Provsvar.

Igårkväll ringde min läkare, han hade fått svar på mina prover och det var något som inte är som det ska. Det här kan bidra till att jag känner mig trött. Jag kommer få ta fler prover för att ta reda på mer.

Jag känner mig likgiltig. Visst är det bra att proverna togs så att vi kan fixa det här, men det känns som det kvittar. Jag är trött för att jag har ätstörningar. Mina ätstörningar kommer inte försvinna för att vi trollar lite med min sköldkörtel.

jag och ni - och alla andra.

När jag står i affären och ska betala mina varor så sneglar jag mot tidningshyllan och tänker att jag längtar till den dagen då jag kan köpa ett modemagasin utan att det får mig att må dåligt.

Men sedan tänker jag att det kanske inte finns någon sådan dag. Att kanske mår alla dåligt av modemagasin. Kanske får alla ångest av att ha ketchup på maten, eller av att äta mat överhuvudtaget. Kanske äter alla ibland mat dom egentligen inte vill ha för att straffa sig själva?

Kanske är jag precis som alla andra, men jag väljer att stå för det - och alla andra fejkar?

Stockholm Centrum för Ätstörningar.

Idag fick jag ett brev på posten ifrån Stockholm Centrum för Ätstörningar. Äntligen!!!
Det känns som om jag har vunnit en bil på lotto!

I mitten av Mars ska jag dit för mitt första möte för en bedömning.

När jag träffade Dr Gustav och min läkare på psykiatrin första gången var jag rädd för att dom inte skulle ta mig på allvar, men det här känner jag mig inte alls nervös över.

När jag öppnade brevet och läste det kände jag ett lugn spridas i mig.
Det är det här vi kämpat för hela tiden.

provtagning.

Jag ringde till vårdcentralen igår för att höra när jag kunde komma och ta blodprovet, förklarade att jag hade fått ett papper från min läkare på psykiatrin där han kryssat in olika saker, fick höra att jag kunde komma dit när som helst då det passar mig bäst. Idag gick jag dit. -Och fick reda på att blodprovetmåste tas före klockan 10.

Så imorgon blir det en ny vända till vårdcentralen.
Känns faktiskt lite skönt att ha något inplanerat, dock blir jag lite less på att jag verkligen kände att jag var övertydlig över vad det gällde när jag ringde och att det blev fel ändå.

Nu är jag gnällig, I Know.

Ny dag - nytt samtal.

Imorse ringde han mig igen, det är fortfarande fullt så jag kan inte läggas in. Istället ska jag gå till psykiatrin och träffa honom idag. Sedan ska jag till vårdcentralen för att ta blodprov.

Jag har den här känslan i mig av att allt kommer bli bra. Dock känns det väldigt väldigt långt bort.

Sömntabletterna fungerar, jag sover mycket mer. Men jag har fått tillbaka samma problem som jag haft innan, jag drömmer om verkliga saker och blandar ihop det med vad som faktiskt har hänt. Det är väldigt frustrerande. Det händer även att jag gör saker, och sedan inte vet att jag gjort det. När jag vaknar kollar jag samtalslistan i telefonen och skickade sms för att försöka komma på vad som har hänt och vad jag drömt.

And then he calls..

Vaknade imorse av att läkaren ringde. Han sjukskriver mig helt den här veckan. Han ska återkomma om vilken dag jag blir inlagd - idag eller imorgon.

Det känns som om jag ska hamna i fängelse.

Han har inte hört av sig.

Han skulle ha ringt mig under eftermiddagen, -min läkare ifrån psykiatrin. Han sa att han skulle ringa mig söndag eftermiddag. Att jag skulle fundera på det här med att bli inlagd tills dess. Att det var bättre att bli inlagd i början av veckan istället för under en helg.

Han har inte ringt, och själv kan jag inte nå honom. Han har telefontider en halvtimme på Tisdagar.

Än så länge är jag alltså sjukskriven endast på halvtid. Min värld rasar sönder igen. Jag hade ställt in mig på något annat, börjat slappna av och förlika mig med tanken att det är bäst att lyssna på min läkare. Min läkare som inte ringer när han lovat.

Och det är när det händer sådanna här saker som jag inser hur dåligt jag mår, för jag skulle kunan bryta ihop för det här.

Fler funderingar

Något jag kom och tänka på när jag läste en av era kommentarer om att jag har tur som har ett jobb som jag älskar...

För det första så är det inte tur som gett mig mitt ett jobb jag tycker om, det är vilja. Jag anser att alla kan göra precis det dom vill och att folk som jobbar med annat än sina drömjobb får skylla sig själva. Jag förstår såklart att det kanske inte alltid är riktigt så enkelt, men i stort så tror jag ändå att det fungerar just så. Och ja, jag tror även att det är samma jävla vilja att vilja prestera som gjort att jag hamnat i det här med ätstörningar och skit.

Något annat som jag tänker på som har med mitt jobb att göra är: Jag vet ju att jag älskar mitt jobb. Att jag längtar till jobbet när jag inte är där. Att jag mår som allra bäst när jag är på jobbet. Att jag tycker att det är så grymt kul att vara där att det inte känns som om jag jobbar.

Jag vet att det är just så jag känner egentligen, och just det gör mig så ledsen för jag känner inte längre någonting. Jag känner inte att jag älskar mitt jobb - jag är för trött för att orka känna så.
Jag säger inte att jag inte älskar mitt jobb längre. Det vet jag att jag gör, jag känner det bara inte. När jag sitter i tunnelbanan på väg till jobbet vill jag gråta för att jag inte kan känna glädje över att jag är på väg dit.

Precis så känns det även när jag ser på en rolig film och skrattar. -Skrattar för att jag vet att jag tycker det som händer är kul egentligen, därför skrattar jag. När jag gör det känner jag mig tom.

Kännslokall. Just så känner jag mig, trots att jag just nu känner så otroligt mycket.

Men visst har jag tur som har det jobbet jag har. Nu önskar jag min bara lite till utav den turen så att jag kan komma tillbaka och göra just det som jag tycker så mycket om.

Några tankar.

Jag har valt att vara väldigt öppen med hur jag mår och vad det är för problem jag har. Jag gör det mycket för att jag tror att det kan hjälpa andra att höra att det inte är något konstigt med att må dåligt ibland.

Men jag gör det även för att hjälpa mig själv för genom att vara öppen med mina problem så har jag fått kontakt med andra så mår på liknande vis. Det är väldigt skönt att kunna prata med någon som förstår och varit eller är med om samma saker som jag själv.

Det kan hända vem som helst. Genom att prata med andra som mår eller mått dåligt så har jag faktiskt börjat tro att det är sant som dom säger. En depression är precis som vilken annan sjukdom som helst och behöver egentligen inte ha något med personen som fått den att göra.
Det är väldigt skönt att sluta anklaga sig själv för vad som blivit.

Telefonkontakt

Sedan jagvar hos läkaren i Torsdags så har han ringt mig vid två tillfällen. Imorgon ska han ringa mig igen. Han känns väldigt engagerad.

Jag kommer antagligen bli helt sjukskriven igen, och antagligen även läggas in nästa vecka.

Det kändes piss när han föreslog det, men jag har smält det nu, och tänker att det vore idiotiskt av mig att tacka nej till hjälp när jag kämpat så för att få den. Allt passar inte allla, men vad som passar kan omöjligt vetas innan det testats. Så nu kör vi.

Psykiatriska mottagningen Kronan, Sundbyberg.

Andra läkarbesöket på psykiatrin.

Jag ska fortsätta med mina sömntabletter som jag fick förra gången. Jag ska också ge anti-depresiva tabletter en chans till. Jag ska fortsätta jobba halvtid några dagar till, sedan ska vi ha telefonkontakt.

Vi pratade om att jag kanske borde vara sjukskriven helt. Han undrade även om jag kan tänka mig att läggas in.

Jag ska även gå till vårdcentralen och ta blodprov. Depressionen kan tydligen bero på nått som man kunde se genom ett blodprov. Eller så gör den inte det. Men känns värt att kolla upp. Åh vad skönt det vore om det var något sånt. Något som jag inte alls kunnat påverka själv.

Jag fick också ett telefonnummer till som jag kan ringa om jag behöver. Jag har väldigt svårt för att se mig själv ringa till något sådant nummer, men just dom här har tillgång till mina journaler vilket jag tycker låter bra. Norra Akutenheten - NoA akut psykiatrisk hjälp dygnet runt. Tel.nr: 08-655 58 58.

Psykiatriska mottagningen Kronan, Sundbyberg

Flera månaders väntat, mängder av samtal och frågor om varför jag aldrig fått någon tid har äntligen gett resultat. Jag fick hjälp av min kusin Linda som ringt när jag själv inte orkat.
Och i torsdags fick jag äntligen träffa en läkare på psykiatrin. Han bad om ursäkt för att jag fått vänta så länge, sa att det inte alls ska gå till så. Men det gjorde det.

Jag ska träffa honom nu på torsdag igen. Tills dess ska jag testa nya sömntabletter.
Han sjukskrev mig även så att jag nu jobbar halvtid igen.

Han sa att det var bra att jag redan skickat in självanmälan och remiss till Capio, och Stockholm Centrum för ätstörningar för det är vad de på psykiatrin kan göra också, hänvisa dit just om det är ätstörningar som är problemet. Men han sa även att han tycker att jag ska gå till dem på psykiatrin samtidigt.

Men som sagt, denna vecka jobbar vi med mina sömnproblem...