Me and my boss

Hade nyss ett samtal med min chef och uppdaterade henne lite om vad som hänt sista tiden, och vad som kommer hända framöver.

Hon tycker att jag låter gladare och piggare nu, det var väldigt skönt att höra. Jag känner mig väldigt hoppfull också så jag tror att hon har rätt.

Det är så skönt att ha det stödet jag har från mitt jobb! Jag är så lyckligt lottad som har det så! Hon är ett enormt stöd för mig. Jag är hemma sjukskriven och behöver inte ha dåligt samvete för det!

Björn Axén är ett fantastiskt företag att jobba för!

Psykiatrin, Kronan.

Jag har på papperet gått från att ha en depression till att ha en komplicerad depression.

De tror att det ligger mer bakom än min ätstörning och all press jag sätter på mig själv. Att vissa händelser kan ha med det här att göra. Att jag har varit med om väldigt mycket som jag inte borde ha varit med om.

Jag börjar förstå att dom ha rätt. Jag har länge intalat mig att sånt här händer alla hela tiden, men tack och lov är det inte så.

Jag oroar mig för att inte uppfattas som trovärdig för att jobbiga saker som påminner om varandra drabbat mig flera gångar... Men jag får börja med att jobba med det här hos de människor som faktiskt tar mig på allvar, så får vi se om jag går vidare med det sedan.

Min läkare på psykiatrin ska sluta så jag kommer få en ny. För mig kvittar det, känns faktiskt till och med lite skönt. Dock är jag rädd för att jag ska komma bort i någon pappershög där igen och inte få någon ny kallelse.

Sömnlös.

Sömnlös.
Emmas väckarklocka har ringt och hon ska upp och jobba. Själv har jag inte sovit en blund. För att undvika att väcka Emma har jag suttit på köksgolvet och målat i natt.
Min kropp skriker efter sömn men mitt huvud går på högvarv.

Gick och la mig men kunde inte sova för att det kändes som om folk tog på mig. Jag låg och tänkte på hur obehagligt jag tycker att det är när andra människor tar på mig, även om det är människor jag tycker om. Försökte få bort tanken genom att tänka på människor som får mig att känna mig trygg när dom är nära mig.

Farmors kramar. Min Fasters kramar påminner väldigt mycket om Farmors kramar kom jag fram till. (Min farmor lever inte längre, så nästa gång jag träffar faster ska jag ge henne en bamse kram) Min bror får mig också att känna mig trygg.

Jag tror det har att göra med att dom här människorna är så bra på att visa känslor själva, att med dem känns det okej att inte må bra också. Min bror som kan gråta när han är med mig för att han vill att jag ska må bra. Jag tycker att det är skönt att se att han kan visa sina känslor så.

Jag tänkte på andra människor som också är öppna, min kusin, mina kompisar...
Men jag fortsatte att spänna mig och känna obehag. Känna att jag verkligen inte ville att någon ska ta på mig.

Jag vet inte vad jag fick det ifrån. Det här obehaget. Jag tror att det var för att jag hörde någon i korridoren och började tänka på den man som bor här i huset som höll fast mig en gång i hissen och sa att han skulle göra mig gravid. Fick för mig att det var han som gick omkring i korridoren och letade efter mig.

Sannolikheten att det var just så är ju inte så stor, men så tänker jag inte när jag väl blivit skrämd och ligger där och känner mig otrygg i min egen lägenhet trots att Emma ligger bara några meter ifrån mig.

Jag är så glad över att hon är här hos mig. Hade hon inte varit här hade jag antagligen stått vid dörren och hållt utkik genom titthålet hela natten. Det har hänt förut.

Idag är en sån där dag då jag antagligen kommer gå omkring med pepparsprayen i fickan och vara rädd för allt och alla. Om jag inte somnar av utmattning först.

Ibland undrar jag vad folk som inte har ätstörningar gör med alla tankar? Vad tänker de på alla gånger jag oroar mig över min kropp och över ätande?

Stockholms Centrum för Ätstörningar

Idag hade jag mitt andra möte på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det känns verkligen tryggt att gå dit. Det är här jag kommer få rätt hjälp.
Idag hade vi samtal så att de vet vilken hjälp som passar mig, och även en kroppskontroll.
Hon kunde se att min emalj på tänderna är väldigt tunn, vilket känns väldigt jobbigt. Men hon sa att jag gör helt rätt som inte borstar tänderna när jag satt fingrarna i halsen, utan istället sköljer munnen och sedan tar flortabletter. Skönt att höra att man gör något rätt iallafall.

Jag har gått upp i vikt på senaste tiden, och det bekymmrar mig så klart, men jag har ju kommit igång med träningen igen så jag hoppas kunna ta itu med det den vägen istället.
Vi kom fram till att det inte finns några som helst rutiner vad det gäller mina måltider. Det slog mig faktiskt redan imorse innan jag gick dit. Det är något jag inte tänkt på innan. Frukost, lunch och middag finns inte i min värld.

Det här med min depression och att jag mår/mått dåligt ställer till det lite, och läkaren där tror inte att jag kommer orka med att börja med den heltidsbehandlig som finns där. Risken för att jag får en psykos (heter det så?) är stor då.

Dessutom anser dom att man måste lära sig äta och få krafter ifrån det, innan man orkar ta itu med sig själv. Så jag ska få börja i en lunchgrupp som träffas en gång i veckan och lagar mat ihop, sedan äter vi maten och har teori om mat och om vad den gör för kroppen. Dock kan jag få vänta några veckor innan det blir någon sådan plats ledig. Det känns helt okej att vänta nu när jag vet att det kommer bli av.

Sedan är tanken att jag efter det kan vara redo för att få hjälp på heltid.

Idag förstod jag att det här kommer ta tid. Att jag inte kan skynda fram något. Det här är något som jag inte kan planera, jag måste bara lita på dem och följa med.

Jag är så tacksam över att jag fått träffa den här läkaren på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det är så oerhört skönt att få vara ärlig med sin sjukdom och med sina känslor och berätta det för någon man har förtroende för och som man vet kommer kunna hjälpa till på rätt sätt.

Mina hjärnspöken.

Sist jag var på Stockholms Centrum för ätstörningar så fick jag lova att inte använda laxermedel mer. Det löftet har jag hållt, men nu när jag snart ska åka iväg för möte nummer två vet jag inte om jag klarar att hålla det längre... Jag är så grymt rädd för om jag kommer att få väga mig idag.

Jag vet att man inte kan gå ner i vikt av laxermedel, så därför har det varit lätt att låta bli det... tills nu. Hur kan saker som det här ta upp hela min värld de stunder hjärnspökerna kommer?

My friend in the house.

Bättre än något lyckopiller är att ha sin bästa kompis inneboende hos sig.
Nyss deppade jag ihop, och då klädde hon ut sig till en nallebjörn. Jag beundrar henne för att hon vill bo med mig när jag mår så här. Hon är grym!

Fattiglapp

Jag fick drygt två tusen kronor i lön den här månaden. -och inga pengar ifrån försäkringskassan.
Två tusen räcker inte ens till att betala hyran. Jag fick lite panik först, men sedan ringde jag runt till mamma, försäkringskassan, min salongschef och sedan blev jag uppringd av ekonomichefen, så nu är mer slantar på väg, och jag ska återigen vara anmäld som sjukskriven hos försäkringskassan.

Men efter det här känner jag bara för att gå och sova, det tog alla mina krafter. Det är dock skönt att alla är så tillmötesgående och hjälpsamma! Det går så mycket lättare då!

What to do...

Det är tisdag förmiddag och jag har redan varit och tränat tre pass den här veckan. Jag har så mycket känslor i mig som måste ut. Men jag är tveksam om träningen är rätt metod att ta i tu med det, känns snarare som att det triggar igång allting, men just nu känns det som jag står ensam med allt och inte vet vad jag ska ta mig till...

Först skulle jag inte få ha mina saker på rummet utan få gå å be efter mina kläder å sånt när jag behövde dom, men då blev jag arg. Jag ville ju kunna sminka mig å byta om som jag ville.. -Bara för ja mår dålligt vill jag ju inte gå runt och vara ful.!

Min tid på psyk.

När min läkare på Kronan ville att jag skulle läggas in så satte han sig ner och berättade lite om hur det skulle vara. Han sa att det är väldigt vanliga människor där, inte folk med vanföreställningar eller några riktiga galningar. Kanske skulle det finnas folk där som försökt tagit sitt liv, men dom var där för att bli bättre och återhämta sig. Han berättade att man skulle kunna gå ut från avdelningen och gå ut och gå promenader eller gå och handla i kiosken. Att det skulle bli skönt för mig att få slappna av och vila upp mig.

Inte någongång berättade han att personalen som tog emot mig skulle slita i mina saker och kasta runt dem, att de skulle misstro mig och att jag inte ens skulle få sitta ensam i mitt rum. Jag var ju ny, inte visste de om jag var att lita på, var förklaringen jag fick efter att en skötare rytit åt mig att jag inte fick sitta där och att jag måste sätta mig nån annan stanns, -var sa han inte. Ingen förklarade någonting för mig, och jag kände mig nertrykt och min enda tanke var att nu måste jag skärpa till mig så att jag snabbt får komma härifrån.

Egentligen skulle jag träffa läkaren redan första dagen, men det blev uppskjutet flera gånger vilket gjorde att jag inte fick träffa läkaren förens dag tre, vilket också innebar att jag var inlåst på avdelningen den tiden och inte fick gå ut alls.

På nätterna vaknade jag av att någon i rummet brevid försökte ta livet av sig, eller bröt ihop.
När jag såg på tv fick jag lugna andra patienter som trodde att någon skulle bryta sig in och skjuta ner folk, och liknande grejer.

Dom första dagarna på psyk var dom värsta i mitt liv. Jag gick på helspänn hela tiden och tänkte bara på hur mycket jag ville därifrån. Efter ett tag vande man sig och andra veckan var mycket bättre. Man visste var det var för ställe man var på och blev inte lika rädd när något hände.

Med det här vill jag inte klaga på avdelningen jag låg på, utan på min läkare på kronan som föskönade bilden av vad det var för ställe jag skulle till och inte informerade så som han hade kunnart göra. Hade jag varit mer förberedd på vad som väntade hade första veckan blivit lättre.

Jag blev tillsist utskriven för att de inte tyckte att jag blev att må bättre av att vara där, och att de inte kan hjälpa mig med mina ätstörningar, precis så tänkte jag när min läkare ville lägga in mig, de kan inte hjälpa mig med mina ätstörningar och hur ska det här få mig att må bättre...Men jag gav det en chans, och för det ger jag mig själv en klapp på axeln.!

Tillbaka i friheten.

Efter två veckor är jag nu utskriven. Jag skrevs ut för att dom inte tyckte att jag blev att må nå bättre där, och för att de inte kan hjälpa mig med mina ätstörningar.

Känns som en konstig anledning att bli utskriven men samtidigt så håller jag med.

skriver mer imorgon.

Uppdatering

Idag läggs jag in på Löwenströmska sjukhuset i Upplandsväsby.
That´s all I know.

Next step.

Jag var hos min läkare på psykiatrin idag. Jag ska läggas in nästa vecka. Måndag eller Tisdag.
Vi pratade även om elbehandling/elchocker.

Han skrattade åt mig när jag frågade om jag kommer bli tvungen att äta maten dom serverar där. Jag skrattade inte.

Känns skönt att jag ska läggas in. Och skrämmande. Men oavsett så känns det som rätt beslut.
Elbehandlingarna har jag heller inget emot. Har pratat med tjejer som får den behandlingen så jag visste redan var det var.

I helgen fick jag lova att vara med min familj. Det var ju ändå det jag hade planerat så det funkar fint för mig. Vi kommer bra överens jag och min läkare.

Nu väntar tåget mot dalarna.

Apoteket Kronan

Var på apoteket idag för att hämta ut tabletter. Jag hade så sjukt mycket olika saker att hämta ut så vi satte oss ner, jag och apotekaren och så raderade vi massvis med grejer.

Det kändes väldigt skönt att rensa bort gamla recept. Nu finns dom inte där om jag skulle få självmordstankar och få för mig att hämta ut gamla piller.

Väldigt skönt! Det gäller att ta tag i sådanna här saker dom dagar man mår bra. Det blir så mycket enklare då.

Vårdcentralen Kronan.

Idag hade jag tid hos en läkare för att kolla upp det här med min köldkörtel som visade i dom första proverna att det var något som var knas. I måndags tog jag om samma prover, och idag visade dom att allt var som det skulle.

Vi kommer följa upp om två månader och ta samma prover igen.

Fick veta idag att det inte bara är så att man kan få en depression av sköldkörtelproblem, utan det kan även vara tvärs om - att man kan få problem med sköldkörteln om man mår dåligt.

Så nu vet vi det.

My way.

Jag har ett knep som fungerar för mig så länge jag inte mår jätte kasst.
Varje gång jag vill sätta fingrarna i halsen så lägger jag in en snus istället.
Jag vet inte vad som är sämst för kroppen, men det hjälper mig.

Och jag har faktiskt klarat en vecka nu trots att jag inte alls mått speciellt bra.
Fast jag vet inte om man kan kalla snus och måltidsersättning som seger.

Jag vill faktiskt bli inlagd nu. Jag tror inte att jag kommer komma genom det här annars.
Jag bara står och trampar och byter en dålig vana mot något annat för att sedan ramla tillbaka.

...

Det här med att jag tror att dom vill få mig att gå upp i vikt när jag börjar gå till Stockholms Centrum för Ätstörningar är nog inte så konstigt ändå.

Under hela högstadiet fick jag regelbundet gå till skolsköterskan. Jag är tacksam för det, för jag tror att det bromsade något som hade kunnat gå väldigt långt åt fel håll annars. Men jag tror inte att hon hade rätt kunskap till att hjälpa mig.

För varje besök hos henne gick ut på att jag skulle väga mig och att jag skulle gå upp i vikt. Inte någongång handlade det om att bygga upp min självkänsla.

Hon blev min fiende.

Visst, jag förnekade hela tiden att det var jag själv som orsakat viktnedgången, men jag förstod inte själv att det var så det låg till. Och man öppnar sig inte för någon man inte känner förtroende för.

Det var när jag började spela hockey som jag först påriktigt började gilla min kropp. Det var bra att ha småbröst och grova vader. Jag vill minnas det som om jag mådde bra då, även om jag vet att jag hade problem med maten då också men inte så som det skulle komma att bli då en av mina tränare på ett träningsläger sa åt mig att gå och sätta fingrarna i halsen...

Jag ville inte göra det, men han blev arg och så gjorde jag det.
Nu undrar jag hur många tjejer han har ställt till det för...

Det här med Grapefrukt.

Någonstanns hörde jag att Grapefrukt ökar förbränningen och att det var bra att just därför äta en halv grapefrukt om dagen. Så det har jag sedan dess gjort.

Men när jag nu googlade på grapefrukt för att kolla upp om det stämmer så hittade jag ingenting om det, däremot så hittade jag det här:

Grapefrukt kan interagera med många läkemedel och läkemedelsanvändare bör därför vara försiktiga med grapefruktjuice. Naringin och bergamottin i grapefrukten hämmar enzymet CYP3A4, ett viktigt läkemedelsnedbrytande enzym. När enzymet hämmas ansamlas läkemedel som normalt sett skulle ha brutits ned.
Detta kan leda till död genom medicinöverdos, och det var också genom en rad oförklarade överdoser som effekten av grapefrukt upptäcktes.

Så nu undrar jag om jag borde sluta äta grapefrukt eftersom jag knaprar rätt mycket tabletter?
Och så undrar jag såklart hur det ligger till med det här att grapefrukt skulle öka förbränningen?
Har börjat äta omega3 av den anledningen, men även för att DrGustav någon gång sa att hjärnan behöver sådanna fetter för att vara lycklig... Och att alkohol tar bort de fetterna... Så att man borde låta bli alkoholen och käka omega3. Tror att det var så han förklarade det. Ska nog kolla upp det igen, så att jag inte äter dem i onödan.

Vad som väntar

Jag har lite panik inför min tid hos Stockholms Centrum för Ätstörningar. Hela min kropp skriker Neeej, gå inte dit. Att det enda dom kommer försöka få mig till där är att gå upp i vikt.

Det är märkligt att jag känner så. Jag är inte alls underviktig. Snarare så har jag aldrig vägt så mycket som jag gör nu. Men min kropp och jag tror att man blir tjock om man äter mat.

Så klart att dom kommer försöka få mig att äta mat när jag kommer dit.

Jag förstår ju att det jag håller på med nu inte är helt vettigt. Jag går ju upp i vikt istället för ner av det här jag håller på med, även om jag inte förstår hur det går till...

Jag kommer såklart gå till det här mötet vi har inbokat, det är bara så jobbigt att kriga mot sig själv hela tiden, att övertyga sig själv att det är det som är det rätta att göra.

Mitt sätt...

Som jag tidigare skrivit så försöker jag alltid ändra på saker i mitt liv som är dåliga så fort jag blir medveten om att det just är något som är dåligt.

Till exempel så har jag flera gånger sagt till folk i min närhet att det inte går, när de frågat om de får hälsa på, eller sova över. Av samma anledning har jag dragit mig för att hälsa på hos andra.

För mig är det väldigt jobbigt att äta ihop med andra, att andra har koll på vad jag äter och att jag inte är fri att kunna sätta fingrarna i halsen om jag måste.

När jag kom underfund med hur det här styr mitt liv så bestämde jag mig för att göra något åt det. Helst vill jag såklart bli av med de här tankarna med den resan är lång. Men när min bästa kompis Emma ville flytta in med mig för att prova på livet i Stockholm så kändes det som helt rätt sätt att tackla problemet på.

Jag ska inte säga att jag inte tycker att det är jobbigt att äta ihop med henne -för det är sjukt jobbigt. Så jobbigt att jag ibland låter bli att äta, eller går och oroar mig för hur det ska gå en hel dag i förväg... Men jag var såklart medveten om att det skulle komma att bli så här redan innan hon flyttat in.

Visst är det kanske att plåga sig själv. Visst vore det enklaste att fortsätta bo själv och äta utan att någon ser. Sätta fingrarna i halsen i ensamhet. Men jag tror ändå att det jag gör nu är att ta ett steg i rätt riktning.

Man borde kunna äta mat ihop med sin bästa kompis utan att må dåligt över det. Nu får jag öva på det - varje dag!

uppdatering.

En läkare från vårdcentralen ringde mig i torsdags. Jag ska få komma och ta om de prover som inte var bra, sedan ska jag - när vi fått provsvaren få träffa henne för någon undersökning.

Min läkare från psykiatrin har varit bortrest hela veckan. Han brukar ringa mig nästan dagligen och när han varit borta så hade han ordnat så att någon annan skulle ringa mig istället för att kolla av hur jag mår. Men veckan har gått och ingen har ringt. Nu känner vi igen sjukvården igen. Jag är glad över att jag har fått en så engagerad läkare, jag litar på honom. Jag litar inte på sjukvården i sverige.

Det gör så ont att inte kunna gråta. Jag vill så gärna kunna krypa ihop i min säng och gråta en stund, och sedan skulle det förhoppningsvis kännas bättre. Men jag kan inte. Istället går jag och väntar på att det ska brista. Jag väntar på nya gråtatacker med panikångest känslor. Att allt blir för mycket så jag inte klarar av det.

Jag har också börjat oroa mig över att min sjukskrivning snart går ut. Jag hoppas och tror att den kommer bli förlängd. Jag klarar inte att jobba nu, men det är jobbigt att inte veta.