fredag 27 mars 2009

Stockholms Centrum för Ätstörningar

Idag hade jag mitt andra möte på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det känns verkligen tryggt att gå dit. Det är här jag kommer få rätt hjälp.
Idag hade vi samtal så att de vet vilken hjälp som passar mig, och även en kroppskontroll.
Hon kunde se att min emalj på tänderna är väldigt tunn, vilket känns väldigt jobbigt. Men hon sa att jag gör helt rätt som inte borstar tänderna när jag satt fingrarna i halsen, utan istället sköljer munnen och sedan tar flortabletter. Skönt att höra att man gör något rätt iallafall.

Jag har gått upp i vikt på senaste tiden, och det bekymmrar mig så klart, men jag har ju kommit igång med träningen igen så jag hoppas kunna ta itu med det den vägen istället.
Vi kom fram till att det inte finns några som helst rutiner vad det gäller mina måltider. Det slog mig faktiskt redan imorse innan jag gick dit. Det är något jag inte tänkt på innan. Frukost, lunch och middag finns inte i min värld.

Det här med min depression och att jag mår/mått dåligt ställer till det lite, och läkaren där tror inte att jag kommer orka med att börja med den heltidsbehandlig som finns där. Risken för att jag får en psykos (heter det så?) är stor då.

Dessutom anser dom att man måste lära sig äta och få krafter ifrån det, innan man orkar ta itu med sig själv. Så jag ska få börja i en lunchgrupp som träffas en gång i veckan och lagar mat ihop, sedan äter vi maten och har teori om mat och om vad den gör för kroppen. Dock kan jag få vänta några veckor innan det blir någon sådan plats ledig. Det känns helt okej att vänta nu när jag vet att det kommer bli av.

Sedan är tanken att jag efter det kan vara redo för att få hjälp på heltid.

Idag förstod jag att det här kommer ta tid. Att jag inte kan skynda fram något. Det här är något som jag inte kan planera, jag måste bara lita på dem och följa med.

Jag är så tacksam över att jag fått träffa den här läkaren på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det är så oerhört skönt att få vara ärlig med sin sjukdom och med sina känslor och berätta det för någon man har förtroende för och som man vet kommer kunna hjälpa till på rätt sätt.

1 kommentar:

Unknown sa...

Tack för att du skrev det här. Det får en att känna sig mindre ensam.