Världens säkraste preventivmedel

Att vara 27år och få lov att äta ett gäng mediciner varje dag för att inte vara vad som förr skulle beskrivits som galen,eller kanske en häxa, för det var väl antagligen sådana som jag som vart beskyllda just för det, att vara häxor, det är iallafall vad jag tror, det är inte helt enkelt. Jag är såklart tacksam för att leva nu, att det finns mediciner och att vi slutat tro på häxor, men det är som sagt ändå inte helt enkelt.

Att äta en medicin för något och som på köpet få andra problem att tas med, det är det som inte är helt enkelt. Att vara manodepressiv däremot, det är enkelt, jag behöver inte göra en endaste grej för att medvetet för att vara det, jag bara är det ändå, det liksom flyter på på det viset.

Men att vara 27år och tappa sexlusten helt, det för mig är svårare att ta in. Inte för att det egentligen är en stor och viktig sak för mig just nu, eller kanske nånsin, för det är ju inte så att min högsta önskan i livet är att bli gravid, det kanske kommer, men inte idag. Det är inte heller så att jag lever i ett förhållande så ingen annan blir drabbad utav det här, vilket annars hade kunnat göra det lite komplicerat.Att tappa sexlusten helt måste ju vara det säkraste preventivmedlet någonsin..! Kanske ska jag vara tacksam för det helt enkelt, för jag vill ju som sagt ändå inte skaffa några barn nu, eller kanske nånsin.

Det slog mig nyligen att det är inte bara så att de barn jag eventuellt skulle få riskerar att bli bipolära även de, för det har jag förstått sedan länge. Däremot så har jag aldrig innan tänkt att även om jag skulle adoptera, eller få barn som inte är manodepressiva, så kommer de barnet/barnen ha en mamma som är just det, bipolär. Det går ju inte att komma ifrån.
Det kanske inte är den värsta saken i världen, jag vet inte, jag har själv inte bipolära föräldrar så jag har ingen aning om hur det skulle vara. Jag har som sagt heller inga barn, så det är svårt att sätta sig in i… Men det var en tanke som slog mig och som jag sedan inte kunnat släppa, men allt har sin tid och jag hinner nog få rätsida på det också så småningom.

Att vara 27år, singel och inte ha någon som helst sexlust alls, det är där jag är nu. Det gör mig annorlunda. Man räknar omedvetet med att alla ska vilja ha sex och att det är något positivt och roligt. Jag tycker inte det, inte nu. Jag tycker absolut ingenting om det, just nu.
Asexuell, kanske är ett passande ord som stämmer in på mig nu, men som inte stämmer in på hur samhället tänker att vi 27åringar ska vara.

Det jag finner sorgligt är inte det att jag saknar en sexlust som kanske funnits tidigare, det jag tycker är sorgligt är att det är annorlunda och uppfattas som lite konstigt, eller kanske till och med som om jag vore lat som inte ”orkar” ha sex, lite som att skylla på huvudvärk.

Jag är 27år, mår med mina mediciner hyfsat bra psykiskt, men jag vill verkligen inte ha sex.
Jag trodde nog att just det var något man kanske skulle få uppleva efter att just fått barn, eller kanske på ålderns höst. Det är inget som förberett mig på att jag skulle få uppleva det här nu.

Jag tycker det är sorgligt att vi lever så fyrkantigt och att det här blir ett problem. Det är klart att närhet och ömhet är viktigt, kanske speciellt när man inte mår helt bra. Men för tillfället tar jag hellre en kram, ett fint sms eller bara en blick som säger att den bryr sig om mig.

Jag vet flera i min närhet som på grund av mediciner eller deras mående upplever samma sak, och jag tänker att det måste finnas ännu fler i min närhet som upplever det utan att jag vet om det, ändå pratas det aldrig om det. Det är som att det är mer okej att berätta intima detaljer om sitt sexliv än att säga att man inte har något.

Det är det som är konstigt – inte jag.

Ett oregelbundet inlägg

Jag vet inte om det är missvisande att jag för det mesta skriver här under de perioder då jag mår dåligt, men jag tänker att vad finns det att skriva om när allt går bra? Kanske en hel del, men när man mår bra är allt så lätt, och när man inte mår lika bra är det på något vis lättare att reflektera över saker... eller om det kanske är tvärs om?

Jag är sjukskriven igen. Jag jobbade 75% i ett år, sedan blev jag sjukskriven... Förra året den här perioden var jag sjukskriven också... Jag kan se vissa sådana mönster, men jag hoppas att dom är tillfälligheter.

Idag var en bra dag. Det började igår, på eftermiddagen tog en vän med mig ut på promenad, sedan åkte vi hem och lagade mat och åt. Det var skönt att äta med sällskap för att äta ensam går inte alls bra för tillfället. Idag gick vi ut och åt frukost ihop. Sedan träffade jag min bror och hans vän. Efter det gick jag hem och lagade mat, full av självförtroende! Allt hade ju gått så bra, det är klart att jag kan laga lite vanlig mat, en lördag och allt! För att vara riktigt duktig så lagade jag samma maträtt som min vän lagat dagen innan, något helt nytt för mig som jag inte hade en aning om innan hur man skulle tillaga...

Och nu sitter jag här.. efter en bra dag - och mår dåligt. Det är klart att det gick åt helvete. Det är klart att det inte är samma sak att gå och handa mat som bara det är en stor grej för att det är mat man inte kan, och sedan laga och intala sig att det är mysigt för det är ju tända ljus och det var ju mysigt igår... Och det var inte bara mysigt igår, maten var god också, och jag kände det, jag tyckte också att maten var god, jag tyckte att det var mysigt och jag kände mig lite vanlig till och från.. "Här sitter vi och äter en mysig måltid ihop en fredagkväll precis som vem som helst"

Det var inte riktigt så igår heller, jag fick ångest i affären och ville gå ut, men efter att förklara hur jag kände så stannade jag stannade kvar. Sedan fick jag ångest under matlagningen. Det enda jag bidrog med var att plocka fram skärbrädan... Ändå tyckte jag på något vis att det blev för mycket... Men jag sa hur jag kände och det gick bra. När maten var klar så åt vi, det var gott och mysigt. Jag var lite vanlig.!

Så här i efterhand kan jag ju se hur många varningslampor som blinkade där... att igår var ett stort steg. Även om maten när jag mår bra går bra, så tycker jag fortfarande att det är väldigt jobbigt att äta ihop med andra, och att liksom träffas kring mat... även om det går mycket bättre än förut.

Men det är klart att jag borde ha varit beredd på att det inte är samma sak att gå och handla själv, ställa sig och laga mat själv. äta själv, sitta själv efteråt och ha ätit... Det går på något vis inte att jämföra med att äta ihop med någon som man trivs med. Någon som med sin närvaro distraherar dig från ångesten...

Det gick dåligt. Men inte bara det... Nu sitter jag här och är ledsen över den söta bäbisen jag såg när vi åt frukost på fiket i morse... Är ledsen över alla glada människor som var runt omkring oss när jag träffade min bror och hans kompis...

Varför blir det så? Varför blir jag ledsen över alla glada människor? Det kan inte bara vara för att jag är avundsjuk? För mamman till den där bäbisen såg inte jätte pigg ut... och alla glada människor är ju inte alltid glada.. men nu skär det i själen alla dom där intrycken jag fått under dagen som just där och då ändå var ganska mysiga...

JÄVLA FÖRBANNADE ÅNGEST!