Min tid på psyk.

När min läkare på Kronan ville att jag skulle läggas in så satte han sig ner och berättade lite om hur det skulle vara. Han sa att det är väldigt vanliga människor där, inte folk med vanföreställningar eller några riktiga galningar. Kanske skulle det finnas folk där som försökt tagit sitt liv, men dom var där för att bli bättre och återhämta sig. Han berättade att man skulle kunna gå ut från avdelningen och gå ut och gå promenader eller gå och handla i kiosken. Att det skulle bli skönt för mig att få slappna av och vila upp mig.

Inte någongång berättade han att personalen som tog emot mig skulle slita i mina saker och kasta runt dem, att de skulle misstro mig och att jag inte ens skulle få sitta ensam i mitt rum. Jag var ju ny, inte visste de om jag var att lita på, var förklaringen jag fick efter att en skötare rytit åt mig att jag inte fick sitta där och att jag måste sätta mig nån annan stanns, -var sa han inte. Ingen förklarade någonting för mig, och jag kände mig nertrykt och min enda tanke var att nu måste jag skärpa till mig så att jag snabbt får komma härifrån.

Egentligen skulle jag träffa läkaren redan första dagen, men det blev uppskjutet flera gånger vilket gjorde att jag inte fick träffa läkaren förens dag tre, vilket också innebar att jag var inlåst på avdelningen den tiden och inte fick gå ut alls.

På nätterna vaknade jag av att någon i rummet brevid försökte ta livet av sig, eller bröt ihop.
När jag såg på tv fick jag lugna andra patienter som trodde att någon skulle bryta sig in och skjuta ner folk, och liknande grejer.

Dom första dagarna på psyk var dom värsta i mitt liv. Jag gick på helspänn hela tiden och tänkte bara på hur mycket jag ville därifrån. Efter ett tag vande man sig och andra veckan var mycket bättre. Man visste var det var för ställe man var på och blev inte lika rädd när något hände.

Med det här vill jag inte klaga på avdelningen jag låg på, utan på min läkare på kronan som föskönade bilden av vad det var för ställe jag skulle till och inte informerade så som han hade kunnart göra. Hade jag varit mer förberedd på vad som väntade hade första veckan blivit lättre.

Jag blev tillsist utskriven för att de inte tyckte att jag blev att må bättre av att vara där, och att de inte kan hjälpa mig med mina ätstörningar, precis så tänkte jag när min läkare ville lägga in mig, de kan inte hjälpa mig med mina ätstörningar och hur ska det här få mig att må bättre...Men jag gav det en chans, och för det ger jag mig själv en klapp på axeln.!