...

Det här med att jag tror att dom vill få mig att gå upp i vikt när jag börjar gå till Stockholms Centrum för Ätstörningar är nog inte så konstigt ändå.

Under hela högstadiet fick jag regelbundet gå till skolsköterskan. Jag är tacksam för det, för jag tror att det bromsade något som hade kunnat gå väldigt långt åt fel håll annars. Men jag tror inte att hon hade rätt kunskap till att hjälpa mig.

För varje besök hos henne gick ut på att jag skulle väga mig och att jag skulle gå upp i vikt. Inte någongång handlade det om att bygga upp min självkänsla.

Hon blev min fiende.

Visst, jag förnekade hela tiden att det var jag själv som orsakat viktnedgången, men jag förstod inte själv att det var så det låg till. Och man öppnar sig inte för någon man inte känner förtroende för.

Det var när jag började spela hockey som jag först påriktigt började gilla min kropp. Det var bra att ha småbröst och grova vader. Jag vill minnas det som om jag mådde bra då, även om jag vet att jag hade problem med maten då också men inte så som det skulle komma att bli då en av mina tränare på ett träningsläger sa åt mig att gå och sätta fingrarna i halsen...

Jag ville inte göra det, men han blev arg och så gjorde jag det.
Nu undrar jag hur många tjejer han har ställt till det för...