På havets vågade vågade våg...

Det har visat sig vara väldigt lätt att komma i kontakt med andra tjejer som drabbats av ätstörningar, i viss mån även killar... Jag upplever det som någonting som är accepterar att prata öppet om, iallafall bland folk i min ålder och ofta även bland äldre även om deras okunskap är större...

Vetskapan om att det är så många runt omkring mig som haft liknande problem som jag har eller har haft är lugnande. Självklart är det tråkigt att det är så vanligt och att så många fått bråka med detta elände, men det tar bort mycket av den känsla av utanförskap och ensamhet som annars skulle infinna sig.

Lika öppen som jag är med mina problem med ätstörningar är jag med att jag är Bipolär och just därför undrar jag om det är så att det ligger mer skam i att erkänna att man är bipolär än att man har en ätstörning... För det känns sannolikt att iallafall någon eller några av mina vänner eller de i min bekantskapskrets också borde vara bipolära...

För är det något jag känner mej vilse utav, så är det just det... Kanske för att det är något som påverkar mej väldigt myket men som jag själv inte alls kan bestämma över...

Det känns som om jag sitter på ett skepp som gungar med vågorna, upp och ner, upp och ner... och jag blir sjösjuk, yr och illamående, men ibland känns det hissnande på samma vis som när man skriker av glädje i en karusell..! När vågorna lugnar ner sig vet man att de snart dyker upp igen...