Ibland vill jag bara ha en hemlig blogg. Skriva saker som jag känner nu, få gensvar för det och sen inte behöva stå för just det inlägget några dagar senare.

Det finns ett forum för bipolära.. det fungerar just så.. Högre toleransnivå än på övriga forum, alla vet vad för människor som finns där och hur det fungerar med ups and downs, och alla andra svängningar däremellan och där utöver... det blir såklart en del bråk när folk i olika lägen tar saker på olika vis, men alla har ändå överseende och det blir tillslut alltid bra, alla stöttar varandra.... den sidan har legat nere länge... nu fungerar  sidan igen sedan någon dag men har blivit en betalsida, det har jag inget emot, jag har bara inte registrerat mig igen och gått med sedan den gjordes om... och jag trodde kanske inte jag skulle behöva det på ett tag... men det var igår. Idag är en annan dag.

Världens säkraste preventivmedel

Att vara 27år och få lov att äta ett gäng mediciner varje dag för att inte vara vad som förr skulle beskrivits som galen,eller kanske en häxa, för det var väl antagligen sådana som jag som vart beskyllda just för det, att vara häxor, det är iallafall vad jag tror, det är inte helt enkelt. Jag är såklart tacksam för att leva nu, att det finns mediciner och att vi slutat tro på häxor, men det är som sagt ändå inte helt enkelt.

Att äta en medicin för något och som på köpet få andra problem att tas med, det är det som inte är helt enkelt. Att vara manodepressiv däremot, det är enkelt, jag behöver inte göra en endaste grej för att medvetet för att vara det, jag bara är det ändå, det liksom flyter på på det viset.

Men att vara 27år och tappa sexlusten helt, det för mig är svårare att ta in. Inte för att det egentligen är en stor och viktig sak för mig just nu, eller kanske nånsin, för det är ju inte så att min högsta önskan i livet är att bli gravid, det kanske kommer, men inte idag. Det är inte heller så att jag lever i ett förhållande så ingen annan blir drabbad utav det här, vilket annars hade kunnat göra det lite komplicerat.Att tappa sexlusten helt måste ju vara det säkraste preventivmedlet någonsin..! Kanske ska jag vara tacksam för det helt enkelt, för jag vill ju som sagt ändå inte skaffa några barn nu, eller kanske nånsin.

Det slog mig nyligen att det är inte bara så att de barn jag eventuellt skulle få riskerar att bli bipolära även de, för det har jag förstått sedan länge. Däremot så har jag aldrig innan tänkt att även om jag skulle adoptera, eller få barn som inte är manodepressiva, så kommer de barnet/barnen ha en mamma som är just det, bipolär. Det går ju inte att komma ifrån.
Det kanske inte är den värsta saken i världen, jag vet inte, jag har själv inte bipolära föräldrar så jag har ingen aning om hur det skulle vara. Jag har som sagt heller inga barn, så det är svårt att sätta sig in i… Men det var en tanke som slog mig och som jag sedan inte kunnat släppa, men allt har sin tid och jag hinner nog få rätsida på det också så småningom.

Att vara 27år, singel och inte ha någon som helst sexlust alls, det är där jag är nu. Det gör mig annorlunda. Man räknar omedvetet med att alla ska vilja ha sex och att det är något positivt och roligt. Jag tycker inte det, inte nu. Jag tycker absolut ingenting om det, just nu.
Asexuell, kanske är ett passande ord som stämmer in på mig nu, men som inte stämmer in på hur samhället tänker att vi 27åringar ska vara.

Det jag finner sorgligt är inte det att jag saknar en sexlust som kanske funnits tidigare, det jag tycker är sorgligt är att det är annorlunda och uppfattas som lite konstigt, eller kanske till och med som om jag vore lat som inte ”orkar” ha sex, lite som att skylla på huvudvärk.

Jag är 27år, mår med mina mediciner hyfsat bra psykiskt, men jag vill verkligen inte ha sex.
Jag trodde nog att just det var något man kanske skulle få uppleva efter att just fått barn, eller kanske på ålderns höst. Det är inget som förberett mig på att jag skulle få uppleva det här nu.

Jag tycker det är sorgligt att vi lever så fyrkantigt och att det här blir ett problem. Det är klart att närhet och ömhet är viktigt, kanske speciellt när man inte mår helt bra. Men för tillfället tar jag hellre en kram, ett fint sms eller bara en blick som säger att den bryr sig om mig.

Jag vet flera i min närhet som på grund av mediciner eller deras mående upplever samma sak, och jag tänker att det måste finnas ännu fler i min närhet som upplever det utan att jag vet om det, ändå pratas det aldrig om det. Det är som att det är mer okej att berätta intima detaljer om sitt sexliv än att säga att man inte har något.

Det är det som är konstigt – inte jag.

Ett oregelbundet inlägg

Jag vet inte om det är missvisande att jag för det mesta skriver här under de perioder då jag mår dåligt, men jag tänker att vad finns det att skriva om när allt går bra? Kanske en hel del, men när man mår bra är allt så lätt, och när man inte mår lika bra är det på något vis lättare att reflektera över saker... eller om det kanske är tvärs om?

Jag är sjukskriven igen. Jag jobbade 75% i ett år, sedan blev jag sjukskriven... Förra året den här perioden var jag sjukskriven också... Jag kan se vissa sådana mönster, men jag hoppas att dom är tillfälligheter.

Idag var en bra dag. Det började igår, på eftermiddagen tog en vän med mig ut på promenad, sedan åkte vi hem och lagade mat och åt. Det var skönt att äta med sällskap för att äta ensam går inte alls bra för tillfället. Idag gick vi ut och åt frukost ihop. Sedan träffade jag min bror och hans vän. Efter det gick jag hem och lagade mat, full av självförtroende! Allt hade ju gått så bra, det är klart att jag kan laga lite vanlig mat, en lördag och allt! För att vara riktigt duktig så lagade jag samma maträtt som min vän lagat dagen innan, något helt nytt för mig som jag inte hade en aning om innan hur man skulle tillaga...

Och nu sitter jag här.. efter en bra dag - och mår dåligt. Det är klart att det gick åt helvete. Det är klart att det inte är samma sak att gå och handa mat som bara det är en stor grej för att det är mat man inte kan, och sedan laga och intala sig att det är mysigt för det är ju tända ljus och det var ju mysigt igår... Och det var inte bara mysigt igår, maten var god också, och jag kände det, jag tyckte också att maten var god, jag tyckte att det var mysigt och jag kände mig lite vanlig till och från.. "Här sitter vi och äter en mysig måltid ihop en fredagkväll precis som vem som helst"

Det var inte riktigt så igår heller, jag fick ångest i affären och ville gå ut, men efter att förklara hur jag kände så stannade jag stannade kvar. Sedan fick jag ångest under matlagningen. Det enda jag bidrog med var att plocka fram skärbrädan... Ändå tyckte jag på något vis att det blev för mycket... Men jag sa hur jag kände och det gick bra. När maten var klar så åt vi, det var gott och mysigt. Jag var lite vanlig.!

Så här i efterhand kan jag ju se hur många varningslampor som blinkade där... att igår var ett stort steg. Även om maten när jag mår bra går bra, så tycker jag fortfarande att det är väldigt jobbigt att äta ihop med andra, och att liksom träffas kring mat... även om det går mycket bättre än förut.

Men det är klart att jag borde ha varit beredd på att det inte är samma sak att gå och handla själv, ställa sig och laga mat själv. äta själv, sitta själv efteråt och ha ätit... Det går på något vis inte att jämföra med att äta ihop med någon som man trivs med. Någon som med sin närvaro distraherar dig från ångesten...

Det gick dåligt. Men inte bara det... Nu sitter jag här och är ledsen över den söta bäbisen jag såg när vi åt frukost på fiket i morse... Är ledsen över alla glada människor som var runt omkring oss när jag träffade min bror och hans kompis...

Varför blir det så? Varför blir jag ledsen över alla glada människor? Det kan inte bara vara för att jag är avundsjuk? För mamman till den där bäbisen såg inte jätte pigg ut... och alla glada människor är ju inte alltid glada.. men nu skär det i själen alla dom där intrycken jag fått under dagen som just där och då ändå var ganska mysiga...

JÄVLA FÖRBANNADE ÅNGEST!

Hejj förvirring!

Jag tänker fortfarande att det är väldigt mycket som hade varit bättre om jag vore smalare...

Jag tänker att killen som inte vill ha mig hade velat ha mig då.

Just nu är det nog mest den grejen jag tänker på - och då är jag inte ens övertygad om jag själv vill ha honom, eller om det vore speciellt lyckat om han skulle vilja ha mig...

Men jag har nog i stort lyckats övertyga mig själv om att det är där det felar... Igår köpte jag nästan en våg. Jag stog och höll i den länge, men tog till slut mitt förnuft till fånga och lät bli.
(ärligt talat så tänkte jag att om jag ska köpa en våg så ska jag nog köpa en mer pålitlig våg än den jag höll i som kändes lite väl billig och svajjig... men det viktigaste är väl trots allt att jag ännu inte äger någon våg oavsett om det hade varit bättre att jag kommit fram till att stå över inköpet av andra skäl.)

Idag när jag gick till jobbet tänkte jag för mig själv; Hey ätstörning, here we go again...
och jag tänkte det på ett välkomnande sätt.

Egentligen är det nog så att jag känner att jag har tappat bort mej själv och då är det kanske inte så konstigt om det lättaste sättet att hitta sig själv på är att gå tillbaka till den man mest känner igen sig själv som... det är som om jag under så lång tid försökt komma bort ifrån den personen jag var att jag glömt bort varför.

På havets vågade vågade våg...

Det har visat sig vara väldigt lätt att komma i kontakt med andra tjejer som drabbats av ätstörningar, i viss mån även killar... Jag upplever det som någonting som är accepterar att prata öppet om, iallafall bland folk i min ålder och ofta även bland äldre även om deras okunskap är större...

Vetskapan om att det är så många runt omkring mig som haft liknande problem som jag har eller har haft är lugnande. Självklart är det tråkigt att det är så vanligt och att så många fått bråka med detta elände, men det tar bort mycket av den känsla av utanförskap och ensamhet som annars skulle infinna sig.

Lika öppen som jag är med mina problem med ätstörningar är jag med att jag är Bipolär och just därför undrar jag om det är så att det ligger mer skam i att erkänna att man är bipolär än att man har en ätstörning... För det känns sannolikt att iallafall någon eller några av mina vänner eller de i min bekantskapskrets också borde vara bipolära...

För är det något jag känner mej vilse utav, så är det just det... Kanske för att det är något som påverkar mej väldigt myket men som jag själv inte alls kan bestämma över...

Det känns som om jag sitter på ett skepp som gungar med vågorna, upp och ner, upp och ner... och jag blir sjösjuk, yr och illamående, men ibland känns det hissnande på samma vis som när man skriker av glädje i en karusell..! När vågorna lugnar ner sig vet man att de snart dyker upp igen...

Ett litet inlägg om hår

Håret jag tappade när jag var sjukskriven har börjat växa ut och jag har massa fjuniga hårstrån överallt som spretar som på en tuffsig liten kyckling!

Hårspray löser kanske inte alla problem här i världen, men iallafall väldigt många! ;)

Det här har inte varit något som varit speciellt jobbigt för mig då jag har så mycket hår ändå, men bara vetskapen om varför det blivit så här har varit och är jobbigt. Självklart är det inte någon annan som tänker "sjukskriven tjej som mått dåligt" när dom ser mina små hårstrån som spretar åt olika håll, och antagligen är det inte ens någon annan än jag som tänker på att dom är där eftersom vi alla har så mer eller mindre ändå... Men jag har ändå märkt att det får mig att känna mig obekväm och "avslöjad", precis som om det sitter en stor blinkande neonskylt ovanför mitt huvud där man kan läsa min levnadshistoria. (Det ska också erkännas att en och annan tår har fällts över mitt tappade hår, såklart.)

Men i det stora hela så känns det väldigt bra att veta att kroppen fungerar som den ska. Är man stressad, har näringsbrist eller om man har haft en jobbig period av olika anledningar så kan man tappa mycket hår för att kroppen just då behöver koncentrera sig på viktigare saker. Ofta kan det hända en tid efteråt och därför vara lite svårt att koppla ihop med just näringsbrist eller att man mått så där dåligt. Det är för att allt det här händer när kroppen åter igen kan börja jobba som den ska och ta igen dom här oviktiga sakerna som att tappa hår när det fått jobba hårdare med andra saker... Men kroppen vet vad den håller på med och har såklart lagt in i planen att nytt hår kommer växa ut när den fått jobba ikapp!

En grym hårspray för att dämpa flygiga småhår är Motion Hold ifrån Sassoon. Den är väldigt lätt och känns inte speciellt mycket i håret med dämpar ändå småhåren.

En annan favorit har blivit Hydro Finish,även den ifrån Sassoon. Den går att jämföra med en hudkräm som ger fukt till håret. Ett bra alternativ istället för glans/serumdroppar som kan kännas lite tungt på tunna och fina hår. (Den används i torrt hår och funkar lika bra oavsett om man fönar håret eller låter det självtorka då det är en produkt som ska i efteråt.)

Dom båda går jätte bra att kombinera. Dom har blivit mina nya vänner och får hänga kvar tills jag inte behöver dom längre. Förhoppningsvis kommer mitt hår börja bete sig som vanligt igen snart!

Dit mina skor bär mig...

Hemma är där du har ställt dina skor, brukar jag säga.

Möbler bryr jag mig inte speciellt mycket om och kläder är så lätt att ersätta och byts ständigt ut. Dessutom håller man sig lika varm i en filt som i en tröja... Men utan skor är det svårt att ta sig någonstanns alls.

Jag har så många skor här.

Igår fick jag ett brev om att jag måste flytta. Senast sista april måste jag vara ur lägenheten.

Jag och mina skor.

Tuffa tider, men jag tuffar på.

Jag känner mig tjockare och fulare för varje dag som går... och tröttare.
Jag antar att det hänger ihop.

Jag har klarat min första vecka på halvtid nu. Det känns.
Jag intalar mig att efter tre veckor så har jag kommit in i det och att jag då inte kommer vara lika trött. Nu är jag helt slut, trots det sitter jag vaken nu och kan inte sova. Men det vet vi ju alla hur det är.

Jag känner igen mig från hur det varit tidigare när jag jobbat. Jag kan inte känna om jag är hungrig, mätt eller kissnödig... Jag måste tänka "Nu borde jag äta för jag har inte ätit sedan i morse" eller "Nu borde jag nog gå på toa för det har jag inte gjort på hela dagen..."

och så blir jag irriterad hela tiden. Men jag äter. Jag äter för att jag vet att om det är så här nu, trots att jag äter... så skulle jag inte fixa det om jag inte åt, för jag är så slut som det är...

Men som sagt, det här är nu. Och vad gör det om hundra år när allting kommer kring...

Två, tre gånger i veckan dom senaste veckorna har jag fått svår ångest också... jag föredrar nästan konstant ångest i lagom dos... än den där ångesten som kommer över en när man inte alls är beredd... Men jag har ju klarat mig igenom det också.

Jobbet går bra. Jag trivs när jag är där. Jag har jätte kul. Men att vara på jobbet har heller aldrig varit mitt problem. Det är att inte vara på jobbet som är svårt. Att ta hand om sitt jobb är så mycket lättare än att ta hand om sig själv. Det finns ingen chef som talar om hur det ska gå till eller några kunder som kommer med önskemål om vad de vill att jag ska göra.

Det finns bara massor av allt och inget och det är kanske inte så konstigt att man ibland blir lite förvirrad utav det.

Jag tuffar på.

Work, work! =)

Jag är dålig på att blogga.. men saker tar ju sådan tid.. att det går bra ena veckan och sämre nästan säger ingenting.. för man kan ändå röra sig frammåt..!

Jag hoppas att det är frammåt jag rör mig.

Det här är sista veckan som jag jobbar 25%, nästa vecka går jag upp på halvtid! Fem månader har jag jobbat! Tiden har gått så snabbt.! Var det inte nyss jag var sjukskriven på heltid?

Jag sover så klart sämre, har åter igen mer självmordstankar och maten är lite kämpigare, det skriver jag inte för att ni ska bli oroliga utan för att jag antar att ni känner igen er i mönstret... Visst känns det som jag backat något steg nu ju närmare februari jag kommit, men samtidigt förstår jag att vilken människa som helst skulle känna oro över att gå upp i arbetstid efter att ha varit borta länge från sitt jobb.. och det är ju så här jag och min kropp reagerar...

Jag ser fram emot att snart sova bättre igen!

Woho! Halvtid!!! Jag kommer inte längre vara till största delen sjukskriven..! 50% finns det ju vissa friska människor som jobbar..! Bara den tanken är så otroligt skön! Vi är på rätt väg!

läkare no4, psykiatrin kronan.

Min nya läkare verkade trevlig. Jag däremot var antagligen inte lika trevlig. Tröttnade tillslut på hennes frågor och frågade irriterat om hon ens har läst min journal och om inte det hon frågade om stod i den...

Vad jag ätit och äter för mediciner, om och hur många gånger jag varit inlagd, varför jag är och varit sjukskriven, vilka läkare jag gått till, hur länge jag varit sjukskriven o.s.v...

Hon svarade att hon läst den och att det stod där. Sedan började hon äntligen ställa vad som för mig verkar som mer relevanta frågor.

Jag tog tillfälle i akt och önskade att få gå upp i arbetstid i Februari. Jag tänkte att det gäller att passa på, något bra ska väl det här med nya läkare ändå tillföra =P Min gamla läkare hade antagligen sagt att vi får vänta och se. Det har jag lessnat på nu. Jag vill testa och se..! Så i Februari går jag upp till halvtid..! Det ser jag fram emot. Så länge jag inte backar med maten och allt som har med det att göra så tror jag att det kommer gå fint! Jag mår bra av att jobba och inte tänka så mycket på mitt. Lagom är bäst.

Hon ändrade också lite med medicineringen, vilket var väntat, och så bokade vi in en ny tid om en månad igen. Väldigt skönt att vara "inne" igen och inte behöva vänta på kallelser och att återigen veta vem det är man ska gå till.

Hon var bekymrad över min osäkra boende situation och påpekade att den inte var vad jag behövde i mitt tillfrisknande, dock kunde hon inte skriva ut varken ett första eller andra handskontrakt på recept... Så där är läget som det var innan. Jag letar vidare efter någonstanns att bo och håller tummarna att jag får bo kvar här tills jag hittar något. Dock oroväckande att jag inte fått någon hyresavi dom senaste månaderna och inte kunnat betala någon hyra då jag inte vet vart eller hur mycket som ska betalas och ingen heller svarar när jag ringer fastighetsskötaren... men det är väl så det är att bo i stockholm. Jag känner mig verkligen taggad att jobba så att jag kan spara undan pengar för att kunna låna och köpa lägenhet. Om hundra år... Men både mål och drömmar är givande att ha.

Imorgon sätter jag mig i brorsans bil för att åka hem till Dalarna och fira julen där. Som vanligt är det ångestladdat och fullt av oro. Jag vet inte varför jag känner denna ångest men jag tror att det mest har med miljöbyte att göra och inte så mycket med maten...

Jag skriver igen när jag är hemma. Tills dess får ni ha det super! Tack för alla fina kommentarer som ni skriver! <3

psykiatrin

I fredags ringde jag och frågade varför jag inte hört något ifrån psykiatrin angående nytt läkarbesök och ny läkare. Jag fick veta att jag har tid där imorgon.

Tack för kallelsen jag inte fick, igen...

Första advent!

Julen närmar sig. Den är antagligen jobbigt för många av oss på flera vis. Julklappar ska köpas för pengar som kanske inte finns. Det ska adventsfikas och mysas lite hela tiden och så vet man att man kommer bli utsatt för en hel del julmat och julbord. Utöver det så är det hela grejen med att man oftast åker hem och firar jul och då vill man ju så klart vara smal och fin.. samtidigt som man vill vara glad och pigg för oroliga släktingar och vänner är något man gärna vill komma ifrån...

Jag har saknat julen. Jag har såklart firat jul alla år, men jag saknar julen så som den var när man var liten. Inte hela grejen med att det var mysigt att tro på tomten och vara nyfiken på vad som låg i julklapparna, det är inte det jag saknar. Jag saknar den längtan som fanns då, att räkna ner till julafton för man ville så gärna att den skulle vara nu och dessutom att den aldrig skulle ta slut...

Sedan blev man äldre och tron på tomten ersattes av hjärnspöken och istället för att räkna ner till julafton började den där klumpen i magen växa sig större och större för varje dag som gick...

Men i år tänker jag ta tillbaka julen! Granen står redan klädd! Det är första advent idag och julgardinerna sitter också uppe. Lägenheten är pyntad och pimpad. Under granen ligger redan några julklappar inslagna och klara. Till och med rimmen är skrivna....

Hur det kommer gå med julbordet i år vet jag inte. Det får visa sig då. Jag tänker inte börja nojja mig redan nu. Äter jag inte och folk tycker att det är märkligt så kommer de tycka det oavsett om jag haft ångest för det innan eller inte. Äter jag och själv får ångest över det efteråt så kommer jag få det i vilket fall.. även om jag haft ångest över det innan eller inte.. Och kanske kommer det gå hur bra som helst och varför ska jag då förstöra det genom att ha ångest innan?

Där och då kommer det antagligen bli lika jobbigt som åren innan, men jag tänker fan inte förstöra resten av tiden som finns av underbara December, när jag ju faktiskt ändå inte kan påverka det innan. Det enda jag kan försöka ändra på är min inställning till det hela och sedan spelar det ingen roll om jag bryter ihop både en och två gånger så länge jag försöker..!

Om man hela tiden lever i nuet så blir de "hinder" man utsätts för inte lika höga att ta sig över för du har inte hunnit bygga upp dem än...

Fjärde gången gilt?

Jag väntar på en kallelse från psykiatrin. Jag ska få en ny läkare igen. Det här blir min fjärde läkare hos psykiatrin... Jag har väntat i någon vecka nu. Min sjukskrivning går ut i December. Försäkringskassan vill ha ett nytt möte tillsammans med bland annat min läkare under December... Min chef och jag ska också vara med på mötet. Vi är frisörer, våra dagar i december är redan uppbokade. Framförhållning verkar inte vara något psykiatrin sysslar med.

Det är fortfarande November, kanske borde jag inte bli stressad över att jag inte fått någon kallelse till nästa läkarbesök eller någon information om vem min nya läkare blir. Antagligen skulle jag heller inte ha blivit stressad över det om det inte vore så att det har strulat till sig alldelles för många gånger med psykiatrin. Senaste mötet fick jag reda på några dagar innan genom min chef, mig hade de missat att skicka en kallelse till... Huvudpersonen i det hela.

Nu har jag en bra handläggare på försäkringskassan och en chef som är insatt i min situation, så egentligen är det ingenting att stressa upp sig över.

Dock ser jag inte fram emot att få "börja om" med en ny läkare. Så roligt är det inte att berätta om hur man mår och fungerar... Det skulle man tröttnat på förlänge sedan även om man mådde bra. Varje gång jag får börja om med en ny läkare känns det som om man får backa några steg innan man kan gå vidare.

Jag har förståelse för att även läkare vill byta arbetsplats och arbetsuppgifter och allt vad det kan tänkas vara... Dock tycker jag att det är lite märkligt att alla mina läkare på psykiatrin velat göra det.

Egentligen skriver jag bara det här för att jag inte tar allt strul personligt och det vill jag inte att någon annan ska göra heller. Jag tror helt enkelt bara att det är så här det går till... och är det någon stanns jag absolut inte skulle vilja jobba så är det på psykiatrin.

Bränn min journal och värm händerna över den i kylan!

Jag borde skriva om hur det är att vara manodepresiv. Jag känner ett starkt behov av att själv höra ifrån andra hur det är för dem. Jag känner även att jag tar avstånd från folk runt omkring mig för att de inte förstår. Så har jag nog i och för sig alltid gjort, men nu gör jag det ännu mer medvetet. Det är på sätt och vis tur att jag har så envisa vänner som håller sig kvar.

Människor frågar hur det är att vara manodepresiv, jag förklarar och de tror kanske att de förstår. De tänker antagligen på hur det är för dem när de svänger fram och tillbaka mellan att vara glad och må bra till att vara nere och deppig... på hur det är när de får väldigt mycket gjort och hur det är när de känner för att inte göra någonting. De har säkert också saker de fått för sig som de inte riktigt kan släppa. De kanske tänker på nätter när de sover dåligt men ändå mår bra, och nätter när det inte spelar någon roll hur länge de sovit med ändå knapt orkar med dagen när de vaknar...

Jag tror att det är ungefär så långt som de tänker när de får höra om hur det är att vara manodepresiv. Jag tror inte att de tänker på att vi också har det precis så där, eftersom vi som dem är helt vanliga människor, som utöver att vara helt vanliga också har en diagnos som gör att allting blir lite mer, men det tror jag inte att folk i allmänhet kan sätta sig in i...

Dessutom tror jag att jag utan den skulle känna mig väldigt tomm och det gör att jag känner mig ännu mer splittrad.

Psykiatrin Kronan

Idag avslutade jag och min psykolog våran kontakt. Jag kan ta upp kontakten igen om jag känner att jag behöver det.

Nu återstår bara läkarkontakten på psykiatrin, och eventuellt ska jag få träffa någon och prata om hur man hanterar att man är Bipolär för att underlätta för sig själv.

För några veckor sedan hade jag fyra kontakter inom vården. Två läkare, en psykolog och en terapigrupp... Nu har jag en kontakt. Det går frammåt.

I måndags var jag hos tandläkaren igen på en undersökning. Flera hål trots att jag senaste var där för ett halvår sedan.. Över två tusen spänn kommer det gå på nästa gång... Det borde man tala om för unga tjejer som är på väg in i träsket. Vad vill man helst ha, hål i tänderna eller en shoppingtur?