Jag älskar mitt jobb.

Jag har varit hemma med feber och halsont hela veckan - bortsett från en dag då jag jobbade trots att jag inte borde ha gjort det, vilket gjorde att allt blev värre igen...

Och jag kan inte låta bli att fundera över om jag dragit på mig det här just för att jag egentligen inte orkar med att jobba som jag gör.?

Varje morgon när jag vaknat för att gå till jobbet har jag fått sagt åt mig själv att bita ihop. Varje kväll när jag kommit hem har jag varit en vandrande död. Bara haft två saker i huvudet - att jag måste få i mig något att äta och att jag måste få vila.

Men varje dag på jobbet har känts som en seger.

Psykiatriska mottagningen Kronan, Sundbyberg

Idag fick jag äntligen det samtalet som jag väntat på i flera månader. Mannen som ringde bad om ursäkt över att jag fått vänta så länge och sa att det inte borde ha tagit så lång tid som det gjort. Han lät väldigt trevlig och hjälpsam med att hitta en tid som passar mig. Torsdag 5februari. Nu räknar vi dagarna.

Och nej.. vi har inte hört något ifrån dem nu heller.

Det jobbigaste med allt det här är att de problem jag dras med inte har med den jag är nu att göra. Det här är något som hör det förflutna till men som lyckats hänga sig kvar och varit med så länge att jag inte kan ta mig ur det själv, -hur osunt och korkat jag än tycker att min beteende nu är.

Ju längre tiden går och ju mer jag inser att jag vill ändra på hur jag har det, ju argare blir jag på de personer och de händelser som jag helt klart vet har påverkat mig så att jag hamnat i det här, även om jag någonstans även har mig själv att skylla. Men ibland vet man inte bättre... Ibland gör det så ont i en att man gör vad som helst för att det just då ska sluta göra ont... Inte tänker man då på vad det i längden kommer orsaka...

Jag blir arg på alla som misstänkt något men aldrig ställt mig mot väggen. Samtidigt som jag själv ibland kan rycka på axlarna åt hur andra med problem håller på. För någonstanns så är det ändå upp till en själv, och det går inte att hjälpa någon som inte inser det.

Men vafan! Jag har insett det nu. Varför tar dom inte emot mig med öppna armar och hjälper mig? Ska jag få lida ännu mer för mina misstag? Är det det dom vill? Har jag bettet mig så illa att jag inte förtjänar någon hjälp.

Och nu känner jag sån ilska mot allt vad vård heter att jag förstår inte hur jag ska kunna ta emot någon hjälp när jag väl erbjuds den.

Jag har fortfarande inte fått någon tid varken på psykiatrin eller på Stockholms center för ätstörningar. Bara brev om att dom kommer höra av sig...

Jag tror jag hade fel.

Det är inte sant det här med att jag inte orkar kämpa för att må bra längre. Jag gör det hela tiden. Ofta skriver jag någonting här och sedan när jag själv läser det så slår det mig att det är just så som jag skrivit och först då när jag blir medveten om det så blir det så mycket lättare att göra någonting åt det.

Tex har jag sedan mitt senaste inlägg
1. lunchat med vänner och arbetskamrater.
2. haft en kompis som sovit över hos mig.

Så här håller jag på hela tiden, När jag väl blir medveten om något som inte är som det borde så försöker jag ändra på det. Så jag tycker faktiskt att jag visst försöker må bra.

eller så äter vi inte?

Det händer att kompisar och bekanta hör av sig och vill träffas och fika eller kanske äta ute. Det är ju oftast så man umgås med sina vänner här i stan... Man lunchar ihop, eller träffas efter jobbet och äter nånting, eller kanske tar en fika på helgerna...

Jag avundas de som gör sådanna saker och som tycker att det är trevligt och mysigt. Men jag säger att jag inte kan, att jag har något annat för mig då... Det är sådanna gånger det slår mig att det är nått som inte är som det borde...

Men varför ska alla hela tiden äta när dom träffas? Är inte det jätte märkligt!

Tillbaka med saxen i handen.

Jag har börjat jobba heltid igen. Så det är det jag gör nu. Jobbar och sover. Hela dagen igår var jag på jobbet - kom hem kl.20.00 trots att det var lördag. - För efter jobbet var jag på en uppsättningskurs. Kanske är det dumt av mig att göra sådanna här saker när jag känner att jag egentligen inte orkar, men jag blir ännu mer stressad av att låta bli.

Sedan jag kom hem från jobbet igår kväll har jag inte gjort någonting. Jag har verkligen inte energi till att göra någonting annat förutom att jobba. Jag sitter här i soffan och gör absolut ingenting. Jag orkar inte ens gå och hämta telefonen för att läsa det sms som jag hörde att någon skickat till mig för två timmar sedan...

Precis så var veckan innan jag började jobba oxå. Jag gjorde absolut ingenting och låg mest i soffan. Kände att om jag rör mig det minsta så kommer jag inte orka med att jobba.

Så det är så mitt liv ser ut just nu. Allt med maten går åt helvete men det skiter jag i. Nu går jag in för att jobba och skiter i allt annat. Jag klarar inte att både jobba och försöka äta som jag borde. Jag försöker visserligen, men jag får inte ihop det så jag försöker låta bli att tänka på det.

Nu spelar jag vanlig ett tag. Jag längtar efter att få min vanliga lön igen. Att om jag behöver oroa mig över att jag inte har pengar så vill jagatt det ska vara för att jag shoppat upp dem eller roat mig för dom. Inte lagt dem på psykologbesök och mediciner....

Tyck att jag är en trög brud som tänker fel, men jag orkar inget annat just nu.

Tillbaka,,, på så många vis.

Julen är över. Men för mig är det inte över. Det är nu det börjar. Det är nu jag mår dåligt över det som varit dom senaste veckorna. Över att jag setat ner med min familj och ätit mat med dem. Att jag gjort sådant som alla andra gör. Men jag mår dåligt över det.

Under julen gjorde jag sådant som jag inte ville. Åt mat som jag vet får mig att må dåligt, men jag gjorde det för att det blev lättaste så. Lättast för alla utom mig.

Dom ser mig äta och tänker att det är bra. Varje gång jag äter känner dom sig lugna. Jag äter ju. Folk förstår inte att jag kan må dåligt långt efteråt för något sådant.

Alla mina rutiner jag skaffat mig som funkat här hemma vart som bort blåsta. Nu är jag hemma igen och tillbaka där jag började.