Hejj förvirring!

Jag tänker fortfarande att det är väldigt mycket som hade varit bättre om jag vore smalare...

Jag tänker att killen som inte vill ha mig hade velat ha mig då.

Just nu är det nog mest den grejen jag tänker på - och då är jag inte ens övertygad om jag själv vill ha honom, eller om det vore speciellt lyckat om han skulle vilja ha mig...

Men jag har nog i stort lyckats övertyga mig själv om att det är där det felar... Igår köpte jag nästan en våg. Jag stog och höll i den länge, men tog till slut mitt förnuft till fånga och lät bli.
(ärligt talat så tänkte jag att om jag ska köpa en våg så ska jag nog köpa en mer pålitlig våg än den jag höll i som kändes lite väl billig och svajjig... men det viktigaste är väl trots allt att jag ännu inte äger någon våg oavsett om det hade varit bättre att jag kommit fram till att stå över inköpet av andra skäl.)

Idag när jag gick till jobbet tänkte jag för mig själv; Hey ätstörning, here we go again...
och jag tänkte det på ett välkomnande sätt.

Egentligen är det nog så att jag känner att jag har tappat bort mej själv och då är det kanske inte så konstigt om det lättaste sättet att hitta sig själv på är att gå tillbaka till den man mest känner igen sig själv som... det är som om jag under så lång tid försökt komma bort ifrån den personen jag var att jag glömt bort varför.