Att erkänna att man mår dåligt.

Jag jobbar ju bara halvtid just nu, men jag har nyligen gått en kurs i hårförlägning och ville så gärna få första modellen avklarad så att jag så snart som möjligt får börja på kunder, så jag bokade upp min dag igår. I flera dagar har jag gått och oroat mig över hur det ska gå att jobba en hel dag. När jag sedan avklarat denna arbetsdag och jag säger hej då till alla så slår det mig att jag ska vara ledig nu, att jag ska åka hem - då brister det. Jag orkar inte längre. Jag bryter ihop. Gråter och skriker, ligger på golvet och biter mig armarna.. förstår inte hur jag ska klara att någonsin sluta gråta. Jag missar det tåg jag bokat, jag klarar inte av att ta mig dit. Pratar med mamma och pappa som försöker lugna mig, som vill få mig att komma hem. Jag vill inte. Orkar inte med. Tillslut förstår jag att jag inte kommer kunna lugna ner mig..att jag måste göra nått, och det bästa jag kan komma på när jag sorterat bbort alla dåliga idéer är att sova... så jag tar theralen, och någon gång mellan snyftningarna så somnar jag.

Vaknar upp av att mamma ringer och säger att dom ska komma och hämta mig.
Jag är en tjej på 23år som inte kan ta tåget själv från Stockholm till Dalarna.

Några tips om vart man kan vända sig.

Här är några ställen som Dr Gustav tippsade mig om och tyckte jag skulle ta kontakt med. Alla har jag dock inte själv tagit kontakt med ännu, men ville ändå lägga ut dom. Kanske kan det hjälpa någon.

www.scfa.se
www.abkontakt.se
www.tjejzonen.se
www.mando.se

Att låta sig bli hjälpt.

Jag har en väldig tur. Jag har en kusin som bryr sig väldigt mycket om mig och håller koll på mig. En kusin som säger att det är okej att inte orka kämpa hela tiden och som tar över en liten stund.

Jag orkar inte just nu. Jag orkar inte ringa ett samtal till. Det låter så enkelt. Ringa ett samtal. Men dom där samtalen leder ingenstans. Jag får blotta mig och berätta om hur dålig jag är på att ta hand om mig själv, berätta om hur dåligt jag mår, sedan händer ingenting. Som om dom inte tror mig, eller som om jag inte vore värd hjälpen. Det är inte bara att ringa ett samtal.

Jag vet att jag är värd hjälp. Jag tycker det om alla som mår dåligt och jag tycker det om mig själv. Men just nu orkar jag inte.

Linda har redan ringt psykiatrin. Hon hjälper mig nu. Jag tror inte att man klarar sånt här själv. Man måste vara oerhört stark för det. Men som jag ser på det är det väldigt starkt att låta någon hjälpa till. Finns det människor runt omkring som är villiga att göra det finns det ingen vits att göra allt det här själv. I slutändan spelar det ingen roll hur det gick till, bara man tar sig igenom det.

Jag börjar glömma saker igen. Idag kunde jag för inget i världen komma på vilken dag det var. Sådant kan kanske hända vem som helst, men jag känner igen det så jävla väl.

Att lämna någon att ta vara på sig själv.

Jag är så less på att det inte händer någonting.
Jag hör ingenting ifrån psykiatrin, Capio eller Stockholm Center för Ätstörningar och jag har inte längre Dr Gustav.

Däremot har jag tappat matlusten helt, och ännu värre är att jag har tappat viljan till att vilja göra något åt det.

Dom har sagt åt mig att inte sätta fingrarna i halsen så det gör jag inte. Men ingen säger åt mig hur jag ska ta ut den ångest jag har. Hur jag ska göra mig av med den ilska jag känner. Jag hittar mina egna vägar och jag måste säga att jag är mer rädd för mig själv nu än jag någonsin varit.

Jag är argare och mer hatisk än jag någonsin varit. Jag sätter inte fingrarna i halsen och för det är jag ledsen. Jag har tappat kontrollen över mig själv helt.

Jag har vissa saker för mig som jag ibland kommer på mig själv med att göra, eller snarare inte göra, som fungerar som varningssignaler. Att allt inte är som det ska.

När jag inte mår bra öppnar jag inte min post och jag vågar heller inte kolla hur mycket eller lite pengar jag har på kontot. Däremot borstar jag tänderna hela tiden.

Nu ligger det mängder av oäppnade brev innanför min dörr, så nu vet jag att det är dags att ta några krafttag och skärpa till sig.

Jag sätter inte fingrarna i halsen längre. Istället kastar jag mig framför bilar, slåss på krogen och springer naken på stan. Det finns så många sätt att ta ut sin ångest på.

Jag äter inga talbletter, Jag har ingen tid hos någon läkare eller någon psykolog. Jag äter mat och jag går ner i vikt.

Jag mår bra nu.

Försäkringskassan.

Några som är riktigt gulliga är Försäkringskassan. Dom har ringt mig flera gånger när det varit oklarheter och frågetecken, och varje gång har dom ordnat upp det utan problem!

Imorse ringde dom igen och när jag sa att jag fått fler papper från dem att fylla i så tog vi det muntligt istället. Så nu slipper jag den biten. Skönt.

Dr Gustav - no more.

Jag hade en tid hos Dr.Gustav den här veckan. Jag blev tvungen att boka om den, men ingen tid passade för oss både, så nu står jag utan tid.

Dr.Gustav tycker istället att jag ska vänta tills jag får komma till Stockholm Center för Ätstörningar.

Idag ringde jag dit och hörde hur lång väntetiden är. Hon förklarade att dom kommer ta upp min självanmälan och Dr.Gustavs remiss nästa vecka på ett möte, där avgör dom hur akut mitt behov är vilket spelar in på hur länge jag kommer få vänta. Hon bad mig ringa igen i början på Januari så kommer dom veta mer då, men väntetiden är upp till tre månader.

Jag kan alltså komma att få vänta tre månader innan jag får någon hjälp. Och hade jag inte betalat för den hjälp jag fått hitills, så hade jag alltå inte fått min första hjälp förens då... Låt oss hata Sverige en liten stund.

Jul, jul..

I år ska vi fira jul hos min kusin Linda. Ett tag funderade jag på att vara kvar i stockholm över jul för att det vore enklast så. Men så har jag bestämt mig för att komma hem. När jag sist träffade Linda sa hon Du kan ju fundera på om det är någonting som du vill ha på julbordet som du vill äta, det behöver ju inta vara julmat.

Och nu känna allt med att jag ska komma hem över jul mycket lättare. Jag har fortfarande inte kommit på om det är någonting som jag vill äta då, men bara frågan gör att det känns bättre!
Jag tror att mamma skulle freaka ur om jag äter blodpudding på julafton. Dessutom tror jag att det går att hitta saker som går att äta. Känner jag min släkt rätt så kommer det julbordet inte bara bestå av mamma scans köttbullar.

Kall potatis, en kall potatis är det enda jag kan komma på... Men då kan jag ju lika gärna vänta med att äta potatisen tills den svalnat. Så här går jag och funderar om dagarna.. allt för ett julbord som egentligen är som vilken middag som helst tillsammans med folk jag tycker om, och jag har redan oroat mig i veckor...

Uppdatering

Idag fick jag brev från Stockholms centrum för ätstörningar, att Gustav skickat en remiss till dem, så jag fick papper jag skulle fylla i för en självanmälan.

Jag blir så glad över att Gustav gjort detta för CAPIO har vi ju inte hört mycket ifrån!
Papprena är redan ifyllda och imorgon lägger jag dem på posten!

Idag var jag hos Birgitta igen. Kändes bra. Nästa gång blir den 18dec på telefon, hennes förslag.
Jag har mycket att fundera på efter dagens möte, precis som det ska vara.

Trötter.

Jag är väldigt trött om dagarna, jag undrar om det kan vara en biverkning av tabletterna. Det är knappt hållbart att arbeta. Men jag sover faktiskt lite bättre nu än jag gjort innan.

Kan vara tabletterna, eller mina nya livsstil som ger resultat.

Istället för att ha tv:n på på kvällarna har jag radion på. Det är ändå så sällan jag kollar på tvn. Den blir bara någonting som stör. Radion lyssnar jag på och den håller mig sällskap. Jag har alltså blivit lite pensionär.

Istället för att se på tv eller sitta framför datorn när jag ska sova så läser jag lite ur min bok jag håller på med.

Innan jag går och lägger mig går jag ut och går med mina stavar.

Det är mina nya kvällsvanor som jag faktiskt gillar. Och istället för att tända lampan när jag blir rädd så går jag och lägger mig med lampan tänd och släcker den när jag är så trött att jag nästan redan sover. Väldigt smart, jag har kommit på det helt själv. *stolt*

Men trots att jag sover bättre så är jag alltså trött hela dagarna. Det känns inte värt det om det är tabletterna som ligger bakom.

Som en ängel.

Jag har fått en underbar julklapp av en av mina bästa vänner. På fredag ska jag träffa kurator Birgitta igen, det är hennes julklapp till mig.

Tack Madde. Jag är så tacksam! Du är bäst och jag är så glad över att ha dig som vän! Det är en sådan trygghet med dom vänner som står en nära och som man vet alltid kommer finnas där!
Like family.

frukost kanske?

Jag är så rädd på nätterna att jag inte vill gå och lägga mig. Jag är så rädd att jag inte vågar släcka lyset men när lyset är tänt kan jag inte sova. Och när morgonen väl kommer så vaknar jag alldelles för tidigt för att jag är så hungrig. Det är nackdelen med att börja äta mat, jag blir bara hungrigare och hungrigare hela tiden.