra. Ge mig trollformeln. Tala om för mig hur jag gör för att inte spy upp allt jag stoppar i min mun!

John blund har tappat bort min adress

Jag sover väldigt dåligt. Jag tar inge längre sömndropparna. Även om dom fick mig att sova så drömde jag så mycket mardrömmar. Men nu kanske jag borde ta dem snart igen så att jag får sova ut.. Vaknar hela jävla tiden. Klockan är nu 13.05 och jag känner för att gå och lägga mig igen, så trött är jag.

I natt vaknade jag stup i kvarten och trodde att det slog gnistror från min antennsladden till Tv:n...Jag var rädd för att lägenheten skulle brinna ner och att jag inte skulle vakna.

Igår vaknade jag massvis av gånger och trodde att någon fipplade med brevinkastet och dörren. Att någon la in lappar, eller skruvade och knackade...

I förrgår var jag varje gång jag vaknade övertygad om att någon gömde sig i mitt badrum..

Vårdcentralen Kronan, Sundbyberg

Jag har blivit polare med en sköterska på vårdcentralen. Idag satt jag och väntade på att få komma in och få min spruta när hon går förbi.

Hon: -men hej,! är du här igen?! ska du till mig?
Jag: Hej, du det vet jag inte.
Hon: Men följ med mig, det här går ju så snabbt.!

Så slapp jag sitta där och vänta bland skakande tanter och skrikande barn. Det lustiga var att innan hon såg mig så ropade hon upp ett annat namn.. den skakande tantens.. men när hon såg mig fick jag gå före.. Jag har gått och blivit VIP på vårdcentralen!

psyko-time

Jag känner mig väldigt vilsen. Igår betalade jag 140spänn för att höra att jag har så mycket ångest och press på mig själv att man först vill medicinera mig mer, för att dämpa den ångesten innan vi ska börja jobba med mina problem.

Dom här antidepresiva tabletterna jag äter ska göra att jag inte är lika låg, men dom dämpar inte ångest. Psykologen vill därför ge mig något mer ångestdämpande. Han ska tala med Dr.Gustav om det. Vi bokade inte in något nytt möte.

Nästa tid jag har inbokad är hos Dr.Gustav 24/10.

psyko-time

Idag är det äntligen dags. Jag är dö rädd. Idag har jag min första tid hos en psykolog som ska kunna någonting om sådant här.. -Härligt.. nu kör ja samma snack som sjuksköterskan.. sådant där med ätstörningar.

Jag är iallafall hur rädd som helst. Förväntar mig att få en fet utskällning för hur dum i huvudet jag är som håller på så här.

Jag är också väldigt lättad över att den här dagen äntligen är här. Den här veckan har varit ett helvete. Det värsta som kan hända idag är att jag får dra hela grejen, svara på frågor om min uppväxt, berätta om mina tidigare förhållanden, lite om mitt jobb, och om mina kompisar.. och att han sedan skulle säga, ja, tack för idag.. då kommer vi börja nysta i det här nästa gång.. få se... om tre veckor, passar det?

Vårdcentralen Kronan, Sundbyberg

Så var det dags igen, dagens utflykt gick till vårdcentralen för ännu en spruta. Utgift:70 spänn. Idag ställde jag mina frågor om min hals. Det fanns någonting jag kunde tugga på för att vara snällare mot den. Något som skulle lägga sig som en hinna i halsen.. Jag glömde såklart bort vad det hette så fort jag gick ut genom dörren.

Jag har oxå hunnit med lite "ta hand om dej själv tid", och gjort sådant jag vanligtvis inte hinner med. Även det var ett läkarbesök, men helt själv valt och därför också mycket trevligare.

Jag håller mig fortfarande inne i lägenheten så mycket jag kan efter gravid-händelsen. Känner mig nere, arg och ledsen.. Varför vill någon vara så elak mot andra?

Vårdcentralen Kronan, Sundbyberg

Genast när jag öppnade lägenhetsdörren och steg ut kom tårarna. Sedan grät jag hela vägen till vårdcentralen. Jag är alltså inte alls rädd för att vara anorlunda.. att gå ut bland folk och gråta är ingen grej för mig... men om folk får för sig att jag är gravid blir jag förstörd. Hela tiden lyssnade jag på högmusik i min freestyle. Jag ville inte riskera att få höra några kommentarer.

Sköterskan idag var väldigt bra. Så nu är jag listad på vårdcentralen där, efter hennes rekomendation. Jag hade flera frågor jag hade velat ställa till henne, men jag lät bli... jag har tex väldigt ont i min hals och det beror inte på någon förkylning..

Utgifter idag på vårdcentralen : 70kr.

Vårdcentralen Sundbyberg

Om två timmar måste jag öppna dörren till min lägenhet och gå ut igenom den. Jag måste gå hela vägen till vårdcentralen. Jag kommer antagligen möta en del människor när jag går dit. Kommer dom kolla på mig och undra om jag är på väg till ultraljud? Jag vet såklart att det inte är så, men jag kan inte släppa det. Jag mår piss idag också.

Sist jag fick sprutan frågade sköterskan mig om varför jag behövde få dem. Hon: Jaha, så du har sånn där bullemi!? Ja, man får ju så hemskt fula tänder av det. Men du är ju fin i kroppen iallafall.

Hade det inte varit bättre om hon bara hållt käften. Jag tror verkligen inte att det är en smart grej att säga till någon med en ätstörning att den är fin i kroppen. Hon hade lika gärna kunna sagt, Ätstörning? jaha.. ,men du ser ju inte speciellt smal ut alls..

Nu när jag inte längre behöver gå upp tidigt om mornarna för att ringa till psykiatrin och tjata, måste jag istället gå upp för att gå till vårdcentralen och ta vitaminsprutorna.

Varför kan jag inte bara vara vanlig?

Never again...

Jag tänker stanna i min lägenhet tills jag dör, jag säger inte att jag vill dö -utan bara att jag att jag gett upp världen där ute. Den är för hård. Jag stannar här.

Igår var det en kille som frågade mig om jag är gravid. Han trodde att jag var gravid. Han trodde att jag var gravid och frågade mig om det. G R A V I D . . . -jag svarade: Bra..fråga tjejen med ätstörningar om hon är gravid, jävligt smidigt.. sen bröt jag ihop och grät som om någon just kört över alla jag känner.

Jag tänker aldig gå ut utanför den här lägenheten. Jag är så jävla ledsen just nu. Jag var nere igår, tänkte att det skulle vara bra för mig att komma ut lite, göra sig fin och träffa folk. Jag började med att köpa en ny klänning, hoppades att den skulle muntra upp mig, få mig att känna mig fin. Jag kände mig fin ända tills en kille sa till mig att jag hade fula strumpbyxor och en annan frågade om jag är gravid. Om jag var nere igår, är jag på botten idag. Jag är så jävla ledsen, dörren till mig lägenhet är låst och jag tänker aldrig öppna den igen.

Gårdagens utgifter

Läkarbesök: 1500kr, + 140kr
Apoteket: 649,50kr
Vårdcentralen: 70kr


jag vet inte.. men det är inte jätte svårt att komma på saker jag hellre hade gjort för dom pengarna.. ´Det är heller inte jätte svårt att komma ihåg när jag senast la ut så mycket pengar på något som är så tråkigt att betala för.. -två veckor sedan. Samma jävla pengar, samma jävla sak.,

Missförstå mig rätt. Jag är grymt tacksam över att jag får hjälp. Jag är mest bitter för att jag inte kan skylla det här på så många andra än mig själv.

Och så var det det här med att tänka ett steg längre..

Och så var det det här med min stress över att jag hela tiden vill vara på väg någonstanns...

19 Oktober - 2 November har jag en Greklandsresa bokad.

Men jag kommer avboka min resa. Det känns inte rätt att åka bort nu när jag mår så här. Jag vill vara hemma där jag kan få hjälp. Det är halva sanningen. Den andra halvan är trevligare, but I am not going to tell.. =P Problemet är att resebolagen säger att jag inte kan få tillbaka några pengar. Jag bokade så klart dit och hem resan med olika bolag för att riktigt krångla till det för mig... Jag har satt min mamma på att lösa det här. Jag känner att jag har haft så mycket motgångar, jag orkar inte bråka mer just nu. Men mamma därmot skull bli överlycklig om hon får ha sin dotter kvar i trygga Sverige, istället för hemma hos någon för henne okänd grek. -Jag förstår henne. Eftersom mitt kort vid tidpunkten för bokningen var stulet, så betalade jag resan genom hennes kort. Så jag låter det här bli hennes problem, även om det är mina pengar vi pratar om. Men jag känner att det är rättvist att dela med sig av sina problem ibland.

Så.. Det är en massa papper som måste finnas med för att det ska gå att få tillbaka några pengar, genom något återbetalningsskydd som ska finnas när man betalat något med kort.. Så även om jag gett bort mitt problem till mamma, har jag ändå en del att göra.

Jag är väldigt tacksam över all hjälp som jag får ifrån er alla nu!

Att ta hand om sig själv.

Dr gustaf är noga med att tala om att jag ska ta hand om mig själv, stressa ner, göra saker jag tycker om...

En av dom första sakerna jag gjord var att skicka in mitt sjukintyg till Medborgarskolan, och ringa upp dem, för att tala om att jag inte kan gå på den fortsättningskurs i Italienska som jag anmält mig till.

Det känns som en sjuk lättnad. Jag började plugga Italienska när jag blev färdig frisör. Jag fick panik av att inte vara på väg någonstanns. Genom att plugga italienska kunde jag lugna mig med att det var något jag gjorde för att förbereda mig inför att jag någon gång i framtiden kommer bo i Italien. Jag känner mig enormt stressad över att ha hoppat av kursen, men det är som sagt ändå en lättnad, för dom jävla italienskalektionerna fick mig alltid att må så sjukt dåligt och jag hade inte energin till dem.

Men nästa termin.. då jävlar!

Tack!

Jag blev väldigt glad när jag läste Maddes inlägg om att hon mailat någon inom psykiatrin för att se om det får gå till så här och om det inte finns något man kan göra.

Jag blev väldigt glad när jag pratade med min kusin Linda som jobbar som läkare, och hon lovade mig att även hon skulle kolla upp det här närmare och höra sig för bland sina kollegor Hon var tveksam till om dom i landstinget Dalarna kan neka mig hjälp även om det är i Stockholm jag vill ha den.

Jag blev väldigt glad när jag pratade med min pappa och han lovade att fortsätta kolla upp det här, och att han även skulle informera kommunalrådet.

Jag blir tacksam, för även om ingenting av det här ändrar något för mig nu, så är jag övertygad om att det kan hjälpa någon framöver om vi fortsättar ligga på och ifrågasätta.. Och även om inte någon av de Madde, Linda och pappa tar kontakt med vet någonting om hur det ska gå till så känns det viktigt att påpeka för dem just det - att dom inte vet.. För man är inte dum om man inte vet allt.. Däremot är man jävligt korkad om man inte vill göra något åt det.

Dr Gustaf.

Igår morse hade jag mitt andra besök hos Dr. Gustaf.
Det resulterade i: förlängd sjukskriving, starkare dos av dom antidepresiva tabletterna, vi har bokat in ett möte hos en psykolog nästa vecka (Jag ska träffa honom nu pga långa väntetider hos CAPIO) och så ska jag även gå till sjukstugan för att få sprutor innehållande vitaminer -varannan dag, eftersom jag inte ätit dom vitaminer som han skrev ut till mig förra gången.

Det skrämmer mig att vi måste göra så här. Varför kan jag inte bara svälja dom jävla vitaminerna istället, men det går inte. Jag får panik. Att få sprutorna tar emot, men det känns lättare.. det är någon annan som gör det mot mig, det ger mig inte ångest på samma sätt.

Det kommer nu gå lättare för mig at få hjälp när jag blir skriven här. Det har jag redan märkt. Men jag känner mig sviken, det suger att det här fick bli orsaken till att jag skriver mig här.

Problemlösning

Jag blev såklart helt nere när jag fick höra att dom inte kan hjälpa mig, and you all know what I do when I get depressed...

men så plingar det till på datorn...

Magnus säger:
läste din blogg precis, man borde avskaffa landsting och istället låta staten sköta all sjukvård... så det blir samma sjukvård vart man än bor.Men en tanke, vaför skriver du dig inte i stockholm? eller de kanske inte heller har nått avtal med capio? Det är bara gå till ett skattekontor och fylla i en blankett sen är det klart. Du kan nog göra det online också på adressandring.se
fridolina säger:
Det är nått som inte funkar så ja inte kan legitimera mig.. java nått..fan va allt ska krångla, annars var ju den sidan jätte bra.
Magnus säger:
haha jo den var jättebra förutom att det inte funkade
fridolina säger:
Fixat! jag ringde =) Fan va duktigt ja känner mig nu! Tack. Jag hade gett upp för idag.
Magnus säger:
Bra det =)
fridolina säger:
Verkligen, tack för att du är på mig så att nått händer. Fan va skönt det känns nu
Magnus säger:
var så lite så


och det kanske det var för honom, - men för mig kändes det som en stor bamse kram! Tack Magnus!

Plan B

Nu skriver jag mig i Stockholm.. Det är ingen svår sak att göra, men det gör mig ledsen och arg att ändå behöva göra det för att kunna få någon hjälp här. Ibland krånglar Sverige till det så jävligt för sig självt!

Skatteverkets sida bara krånglade, men jag fick tips om adressandring.se
Den sidan krånglade också för mig, men det är pågrund av min dator, så jag ringde upp dem istället. Det gick snabbt och var enkelt. Så nu ska jag bara skriva under några papper som hon ska skicka till mig, som jag sedan ska skicka tillbaka till dem. Sedan är det klart.

www.adressandring.se
Telefon till Kundtjänst: 020-97 98 99 (vardagar 08–19).
Ringer du från utlandet eller mobil: 0771-97 98 99.

Psykiatriskamottagningen, Gagnef. forts.

Jag vet inte om jag borde vara tacksam för att Anita på psykiatriska mottagningen på Gagnefsvårdcentral tog sig tid att ringa upp mig, jag antar att jag borde det. Däremot känner jag mig inte så jävla tacksam över den hjälp jag inte får. Jag har fan betalat skatt och jobbat sen jag var en snorunge. Jag känner mig inte så jävla sugen på att fortsätta med det. Anita var snäll och informerade mig om att dom pratat om mig på konferensen, och att hon pratat om mig med sin chef. Chefen på psykiatrin har alltså pratat med sin chef... och dom kommer inte kunna hjälpa mig. Det finns inga pengar, så det är ingenting dom kan göra. Det finns inga pengar att betala någon behandling utanför Dalarna, trots det avtal som finns mellan Landstinget Dalarna och CAPIO. Jävligt konstigt tycker jag. Däremot finns det pengar till att hjälpa mig om jag vill komma hem till dalarna, exempelvis Mora.. Där kan dom hjälpa mig. VAFAN ÄR PROBLEMET!! Är det inte samma jävla land!? Jag frågade flera gånger, för jag förstod inte riktigt.. -kommer jag inte kunna få någon hjälp? och hon svarade att jag behöver hjälpen, att jag måste se till att få hjälp, men att det finns inga pengar alls... Ett jävla skämt. Hur kan hon både tala om för mig att jag behöver hjälpen, samtidigt som hon säger att det inte finns några pengar till att ge mig den!?

Psykiatriskamottagningen, Gagnef. forts.

Dom kan inte hjälpa mig. Jag orkar inte skriva mer nu. Jag är less.

Psykiatriskamottagningen, Gagnef. forts.

När det var 10minuter kvar på telefontiden svarade äntligen en kvinna. Jag presenterade mig, och hon förstod på en gång vem jag var och varför jag ringde. Tjejen jag pratade med igår hade hållt sitt ord, och dom hade pratat om mig på konferensen igår. Det var som hon sagt -att ingen där får skriva den här remissen. Men deras chef Anita, ska ta upp det här med hennes chef. Det handlar om för stora pengar för att hon själv ska kunna ta ett bestlut. Anita, eller någon annan ska sedan höra av sig till mig. När kunde hon inte svara på. Men hon skulle skriva en lapp och påminna om detta.

Så någon kommer alltså någon gång att kontakta mig...

Psykiatriskamottagningen, Gagnef. forts.

Har man telefontid 45min om dagen får man väl fan se till att det sitter nån där och tar emot samtal dom 45minutrarna...

Vore det så att jag inte kommer fram för att det är upptaget skulle det vara mer okej... men det är inte upptaget, dom har inte ens slagit av den jävla telefonsvararen som talar om när det är telefontid.. fan! jag vet redan när dom har telefontid, men någon borde informera personalen på psykiatrin om det, så kanske någon kan ta sig tid att svara nån jävla gång!!

Roadkill är också ett djur.

Redan när jag vaknade imorse så kände jag mig gladare än jag brukar, och det har bara fortsatt. Jag går runt och känner mig så sjukt söt, glad och sprallig. Jag känner igen mig själv. Sedan kollar jag mig i spegeln och ser att jag inte alls är så där söt som jag känner mig, min hy är fortfarande kass, och mitt hår är torrt och jävligt, men det gör ingenting, för det brukar vara tvärs om. Den senaste tiden har jag gått omkring och känt mig, trött, tråkig och ful, när jag har kollat mig i spegeln har jag sett att jag inte är i närhetan av att vara så ful som jag känner mig, att jag faktiskt till och med kunnat se riktigt bra ut, men det spelar ingen roll hur man ser ut om man inte känner sig bra. Så det gör ingenting att jag ser ut som roadkill idag, för jag känner mig som ett jävligt snyggt och optimistiskt roadkill!

Psykiatriskamottagningen, Gagnef. forts.

Efter en natt av mardrömmar var det ganska skönt när väckarklockan ringde i morse. Eftersom jag inte hört något ifrån den man på psykiatrin som lovat att återkomma till mig, så gick jag upp i morse för att själv ringa och kolla vad som händer, eller i det här fallet inte händer. Efter 15min svarade en tjej. Jag presenterade mig, berätta allt igen, att jag behöver en remiss från Dalarna... Hon tyckte att det var konstigt att jag blivit hänvisad till dem -Här finns ju ingen läkare, sa hon och lät fundersam. Hon berättade att alla satt på en konferens just nu, men att hon skulle gå in dit och fråga sig för. Äntligen pratar jag med någon som verkligen verkar vilja hjälpa till. Hon lovade att hon själv, eller någon som vet mer ska återkomma till mig.

Frida kontstaterar

Att få kass hy och munnsår gör inte att man blir gladare.
Jag misstänker att någon av medicinerna ligger bakom det.. för beteendet jag har, har jag ju haft så mycket längre än min sjukskrivning. Eller kanske får man finnar och problemhy tillsammans med den lapp man lämnar till sin arbetsgivare..

att bita ihop.

När jag blev sjukskriven kände jag ett obehag. Jag blev nervös. För jag visste att det var nu jag skulle få lov att säga något till mina föräldrar. Jag ringde upp min mamma samma kväll, berättade att jag var sjukskriven för depression.. Pratade med pappa dagen efter, berättade att jag även skulle få gå och prata med någon om mina ätstörningar.. Det hela gick mycket lättare än jag väntat mig. Mina föräldrar ringde upp mig följande dag och frågade hur jag ville ha det, om dom skulle komma hit, om jag ville komma hem.. Jag sa som det var, att jag inte vet hur jag vill ha det.. Det här med att vara sjukskriven är helt nytt för mig.. Hur ska jag kunna veta vad jag vill göra med mina dagar? Men vi bestämde att jag skulle stanna här ett tag, och att dom skulle komma helgen efter- Denna helg.

Så i helgen har dom varit här. Dom kom i fredagskväll. Så hela Fredagen mådde jag piss. Jag var orolig för hur det skulle gå att ha någon boende hos mig.. Att äta tillsammans med andra, att inte kunna komma ifrån.. Fredagen var alltså ett helvete. Ända tills jag träffade mamma och pappa. Vi gick på IKEA, handlade saker till min lägenhet.. När vi kom hem intog pappa rollen som ByggareBob och började sätta upp persiänner, tavlor och lampor.. som alltid när dom är här.. Alltid något som måste göras.. Lördagen blev ett nytt IKEA besök, vi köpte även tapeter, och tapetserade om, söndagförmiddag fortsatte tapetseringen, och sedan gav dom sig av mot dala skogarna igen. Så fort dom åkt kom ångesten igen.

Jag är förvånad över hur bra det gått att ha dem här. Hela grejen med att äta och att inte kunna komma ifrån har varit jobbig och något jag tänkt på hela tiden, men jag har ändå mått ganska bra när dom har varit här. Men så fort min lägenhetsdörr slog igen när dom åkte så kom ångesten dubbelt upp istället. Igår var en jävla piss dag, och idag känner jag inte alls för att gå upp.. Kan vi alla inte bara hoppa över den här dagen?

Psykiatriskamottagningen, Gagnef.

När telefontiden började kl.08.15 hade jag redan ringt en hög med gånger. Jag ville inte riskera att få vänta tills på måndag innan något mer händer i den här utdragna processen. 08.17 svarade en man. Jag presenterade mig och berättade varför jag ringde.. börjar bli van att berätta min historia nu.. förväntade mig att han skulle koppla mig vidare till någon annan så att jag skulle få berätta det hela igen, men istället började han ställa frågor. YES! Jag pratade med rätt person! -Han skulle kolla upp hurvida CAPIO, som är det stället som jag blivit anmäld hos, har något avtal med landstinget Dalarna. Jag talade om för honom att ett sådant avtal finns, Han bad att få återkomma...

Bakslag, - Vårdcentralen Gagnef

Blev uppring av vårdcentralen Gagnef, ingen läkare där får skriva någon remiss utanför landstinget. Det måste gå vi psykiatrin (tel.nr: 0241-498509), som har telefontid mellan kl.08.15-09.00.. Jag måste alltså vänta till imorgon för att kunna ringa och prata med dem där...

Så här har det hållt på i flera veckor nu... man blir hänvisad till nästa ställe hela tiden, och ingen vet nånting om hur det ska gå till... Fan, är jag den första i Dalarna med det här problemet eller vafan är det frågan om!?

Att ta tag i sig själv

Igår spelade brorsans hockeylag match här i krokarna. Jag och hans tjej bestämde oss för att göra sällskap och hejja fram laget till seger. -Så mycket hejjandes blev det inte, men dock en seger för Borlänge, vilket vi gladde oss åt. Inte så mycket för lagets skull, utan mest för Idas skull - eftersom hon hade en snabbdejt med brorsan inbokad innan laget skulle återvända mot dalaskogarna.

Vi hade med oss filtar och matsäck och det var riktigt mysigt att sitta i den kalla ishallen och se matchen. Matsäcken hade jag gjort. Det var min uppgift till mig själv under gårdagen. Det var riktigt mysigt det med. Köpte bullar på ett konditori, gick till en mataffär i Solna - inte för att den är bättre än affärerna i Sumpan, men bara för att försvåra lite för mig själv. Jag tyckte det var en jätte smart idé, ända tills jag betalat och kom på att jag skulle få gå hela vägen tillbaka -med matkassarna...

Så att göra matsäck var en bra utmaning för jag hade någonting att göra, och så har jag lärt mig att det går att lura ångesten om jag håller mig upptagen med andra saker undertiden jag äter, så det ingick i planen, - käka matsäck med tjejerna i ishallen, - gick prima!

På msn..

fridolina säger:
nu ska ja gå och hämta mina nya skor från skomakaren!! =D nästan som julafton!
Jesper säger:
Vad är det med kvinnor och skor egentligen?
fridolina säger:
Det är enkelt.. Vi har så myckey komplex över våra kroppar så det är för jobbigt att prova kläder men vi tycker om att shoppa, så väskor och skor får det bli!
Jesper säger:
Jahaaaaaaaaaa! Smart.
fridolina säger:
japp! Tror helt klart att det är så det ligger till

Jag saknar att jobba.

Det är mitt jobb som gör att jag känner att det här inte fungerar längre...

Borde det inte vara för min egen skull som jag vill bli frisk och inte för jobbets skull?
Nu har jag i och för sig ett jobb som jag tycker väldigt mycket om.. men det gör nog också att jag gömmer mig i mitt jobb. Jag antar att det är därför jag är sjukskriven nu.. dels för att undvika att jag klipper folk i öronen.. men kanske för att jag inte ska kunna gömma mig i mitt jobb längre..

Men jag har bara mitt jobb. Det var ju det jag bestämde åt mig själv.. att jag ska bli en grym frisör. Det skulle vara det viktigaste tills jag blev det.. Att bli deprimerad och sjukskriven ingick inte i planen.

Klockan är 13.47 och jag ligger fortfarande kvar i soffan..
Jag tänker att om jag ligger kvar här hela dagen utan att äta kommer jag heller inte behöva sätta fingrarna i halsen. - jag tänker det en gång till och kommer fram till att det inte är ett sätt att bli frisk på, det vore att ge upp ännu lite mer..

Men även fast jag vet att det är så, så kan jag ändå inte bestämma mig för om jag ska gå upp, och om jag ska äta idag...

Vad fan är att ta hand om sig själv?

När jag blev sjukskriven så sa Dr.Gustav att nu ska jag försöka göra saker jag tycker om och ta hand om mig själv. Det gjorde mig förvirrad och arg. Kan han inte bara tala om vad det är jag ska göra istället..!? Vad gör man när man tar hand om sig själv? Dom här dagarna när jag har varit hemma har jag gått och funderat över vad det är jag borde göra enligt Dr.Gustav. Han sa även åt mig att jag skulle umgås med mina vänner och försöka vara ensam så lite som möjligt. Han undrade om det inte fanns någon jag kunde åka hem till och bo hos några dagar..

Några dagar innan hade jag sagt till en kompis att hon inte kunde komma hit och bo hos mig, att det inte passade.. Enbart av den anledningen att jag skulle få panik av att ha henne boende här.. Hur skulle jag då kunna sätta fingrarna i halsen!?

Jag har inte åkt hem och bott hos någon kompis. Alla jobbar iallafall. Ska jag vara ensam hemma i någon annans hus om dagarna? Skulle det få mig att känna mig mindre ensam menar han? Men idag visade det sig hur enkelt det ibland kan vara att ta hand om sig själv. Så enkelt som att ringa en gammal kompis och bara prata en stund. Prata på riktigt.

Vårdcentralen Gagnef

Eftersom jag försov mig igår gick jag och la mig igår utan mina "sömndroppar" Jag har sovit dåligt hela natten, och var redan vaken när alarmklockan ringde. Morgonen startade med ett samtal till vårdcentralen hemma i Gagnef.

Jag har varit hos en läkare här i Stockholm som min chef hjälpt mig få tid hos genom företagshälsovården. Han verkar väldigt bra och jag ska fortsätta gå till honom ett tag framöver.
Han har anmält mig till CAPIO, som jobbar med ätstörningar. Jag har även gjort en självanmälan. CAPIO har kontaktat mig, och säger att jag kan få hjälp, men att det behövs en remiss ifrån min läkare i Dalarna, för att Dalarna ska stå för kostnaderna av behandlingen eftersom jag fortfarande är skriven där. Alternativt att jag själv eller min arbetsgivare betalar.

Jag pratade med en tjej på vårdcentralen och hon ska undersöka saken, höra sig för om jag måste åka hem till Dalarna för att träffa min läkare där, eller om det går att ordna på annat vis.
Hon var väldigt tillmötesgående och trevlig, så det var ett lätt samtal att göra.

Once again, Hur tänkte dom?

Min läkare har skrivit ut flera mediciner till mig. För att dämpa oro, för att kunna sova, antideprisiva, och så vitaminer.

Jag har inga som helst problem med medicinerna. Det enda som skrämmer mig är vitaminerna.
Jag har fått förklarat för mig vad som händer om jag tar antideprisiva tabletter - jag kan först bli att må sämre.. men på längre sikt kommer dom hjälpa mig att må bra.
tabletterna mot oro - kan hända att jag känner mig lite trött.
Somndroppara: trött, lite dimmig...
Vitaminerna: Nada.. Va fan händer om jag tar vitaminerna? Blir jag pigg, kommer jag orka tänka mer.. dvs oroa mig mer.. blir jag tjock.. Och återigen.. Om jag nu får vitaminer för att jag inte behåller maten.. vafan är det som säger att ja kommer behålla vitaminerna?

-En grillad biff med bea, utan ångest, tack!

Varje gång jag äter någonting som jag blivit riktigt sugen på så blir jag så sjukt äcklad av mig själv efteråt för att jag ätit det, och ännu värre.. njutit av att äta.. att jag måste straffa mig själv.,
Antingen genom att tycka riktigt illa om mig själv som varit så svag.. eller helt enkelt få det ogjort och sätta fingrarna i halsen.

och det här beteendet är inget konstigt för mig.. det är som att tvätta händerna innan man käkar, eller borsta tänderna innan man går och lägger sig. Förstå vad konstigt det kommer bli om jag kan sluta bete mig så här., Jag kommer antagligen gå omkring och känna att jag glömt något.,, eller så kommer jag bli så jävla dryg.. gå omkring och tycka att jag måste belöna mej själv.. att jag förtjänar att äta.. att jag är värd ditten och datten,..

fan, ja kanske har det ganska bra ändå som jag har det nu..

Jag ljög

Det är inte sant.

Det är inte sant att jag varje gång jag äter tror at det ska gå bra.
Ibland vet jag redan när jag går in i affären för att handla maten att den här gången kommer det gå åt helvete. Då handlar jag iallafall. Kanske handlar jag till och med mer än vad jag hade tänkt.. för det spelar ju ingen roll vad jag äter gånger som den här... jag vet ju redan att det kommer gå åt helvete. Andra gånger äter jag inta alls..för vad är meningen med det om jag ändå kastar upp maten efteråt..

Ibland längtar jag tillbaka till högstadiet och dom tidiga mornarna innan skolan, när pappa strängt sa att jag först var tvungen att äta upp min gröt innan jag fick sminka mig..,även om jag kanske inte gjorde som han sa så tror jag ändå att bara det att han sa det gjorde skillnad.. Jag åt antagligen inte upp min gröt, men jag lät heller inte helt bli... . Hade pappa sagt samma sak till mig idag hade jag antagligen svarat emot och gått till jobbet osminkad...om det inte vore för att jag är sjukskriven,..

Nu är jag 23, bor själv och äter inte längre frukost. Det gör det hela väldigt lätt för mig,. ändå vill jag inget hellre än att min pappa ska komma hit och skälla på mig för att jag inte äter någon frukost.

Varje gång jag äter tror jag att det är nu det vänder.. den här gången går det.. Den här gången kan jag äta och sedan ge mig iväg på dom äventyr som väntar utan att ha någon som helst ångest över vad jag just gjort.. Något så dåligt som att äta...

Simhallen

Jag tog på mig mina träningskläder för att gå en promenad. En timme om dagen rekomenderade Dr.Gustav. Jag gick ett varv runt huset, det tog en evighet. Jag visste inte att man kunde gå så sakta som jag gick, men ändå röra sig frammåt. Jag gick upp i lägenheten igen och letade fram mina badkläder istället.

Hade gått förbi simhallen igår när jag var ute på min rekomenderade promenad. Tänkt att det kanske vore någonting framöver. Framöver blev alltså idag. Det var jag och pensionärerna.. Jag och massa andra sjukskriva människor. Alla simmade jätte sakta. Jag själv simmade jätte sakta i en timme. Det är jag stolt över. Sedan bastade jag, - i en halvminut ungefär. Sedan blev jag yr och var tvungen att gå ut.

Jag kom på mig själv när jag simmade.. hela tiden ville jag gå upp.. Inte för att jag var trött, utan enbart för att jag var stressad och ville göra nästa grej.. duscha, basta, klä på mig.. gå hem.. Varför är jag stressad när nästa inbokade grej som jag har är om några dagar? Jag är alltså inte stolt över att min kropp klarade att simma i en timme.. jag är stolt över att mitt huvud klarade det...

Man känner sig rätt värdelös när man försover sig till någonting man planerat in bara för att ha en tid att passa...

En ny dag, nya friska tag.?

Utan att jag märkte det så somnade jag tillslut igår iallafall.. Det här är första natten på länge som jag inte drömt mardrömmar. Istället drömde jag att det var Julafton och mina kusiner kom och hälsade på. Linda hade en jätte fin klänning, och Agnes hällde ut en stor påse med pärlor över min säng. Det gjorde ingenting. Dom var i så fina färger, och varken Linda eller Agnes hade något bättre för sig, så dom båda hjälptes åt att plocka upp pärlorna igen, samtidigt som dom skrattade och skojjade. Jag satt på golvet. Kände mig ful, kunde inte hitta någonting att ha på mig som fick mig att känna mig fin. Nu orkade jag inte längre prova något mer. Började prova halsband istället. Som att ett halsband skulle göra min mjukisbyxor till ett passande plagg att ha på sig under julbordet.. Men jag hade gett upp. För varje plagg som jag provat kände jag mig bara mer och mer missnöjd med mig själv. Dom såg så fina ut när dom hängde där i garderoben, men så fort jag fick på mig dem så kände jag mig bara ful... Ful Frida..
Så nu satt jag alltså på golvet och provade halsband istället.. jag kom antagligen inte till att ha något halsband alls på mig när jag väl tagit tag i det här lilla klädproblmet som uppstått, men det var iallafall någonting att göra under tiden min hjärna slutade tänka så dumma saker om mig själv..

Så vaknar jag.. kl.14.00.
Är det inte lustigt att jag vaknar just den tid som jag bokat in lunch med Bella och Linda.
Väckarklockan har ringt i två timmar utan att jag vaknat. Fem missade samtal. Tre sms.
Det var det enda jag bokat in för dagen, en lunch. En lunch som jag missar för att jag sov.. Är det det här som kallas för sömnbesvär..?

Att inte vakna av väckarklockan..

Sundberg säger:
Gomorron, har du vaknat nyss?
fridolina säger:
Ja, nu.
Sundberg säger:
Fy fan va orättvist!
fridolina säger:
Nej
Sundberg säger:
När gick du å la dig?
fridolina säger:
Kunde inte sova, somnade vid 3 kanske
Sundberg säger:
Du har sovit typ 11 timmar, gör du inget annat än sover?
fridolina säger:
om ja sover slipper ja tänka, ja kan bara ta nåra sånna droppar, sen sover jag massa timmar
Sundberg säger:
å du har sov droppar,vad praktiskt -Du är som en omvänd mat-och-sov-klocka, som skalman har. Du bestämmer när du ska sova å så tar du bara nåra droppar
fridolina säger:
haha. ja =)
Sundberg säger:
frida "skalman" davidsson

på tal om mediciner...

Hur tänker läkarna när dom skriver ut tabletter till någon som stoppar fingrarna i halsen så fort hon får chansen..?

Har dom kanske några superpiller som dom ger till folk med det här beteendet? Piller som kroppen suger upp fort som satan.. lite som i alla dessa reklamer för bindor.. Ni vet, den blå vätskan som hälls ut men aldrig läcker.. Gör kroppen så med mina tabletter? Schluurp! Den sållar ut tabletterna och suger i sig dem som om dom vore mens på always nyaste binda med vingar.

Eller knaprar jag bara massa tabletter för att ha något annat att tänka på en stund?
För att distrahera mig, om än bara för någon minut. Att dom sedan försvinner iväg ner i avloppet efter en stund det gör det samma. Är läkaren kanske medveten om det, och för att inte slösa med dyra läkemedel så ger han mig tomma sockerpiller istället? För jag känner faktiskt inte av dessa tabletter speciellt mycket alls.. Troligast är antagligen att fiskarna i avloppsrören simmar omkring både trötta och avslappnade nu..

Borde det inte finnas något bättre alternativ?

Någonstans måste vi ju börja..

Jag sitter här och läser på bipacksedeln som följer med den medicin som min läkare skrivit ut åt mig för att dämpa oro, och för att hjälpa mig sova om nätterna...

Jag vet inte vems oro den dämpar - men inte är det min iallafall.. däremot läser jag något intressant på bipacksedeln.. "Theralen motverkar illamående och kräkningar."

Jag tänker på vad Johanna, som är den tjej jag gått i samtalsterapi hos sedan i våras, sa för någon vecka sedan, - Du måste vara medveten om att även om du får hjälp så slutar det inte där, dom kommer inte ge dig ett piller och sedan är du frisk. Det fungerar tyvärr inte så."

Men kanske om jag dricker upp hela flaskan på en gång, kanske blir jag frisk då..!?