Första advent!

Julen närmar sig. Den är antagligen jobbigt för många av oss på flera vis. Julklappar ska köpas för pengar som kanske inte finns. Det ska adventsfikas och mysas lite hela tiden och så vet man att man kommer bli utsatt för en hel del julmat och julbord. Utöver det så är det hela grejen med att man oftast åker hem och firar jul och då vill man ju så klart vara smal och fin.. samtidigt som man vill vara glad och pigg för oroliga släktingar och vänner är något man gärna vill komma ifrån...

Jag har saknat julen. Jag har såklart firat jul alla år, men jag saknar julen så som den var när man var liten. Inte hela grejen med att det var mysigt att tro på tomten och vara nyfiken på vad som låg i julklapparna, det är inte det jag saknar. Jag saknar den längtan som fanns då, att räkna ner till julafton för man ville så gärna att den skulle vara nu och dessutom att den aldrig skulle ta slut...

Sedan blev man äldre och tron på tomten ersattes av hjärnspöken och istället för att räkna ner till julafton började den där klumpen i magen växa sig större och större för varje dag som gick...

Men i år tänker jag ta tillbaka julen! Granen står redan klädd! Det är första advent idag och julgardinerna sitter också uppe. Lägenheten är pyntad och pimpad. Under granen ligger redan några julklappar inslagna och klara. Till och med rimmen är skrivna....

Hur det kommer gå med julbordet i år vet jag inte. Det får visa sig då. Jag tänker inte börja nojja mig redan nu. Äter jag inte och folk tycker att det är märkligt så kommer de tycka det oavsett om jag haft ångest för det innan eller inte. Äter jag och själv får ångest över det efteråt så kommer jag få det i vilket fall.. även om jag haft ångest över det innan eller inte.. Och kanske kommer det gå hur bra som helst och varför ska jag då förstöra det genom att ha ångest innan?

Där och då kommer det antagligen bli lika jobbigt som åren innan, men jag tänker fan inte förstöra resten av tiden som finns av underbara December, när jag ju faktiskt ändå inte kan påverka det innan. Det enda jag kan försöka ändra på är min inställning till det hela och sedan spelar det ingen roll om jag bryter ihop både en och två gånger så länge jag försöker..!

Om man hela tiden lever i nuet så blir de "hinder" man utsätts för inte lika höga att ta sig över för du har inte hunnit bygga upp dem än...

Fjärde gången gilt?

Jag väntar på en kallelse från psykiatrin. Jag ska få en ny läkare igen. Det här blir min fjärde läkare hos psykiatrin... Jag har väntat i någon vecka nu. Min sjukskrivning går ut i December. Försäkringskassan vill ha ett nytt möte tillsammans med bland annat min läkare under December... Min chef och jag ska också vara med på mötet. Vi är frisörer, våra dagar i december är redan uppbokade. Framförhållning verkar inte vara något psykiatrin sysslar med.

Det är fortfarande November, kanske borde jag inte bli stressad över att jag inte fått någon kallelse till nästa läkarbesök eller någon information om vem min nya läkare blir. Antagligen skulle jag heller inte ha blivit stressad över det om det inte vore så att det har strulat till sig alldelles för många gånger med psykiatrin. Senaste mötet fick jag reda på några dagar innan genom min chef, mig hade de missat att skicka en kallelse till... Huvudpersonen i det hela.

Nu har jag en bra handläggare på försäkringskassan och en chef som är insatt i min situation, så egentligen är det ingenting att stressa upp sig över.

Dock ser jag inte fram emot att få "börja om" med en ny läkare. Så roligt är det inte att berätta om hur man mår och fungerar... Det skulle man tröttnat på förlänge sedan även om man mådde bra. Varje gång jag får börja om med en ny läkare känns det som om man får backa några steg innan man kan gå vidare.

Jag har förståelse för att även läkare vill byta arbetsplats och arbetsuppgifter och allt vad det kan tänkas vara... Dock tycker jag att det är lite märkligt att alla mina läkare på psykiatrin velat göra det.

Egentligen skriver jag bara det här för att jag inte tar allt strul personligt och det vill jag inte att någon annan ska göra heller. Jag tror helt enkelt bara att det är så här det går till... och är det någon stanns jag absolut inte skulle vilja jobba så är det på psykiatrin.

Bränn min journal och värm händerna över den i kylan!

Jag borde skriva om hur det är att vara manodepresiv. Jag känner ett starkt behov av att själv höra ifrån andra hur det är för dem. Jag känner även att jag tar avstånd från folk runt omkring mig för att de inte förstår. Så har jag nog i och för sig alltid gjort, men nu gör jag det ännu mer medvetet. Det är på sätt och vis tur att jag har så envisa vänner som håller sig kvar.

Människor frågar hur det är att vara manodepresiv, jag förklarar och de tror kanske att de förstår. De tänker antagligen på hur det är för dem när de svänger fram och tillbaka mellan att vara glad och må bra till att vara nere och deppig... på hur det är när de får väldigt mycket gjort och hur det är när de känner för att inte göra någonting. De har säkert också saker de fått för sig som de inte riktigt kan släppa. De kanske tänker på nätter när de sover dåligt men ändå mår bra, och nätter när det inte spelar någon roll hur länge de sovit med ändå knapt orkar med dagen när de vaknar...

Jag tror att det är ungefär så långt som de tänker när de får höra om hur det är att vara manodepresiv. Jag tror inte att de tänker på att vi också har det precis så där, eftersom vi som dem är helt vanliga människor, som utöver att vara helt vanliga också har en diagnos som gör att allting blir lite mer, men det tror jag inte att folk i allmänhet kan sätta sig in i...

Dessutom tror jag att jag utan den skulle känna mig väldigt tomm och det gör att jag känner mig ännu mer splittrad.