läkare no4, psykiatrin kronan.

Min nya läkare verkade trevlig. Jag däremot var antagligen inte lika trevlig. Tröttnade tillslut på hennes frågor och frågade irriterat om hon ens har läst min journal och om inte det hon frågade om stod i den...

Vad jag ätit och äter för mediciner, om och hur många gånger jag varit inlagd, varför jag är och varit sjukskriven, vilka läkare jag gått till, hur länge jag varit sjukskriven o.s.v...

Hon svarade att hon läst den och att det stod där. Sedan började hon äntligen ställa vad som för mig verkar som mer relevanta frågor.

Jag tog tillfälle i akt och önskade att få gå upp i arbetstid i Februari. Jag tänkte att det gäller att passa på, något bra ska väl det här med nya läkare ändå tillföra =P Min gamla läkare hade antagligen sagt att vi får vänta och se. Det har jag lessnat på nu. Jag vill testa och se..! Så i Februari går jag upp till halvtid..! Det ser jag fram emot. Så länge jag inte backar med maten och allt som har med det att göra så tror jag att det kommer gå fint! Jag mår bra av att jobba och inte tänka så mycket på mitt. Lagom är bäst.

Hon ändrade också lite med medicineringen, vilket var väntat, och så bokade vi in en ny tid om en månad igen. Väldigt skönt att vara "inne" igen och inte behöva vänta på kallelser och att återigen veta vem det är man ska gå till.

Hon var bekymrad över min osäkra boende situation och påpekade att den inte var vad jag behövde i mitt tillfrisknande, dock kunde hon inte skriva ut varken ett första eller andra handskontrakt på recept... Så där är läget som det var innan. Jag letar vidare efter någonstanns att bo och håller tummarna att jag får bo kvar här tills jag hittar något. Dock oroväckande att jag inte fått någon hyresavi dom senaste månaderna och inte kunnat betala någon hyra då jag inte vet vart eller hur mycket som ska betalas och ingen heller svarar när jag ringer fastighetsskötaren... men det är väl så det är att bo i stockholm. Jag känner mig verkligen taggad att jobba så att jag kan spara undan pengar för att kunna låna och köpa lägenhet. Om hundra år... Men både mål och drömmar är givande att ha.

Imorgon sätter jag mig i brorsans bil för att åka hem till Dalarna och fira julen där. Som vanligt är det ångestladdat och fullt av oro. Jag vet inte varför jag känner denna ångest men jag tror att det mest har med miljöbyte att göra och inte så mycket med maten...

Jag skriver igen när jag är hemma. Tills dess får ni ha det super! Tack för alla fina kommentarer som ni skriver! <3

psykiatrin

I fredags ringde jag och frågade varför jag inte hört något ifrån psykiatrin angående nytt läkarbesök och ny läkare. Jag fick veta att jag har tid där imorgon.

Tack för kallelsen jag inte fick, igen...

Första advent!

Julen närmar sig. Den är antagligen jobbigt för många av oss på flera vis. Julklappar ska köpas för pengar som kanske inte finns. Det ska adventsfikas och mysas lite hela tiden och så vet man att man kommer bli utsatt för en hel del julmat och julbord. Utöver det så är det hela grejen med att man oftast åker hem och firar jul och då vill man ju så klart vara smal och fin.. samtidigt som man vill vara glad och pigg för oroliga släktingar och vänner är något man gärna vill komma ifrån...

Jag har saknat julen. Jag har såklart firat jul alla år, men jag saknar julen så som den var när man var liten. Inte hela grejen med att det var mysigt att tro på tomten och vara nyfiken på vad som låg i julklapparna, det är inte det jag saknar. Jag saknar den längtan som fanns då, att räkna ner till julafton för man ville så gärna att den skulle vara nu och dessutom att den aldrig skulle ta slut...

Sedan blev man äldre och tron på tomten ersattes av hjärnspöken och istället för att räkna ner till julafton började den där klumpen i magen växa sig större och större för varje dag som gick...

Men i år tänker jag ta tillbaka julen! Granen står redan klädd! Det är första advent idag och julgardinerna sitter också uppe. Lägenheten är pyntad och pimpad. Under granen ligger redan några julklappar inslagna och klara. Till och med rimmen är skrivna....

Hur det kommer gå med julbordet i år vet jag inte. Det får visa sig då. Jag tänker inte börja nojja mig redan nu. Äter jag inte och folk tycker att det är märkligt så kommer de tycka det oavsett om jag haft ångest för det innan eller inte. Äter jag och själv får ångest över det efteråt så kommer jag få det i vilket fall.. även om jag haft ångest över det innan eller inte.. Och kanske kommer det gå hur bra som helst och varför ska jag då förstöra det genom att ha ångest innan?

Där och då kommer det antagligen bli lika jobbigt som åren innan, men jag tänker fan inte förstöra resten av tiden som finns av underbara December, när jag ju faktiskt ändå inte kan påverka det innan. Det enda jag kan försöka ändra på är min inställning till det hela och sedan spelar det ingen roll om jag bryter ihop både en och två gånger så länge jag försöker..!

Om man hela tiden lever i nuet så blir de "hinder" man utsätts för inte lika höga att ta sig över för du har inte hunnit bygga upp dem än...

Fjärde gången gilt?

Jag väntar på en kallelse från psykiatrin. Jag ska få en ny läkare igen. Det här blir min fjärde läkare hos psykiatrin... Jag har väntat i någon vecka nu. Min sjukskrivning går ut i December. Försäkringskassan vill ha ett nytt möte tillsammans med bland annat min läkare under December... Min chef och jag ska också vara med på mötet. Vi är frisörer, våra dagar i december är redan uppbokade. Framförhållning verkar inte vara något psykiatrin sysslar med.

Det är fortfarande November, kanske borde jag inte bli stressad över att jag inte fått någon kallelse till nästa läkarbesök eller någon information om vem min nya läkare blir. Antagligen skulle jag heller inte ha blivit stressad över det om det inte vore så att det har strulat till sig alldelles för många gånger med psykiatrin. Senaste mötet fick jag reda på några dagar innan genom min chef, mig hade de missat att skicka en kallelse till... Huvudpersonen i det hela.

Nu har jag en bra handläggare på försäkringskassan och en chef som är insatt i min situation, så egentligen är det ingenting att stressa upp sig över.

Dock ser jag inte fram emot att få "börja om" med en ny läkare. Så roligt är det inte att berätta om hur man mår och fungerar... Det skulle man tröttnat på förlänge sedan även om man mådde bra. Varje gång jag får börja om med en ny läkare känns det som om man får backa några steg innan man kan gå vidare.

Jag har förståelse för att även läkare vill byta arbetsplats och arbetsuppgifter och allt vad det kan tänkas vara... Dock tycker jag att det är lite märkligt att alla mina läkare på psykiatrin velat göra det.

Egentligen skriver jag bara det här för att jag inte tar allt strul personligt och det vill jag inte att någon annan ska göra heller. Jag tror helt enkelt bara att det är så här det går till... och är det någon stanns jag absolut inte skulle vilja jobba så är det på psykiatrin.

Bränn min journal och värm händerna över den i kylan!

Jag borde skriva om hur det är att vara manodepresiv. Jag känner ett starkt behov av att själv höra ifrån andra hur det är för dem. Jag känner även att jag tar avstånd från folk runt omkring mig för att de inte förstår. Så har jag nog i och för sig alltid gjort, men nu gör jag det ännu mer medvetet. Det är på sätt och vis tur att jag har så envisa vänner som håller sig kvar.

Människor frågar hur det är att vara manodepresiv, jag förklarar och de tror kanske att de förstår. De tänker antagligen på hur det är för dem när de svänger fram och tillbaka mellan att vara glad och må bra till att vara nere och deppig... på hur det är när de får väldigt mycket gjort och hur det är när de känner för att inte göra någonting. De har säkert också saker de fått för sig som de inte riktigt kan släppa. De kanske tänker på nätter när de sover dåligt men ändå mår bra, och nätter när det inte spelar någon roll hur länge de sovit med ändå knapt orkar med dagen när de vaknar...

Jag tror att det är ungefär så långt som de tänker när de får höra om hur det är att vara manodepresiv. Jag tror inte att de tänker på att vi också har det precis så där, eftersom vi som dem är helt vanliga människor, som utöver att vara helt vanliga också har en diagnos som gör att allting blir lite mer, men det tror jag inte att folk i allmänhet kan sätta sig in i...

Dessutom tror jag att jag utan den skulle känna mig väldigt tomm och det gör att jag känner mig ännu mer splittrad.

Psykiatrin Kronan

Idag avslutade jag och min psykolog våran kontakt. Jag kan ta upp kontakten igen om jag känner att jag behöver det.

Nu återstår bara läkarkontakten på psykiatrin, och eventuellt ska jag få träffa någon och prata om hur man hanterar att man är Bipolär för att underlätta för sig själv.

För några veckor sedan hade jag fyra kontakter inom vården. Två läkare, en psykolog och en terapigrupp... Nu har jag en kontakt. Det går frammåt.

I måndags var jag hos tandläkaren igen på en undersökning. Flera hål trots att jag senaste var där för ett halvår sedan.. Över två tusen spänn kommer det gå på nästa gång... Det borde man tala om för unga tjejer som är på väg in i träsket. Vad vill man helst ha, hål i tänderna eller en shoppingtur?

Avslutad kontakt

I Onsdags avslutade på min läkare på ätstörnings centrum våran kontakt.
Nu är det bara psykiatrin som gäller.

Jag antar att detta är ett positivt tecken att hon tror att jag kommer fixa resten utan deras hjälp. Behöver jag deras hjälp framöver är jag välkommen att ta kontakt med dem igen.

Det känns befriande. Jag har inget större förtroende för psykiatrin vilket jag haft för ätstörnings centrum. Det har varit för mycket strul med psykiatrin för att jag ska kunna känna mig trygg med dem och inte vara rädd för att försvinna bort i en pappershög på något skrivbord...

Men Stockholms Centrum för Ätstörningar har varit guld, och jag vill verkligen rekomendera de som behöver hjälp att ta sig ur en ätstörning att vända sig dit!

Just nu svävar mina tankar kring diagnosen Bipolär...

I allt jag gör tänker jag "Är inte det här jag? Beter jag mig bara så här för att jag är bipolär. Hur kommer jag bli senare när medicinerna gör sitt? "

Det känns ofta som att andra har en tydligare bild av vem jag är än vad jag har. Att de ser hur jag beter mig och förstår varför medans jag själv inte alls är medveten om det.

Jag får en känsla av panik. Känner att jag vill bryta med mina vänner för att jag vill inte att de ska se mer av mig nu. Tänker att dom kommer tröttna på mig och försvinna. Det finns ingen logik i att jag då ska försvinna först för att undvika att det händer...

Jag tror att alla kan känna så ibland. Jag tänker att även om det inte är kul att känna och tänka så, så är det okej. Funderingar åt fel håll leder väl ändå ofta till att man kommer till insikt och handlar rätt...

Närmaste veckorna har jag många planer ihop med mina vänner. Jag tänker en sak och gör tvärs om. . Det brukar bli bra så...

Andas är ett heltidsjobb

Igår var en underlig dag. Jag hade sista träffen med terapigruppen. Det var jätte mysigt och stämningen var på topp. Efteråt tar jag sällskap med två av tjejerna och då klarar jag inte av att hålla ihop mig själv längre. En av brudarna tar tunnelbanan med mig till brorsan och lämnar över mig till hans beskydd. Sedan låg jag på hans soffa och och koncentrerade mig på att varken tänka frammåt eller bakåt. Gjorde jag något annat än bara andas så gjorde det för ont i mig.

Jag blev dissad igår. Min chef slutar. Jag blir av med lägenheten. Jag är varken smalare eller frisk. Jag har ny medicin igen, det känns som den enda effekten jag får uppleva är dom första veckornas beverkningar, sedan är det dags att testa något nytt igen.

- Jag kollade på min vän igår och sa att det känns som att allt bara tas ifrån mig. Hon svarade mycket klokt att det endast känns så för att det är de sakerna som jag för tillfället fokuserar på.

Hon fortsatte med att säga att det är inte de personer som försvinner ifrån oss som räknas utan de som stannar kvar..!

Det är skönt att veta att när jag själv inte har mycket klokt att komma med så finns mina vänner där och tar på sig den rollen..!

Ännu har jag mycket kvar

Min underbara chef som jag skrivit om så många gånger här på bloggen ringde mig idag. Hon berättade att hon kommer byta jobb och sluta som chef hos oss.

Det låter som att hon kommer få ett otroligt kul jobb och jag glädjs absolut med henne. Hon har verkligen gjort allt hon kunnat för att hjälpa mig och varit ett jätte bra stöd. Det är jag så otroligt tacksam för. Just därför har jag gått runt och kämpat mot tårarna hela dagen. Det känns som att ännu en trygghet försvinner ifrån mig.

Om någon kom och riktade en pistol emot mig och krävde mig på allt jag äger nu skulle jag nog inte ens reagare, utan snarare säga "Du har dröjt, jag har väntat på dig..."

Efter regn kommer solsken.

knaprar på

Jag känner mig som en grå fjärill. Inte ens en sån färglös fjärill som är numrerad och som man färglägger.

En grå fjärill.

Igår började jag med nya mediciner, så vi får väl hålla tummarna för att de ger mig lite färg på vingarna..!

Jag är olyckan, o-le-do-lyckan...

Varje gång något går åt skogen så hör jag låten Olyckan i mitt huvud...

Jag är olyckan,o-le-do-lyckan,o-bi-do-bi-do-bi-do-bi-do-lyckan.
Krash-och-bang-lyckan, gnissel-och-pang-lyckan.

Först avrådde min läkare mig från att åka till Grekland nästa vecka då min pappa fyller 50år. Efter några dagar av förtvivlan och många tårar så tyckte hon ändå att det var okej eftersom det är med min familj jag ska åka. Mitt argument om att det är märkligt att jag får vara ensam i stockholm men inte kan åka iväg med min familj kan ha hjälpt till där... Hennes argument var att nya miljöer inte är bra för mig och i värsta fall kan leda till en psykos. Jag tror dock att resan kommer göra mig gott..!

Men då kommer nästa smäll... Jag blir av med mitt boende. Lägenheten jag bor i kommer sägas upp och jag måste flytta och hitta någon annan stanns att bo. Jag har letat lägenheter i två dagar nu och känner mig redan helt förstörd. Hur fan gör man för att få tag i en lägenhet i Stockholm?

Som vanligt när jag biter ihop och försöker må bra och koncentrera mig på att lösa situationen så kommer allting ikapp genom mardrömmar när jag sover iställt. Det tackar vi för... Jag känner mig tröttare när jag vaknar än vad jag är när jag går och lägger mig. Satan vad det tar på krafterna och psyket att drömma mardrömmar. Jag vaknar på nätterna och är så svettig att jag måste gå och byta om innan jag kan försöka somna om.

Och just det, några dagar innan detta så försvann mitt visakort och mitt körkort också. Hade antagligen bort det helt själv eftersom jag upptäckte att det var borta strax efter att jag använt det.. men ändå, detta hör till de typiska grejer som händer när jag är tankspridd..! Eftersom mitt visakort var borta när jag skulle boka tågbiljett hem fixade brorsan det åt mig och skickade det som en sms biljett... direkt efter får jag ett sms ifrån honom att jag ska spara smset så att det inte försvinner. Två timmar senare sitter tankspridda Frida och raderar alla sina sms inklusive tågbiljetten till Dalarna...

Det är väl lite så mitt liv ser ut just nu.

Jag fick förresten en resväska i födelsedagspresent i helgen när jag var i dalarna. När jag kom till Stockholm hade den gått sönder...

Allt det här känns ändå rätt oviktigt för det enda som betyder något är att jag håller ihop mig själv och blir frisk. Någonstanns att bo skulle i och för sig underlätta, men oavsett hur det går så finns det väl alltid någon som har en soffa över åt en liten tjej som mej..!

.

Något att se fram emot

Imorgon ska jag på dejt. Håll tummarna för mig. Det är alltid svårt att hitta kärleken, men när man inte mår bra så blir det en ännu större utmaning. Precis som det blir att vara ensam också...

Jag tror att det kommer gå bra. Killen är jätte charmig. När jag pratar om hur jag mår säger han att han inte förstår, att det är precis som om någon skulle förklara för honom om hur det är att gå på månen. Man vet att folk har gjort det man man kan inte sätta sig in i hur det är...

Jag tycker att det är skönt att han inte förstår. Han är en kille som aldrig har haft några liknande problem själv. Sådana människor vill jag umgås med och en dag hoppas jag vara så själv. Man blir som man umgås, sägs det ju.

Imorgon ska jag umgås med honom..!

Tankar från en något nedtyngd Frida.

Jag är åter igen sjukskriven på heltid. Det känns jätte tråkigt att vara ifrån jobbet igen och jätte tråkigt att jag inte fixade det. Men jag klandrar inte mig själv för detta. Jag gjorde så gott jag kunde och kämpade nog lite för mycket för att klara av det. Hade jag accepterat tidigare att det inte funkade hade jag kanske inte behövt gå ner mig så mycket. Men jag får försöka klappa mej själv på axeln ändå för att jag accepterar att jag just nu mår bäst av att inte jobba - eller att det i längden gör mig bäst att inte jobba just nu.

Jag fixar det verkligen inte. Min kropp fixar det inte och mitt huvud fixar det inte. Jag hade ett givande läkarsamtal förra veckan och väntar nu på att bli kallad till psykiatrin igen. Dom misstänker att jag är bipolär. Det var skönt att höra ifrån min läkare att jag faktiskt kämpar och försöker må bättre och tar tag i saker men att jag ändå inte kommer någon stanns och att det inte är mitt fel. Det är precis så det känns.

Det känns som jag gjort så mycket. Att så fort jag blir medveten om något som inte är bra och som jag kan ändra på har jobbat på att göra det. Det är så mycket i mitt liv som är bättre nu än det varit innan, ändå mår jag inte bättre.

Jag är lika rädd för att få diagnosen som att jag inte ska få den. Får jag den så kan dom hjälpa mig, men bipolär är inget man blir frisk ifrån. Det skrämmer mig. Får jag inte diagnosen så kan jag fortsätta tänka att jag är inne i något som snart kommer gå över, men samtidigt så skrämmer det mig att man då kanske inte vet hur man ska hjälpa mig...

Jag försöker låta bli att fundera så mycket och att istället vänta på att bli kallad till läkaren.
Men jag är så slut. Jag är så trött. Att bara försöka hålla ihop mig själv tar mer kraft än vad jag har. Just så känns det. Det är inte sant. Vi klarar så mycket mer än vi tror, men det förstår vi ju först efteråt när vi står där med facit i hand...

Just nu handlar min ätstörning väldigt lite om kroppsfixering och tar sig mest uttryck som ångestdämpning... Hur kunde det bli så? Att en ätstörning äter sig in så i våra huvuden och kroppar och styr över så mycket?

Sedan när vi alla är friska borde vi ha en stor grillfest och fira våran självständighet utan våra ätstörningar! Sen när vi tagit tillbaka oss själva!

Femte veckan tillbaka på jobbet.

Fredag! Under tiden som heltidsjukskriven så försvann helgkänslan. Alla dagar var det samma. Nu har jag fått tillbaka den! Fredag, ah! Det är ändå en lyx att få ta helg.

Jag jobbade Tisdag och Onsdag och det gick jätte bra. Jag har börjat jobba med att göra förändringar för att det ska gå lättare för mig med maten framöver. Planerat in måltider ihop med andra, planerar att äta på jobbet... Jag frågade min chef om inte hon kan laga mat någon dag framöver och om jag då skulle kunna få äta med henne. Hon blev jätte glad och tyckte att det var en bra idé. Jag försöker koppla ihop maten och ätandet med något positivt. Mat för mig är bara ångest. Jag kommer inte ta mig igenom det här om jag sitter hemma och tvingar i mig mat. Nu har jag provat det och jag känner att det bara spär på de negativa känslor jag har angående mat och ätande. Jag har insett att jag inte kommer klara av det här utan hjälp, känt ett behov av att få stöd ifrån andra, funderat på att flytta hem... Men jag har ju faktiskt massa människor runt omkring mig här som vill hjälpa mig bara jag ger dem chansen och talar om vad det är jag behöver hjälp med..!

I Torsdags åt jag mat ihop med en tjejkompis. Vi skulle dricka kaffe men när jag kom hem till henne började hon laga mat och undrade om jag ville äta med henne och det är just sådanna här tillfällen jag måste ta vara på och göra det bästa utav! Jag kunde till och med tillåta mig att tycka att maten var god, vilket kändes enormt skönt! Jag kan!

Idag har jag avslutat min andra behandling i lunchgrupp. Jag känner att jag har gjort framsteg. Det går bättre att äta ihop med andra, jag har bättre koll på hur mycket jag borde äta och framför allt har jag bättre insikt i vad det är för problem jag har och hur de tar sig uttryck.
Att svälta eller kräkas är ingenting som bara händer, det är ett val jag själv gör och om jag bestämmer mig för det så kan jag välja att låta bli. Dock måste jag hitta ett sätt som fungerar för mig, jobba med vad jag känner och tänker, och värdesätta mig själv.

Fel kan det bli och fel kommer det antagligen bli flera gånger till framöver, men för mig känns det viktigt att påminna mig om att dessa fel inte behöver vara något jag medvetet gör, utan att det ibland blir fel när jag söker efter ett sätt att göra rätt..!

Tack för era kommentarer! Jag uppskattar dem mycket!

(Jag var hos läkaren i torsdag och vi har nu bestämt att jag kommer jobba 25% två månader till framöver! Känns otroligt kul att jag ska fortsätta jobba..!)

Dra åt helvete NoA

Jävla helvetes jävla piss vad jag ju visste att det här inte var något att räkna med!
Jag har ringt NoA. Ett akutteam man kan ringa och prata med dygnet runt. Precis så är det jag fått det förklarat för mig många gånger av olika personer. När jag skrevs ut ifrån psyket fick jag deras nummer om jag skulle må dåligt någon gång. Av min första läkare fick jag deras nummer. Av min läkare på psykiatrin fick jag deras nummer. Även på Ätstörningscentrum har vi pratat om att jag kan ringa NoA om jag inte mår bra... HELVETE HELLER..!

Dom svarade utan att presentera sig. Svarade utan att fråga något. Svarade utan att intresera sig det minsta i varför jag ringer.

Det enda svar jag fick var "ja, jag vet inte." eller "ja, hur du än gör så låter det som att det kommer slå tillbaka på dig själ."

Det är inte lätt. Det är fan inte lätt att bestämma sig för att ringa ett sånnt här nummer. Jag har inte sovit på hela natten. Jag kan heller inte behålla någonting jag äter.
Jag vill jobba. åh, vad jag vill jobba.!!! Men jobbar jag trots att jag inte mår bra så slår det tillbaka på maten, och sömnen. Jobbar jag inte så är det ett misslyckande och även det slår tillbaka på maten och sömnen. Stannar jag hemma så vill jag veta att det är för att det kommer göra att jag mår bättre, inte för att underlätta att gå djupare in i min ätstörning. Jag vill verkligen lyssna på mig själv. Jag vill ta mig ur det här. Jag vill inte att min ätstörning ska bestämma över mig. Jag vill inte vara så frustrerad att jag tänker på självmord som ett lika naturligt val som om jag borde byta jobb eller inte. Jag vill inte att självmord ska finnas med i mitt huvud överhuvudtaget och nu gör det det enbart för att jag blir så frustrerad när jag vill så mycket men inte vet hur jag ska bära mig åt för att det känns som alla försök jag gör slår tillbaka på mig själv.

Det är jävligt svårt för att förstå hur någon som låter helt ointresserad av att prata med mig kan ha ett sådant jobb där arbetsuppgiften är just den att man ska stötta och vägleda människor som mår dåligt. Hur i helvete kan hon tro att jag ska få ut något som helst bra utav att få höra att hon inte heller ser någon utväg för mig..?

Hur i helvete kan hon tycka att det är okej att efter att hon hostat skratta och säga oj, ursäkta men jag är lite förkyld, när jag precis berättat om hur jävla jobbigt det är att självmord finns som ett alternativ. Hon får vara hur förkyld hon vill och hosta precis hela tiden, det skiter jag i, bara hon intresserar sig för sitt jobb, som i det här fallet är mig..! Visst, människor skrattar när dom blir osäkra och jag skulle också bli osäker om någon okänd människa ringde till mig och berättade hur dåligt den mår, och det är därför jag jobbar som frisör och inte inom vården! Det är en jävla skillnad!

Jag avslutade samtalet och ringde gråtande upp min chef istället. Jag har en chef som är otroligt stöttande. Alla har inte det. Vilken otrolig tur jag har som har det!

Och nej, ni behöver inte oroa er över mina självmordstankar. Jag kommer inte ta livet av mig. Däremot kommer jag fortsätta kämpa för att bli av med de här tankarna. Fortsätta berätta för de inom vården som borde kunna hjälpa mig precis hur jag tänker och hur jag mår. Det är inte här jag ska berätta det, det är för dem. Men för i helvete vad arg jag är!!!

Tänk om det hade varit någon som mått ännu sämre som ringt det här samtalet? För det kan jag säga, att mina självmordstankar blev inte färre av att prata med henne...

Tack Gud för att jag har en sådan underbar och stöttande chef..! Jag borde ha ringt henne, och det är så jävla fel, för jag gjorde precis rätt! Det är NoA man ska ringa inte sin chef... Men det är så mycket som borde vara som det inte är...

Och det här kanske är ett jätte dumt inlägg. Det här kanske skrämmer folk som behöver ringa NoA från att göra det. Men jag hoppas inte det. Ring dit om ni behöver, förhoppningvis är tanten jag pratade på kafferast..!

Någon som har erfarenhet ifrån sådanna här nummer? Bra som dåliga..?

Fjärde veckan på jobbet

En månad har jag klarat.

Även denna vecka fick jag sjukanmäla mig en dag. Hur kan allting bli så mycket svårare av tio timmars jobb/vecka? Varför får jag det inte att fungera. Det är bara 10timmars jobb på en vecka som jag måste få in i mitt liv. Det, och 3måltider + 3mellanmål /dag. Vanliga människor får in 10h jobb/dag och klarar ändå dessa måltider. Sedan sover de på nätterna och de går på toaletten för att kissa och inte för att spy... Om vanliga människor har en pojkvän som stryker handen över deras mage så tycker dom att det är mysigt. Dom vill inte slå sin pojkvän för att han gör det, dom vill pussa honom. Nu har inte jag en pojkvän, men jag har fortfarande en mage...

Jag försöker inte ens äta regelbundet längre. Jag äter och vet att jag inte kommer kunna behålla maten. En gång äter jag. Och jag gör det för att jag vet att även om jag spyr så kommer jag inte få upp allt, lite näring kommer stanna kvar i min kropp... och en gång om dagen kan jag vara så snäll mot mig själv att kroppen kan få den näring som blir kvar...

Munnsår, sår på knogarna, dålig hy... att säga att man blir snygg av en ätstörning vore att ljuga.

Jag ångrar att jag inte bloggade mer när det gick bra. Det gick bra så länge. Flera månader gick det ändå väldigt bra. Då bloggade jag knappt alls. Nu går det åt helvete och då känner jag ett behov av att få ut mina känslor igen. Det hade varit så skönt att ha inlägg från när det gick så där bra att gå tillbaka och läsa. Det kommer gå bra igen. Men just nu går det inte bra.

Det var så mycket som drog igång samtidigt. Terapigruppen, lunchgruppen, jobbet och antidepresiva tabletter... Det är inte konstigt att jag söker trygghet i gamla vanor när det händer så mycket runt omkring just nu. Någon gång kommer nya vanor bli gamla och förhoppningsvis även trygga. Tryggheten i en ätstörning är falsk. När jag får en bättre, riktig trygghet så kommer tryggheten i min ätstörning kännas så meningslös. Då kommer jag vända min ätstörning ryggen när den försöker göra sig påmind.

Men just nu så känner jag mig som en vante som trillat ur barnvagnen under en promenad, som ligger där på vägen och kanske går det förbi folk som fryser för att de själva inte har vantar och de ser vanten och tänker att det vore skönt med ett par vantar men de plockar självklart inte upp vanten. Den tillhör ju någon annan.

Jag funderar på att flytta hem. Tänker att jag kanske inte klarar det här ensam. Men det finns ju så många olika sorters trygghet. Kommer jag känna ro bara för att jag bor nära min familj?

Som en tröstande snuttefilt

Bob Hansson är poet och har skrivit en dikt som jag ofta läser. Det finns ingenting skrivet som jag finner så mycket tröst i som den här dikten. Det heter Havreflarn och jag kan den näst intill utantill.

Vi ska tycka om varanda

och det kommer att gå åt helvete

det kommer att gå åt helvete och det är inget

vi kan göra något åt

förutom att tycka om varandra ska vi göra

du kommer skrika åt mig att jag är en

slapp hora och jag kommer svara att

dina knäskålar är de fulaste jag någonsin sett

och vi kommer tycka om varandra

inte bara för himmelrike och

puss och tvillingsjäl och oj då känslan av rätt hela tiden

Och det är det jag gör. Jag tycker om mig själv och det går åt helvete, och jag är hård mot mig själv och skriker att mina knäskålar är det fulaste jag sett, och enda anledningen till att jag blir ledsen över det är för att jag tycker om mig själv, annars hade jag inte blivit ledsen. Man blir inte ledsen över att något man inte tycker om är fult.

Det kommer bli bra och jag kommer klara det just därför att jag tycker om mig själv så mycket att jag inte ger upp trots att jag säger åt mig själv att jag har fula knäskålar, eller ful mage, eller väger för mycket, eller åt för mycket och för många gånger... För jag tycker nog egentligen att mina knän ser ut som vilka knän som helst, och att min mage jämfört med mångas nog ändå är helt okej... och kanske är problemet inte där. Kanske ligger problemet i att jag tycker om mig själv och att jag måste acceptera att jag gör det.

Jag behöver inte vara någon annan och jag behöver inte se ut på något annat sätt. Jag behöver bara tycka om mig så kommer det gå bra även om det ibland går åt helvete.

(Hela Bob Hanssons dikt kan ni läsa här)

Tredje veckan på jobbet

Den tredje och tyngsta veckan är avklarad.
I måndags mådde jag så dåligt att jag sjukanmälde mig. I tisdags jobbade jag trots att jag mådde dåligt. Min chef är dock fortfarande den bästa tänkbara som säger alla dom rätta sakerna! Jag klarade dagen men var helt färdig när jag kom hem. Sista dagen på jobbet, i onsdags tog jag fel på tiden och kom en timme försent, trots att jag bara skulle jobba tre timmar. Det kan hända vem som helst får jag höra ifrån många håll, men det är ingen tröst när jag vet att det hände för att jag mår dåligt och är tankspridd. Sådanna saker händer mig aldrig annars! Det gick bra och det var inga sura miner på jobbet, den enda som är arg på mig för att det hände är jag själv, samtidigt som jag inte orkar bry mig för att jag har jobbigare saker som tynger mig. Dock är det just saker som det här som jag måste lära mig skaka av mig och inte hela tiden dömma mig själv så himla hårt..!

Förra veckan tränade jag alldelles för mycket och kanske är det därför jag mår så dåligt nu, eller kanske är det för att jag håller mig borta ifrån gymmet nu som jag mår dåligt? Kanske är det som med allting annat att så länge man kör på så funkar det men det är när man försöker göra något åt det som det blir jobbigt..? Dock kan jag inte påstå att jag håller mig borta från gymmet av egen vilja utan för att jag faktist är helt slutkörd och knappt tar mig ut ur lägenheten. Men jag tänker att även om jag ännu inte bestämt mig för att ändra mina vanor gällande träning så funderar jag ständigt på det och det ser jag som något bra. Ett första steg... och som sagt, kanske är det inte ens ett problem det här med min träning, men antagligen är det det. Oavset om det tär på min kropp eller inte så går det för långt när jag avstår ifrån att träffa kompisar för att träna, trots att jag kan träna dom flesta andra dagar... Men det är bara på gymmet som mitt huvud får vila ifrån mig själv och den stunden är värd så himla mycket för mig..! Men som min mamma sa, jag borde hitta andra saker som ger samma effekt på mig...

Maten går inte så bra, men det är väl som vanligt när man mår sämre... Dock blir det en ond cirkel.. Jag är nere och då går maten dåligt och då blir jag ännu mer nere för att maten går dåligt... Något positivt är iallafall att jag inte ger upp utan hela tiden tar nya tag och försöker.

Idag var jag på ÄC i en lunchgrupp och åt och hade teori, och imorgon ska jag dit igen. Det känns skönt att det är just denna vecka som vi träffas två dagar i rad. Även om jag när jag mår så här inte har jätte stora ambitioner om att helt plötsligt börja äta felfritt och utan ångest så hindrar dom här träffarna mig ändå ifrån att det ska bära iväg helt åt fel håll. På något vis är det också skönt att gå i en grupp där alla andra är nya och inte tidigare gått i behandling. Jag känner något slags ansvar för att visa att det går att ändra sig och att det går att bli bättre vilket leder till att jag skärper till mig ännu lite mer och gör kraftansträngningar jag själv inte visste att jag orkade med.

Jag känner mig som en tom kropp utan själ... Som att personen Frida är någon annan stanns och kvar är min kropp. Så oerhört tom känner jag mig, som om jag inte finns. Kvar finns bara något som gör så jävla ont hela tiden! Ångest.

Det känns så dumt att skriva och bara skriva om hur jobbigt det är, så jag ska avsluta med några saker som gjorde mig väldigt glad! Jag satt i personalrummet och pratade med mina kollegor, och trots att vi pratar om jobbiga saker och dom kommer med frågor om min ätstörning så säger dom flera gånger att det är så häftigt att jag har sånt driv och sån vilja att ta mig ur det här. Jag blir så glad att dom ser det, samtidigt som jag är less på mig själv över det jävla drivet jag har. Kan jag inte bara få lägga mig ner och ge upp en stund? Jag fortsatte med att säga att det kanske skulle vara lättare att förstå mina problem om jag varit undernärd och då säger dom: Nej, tvärs om, hade du varit tjock tidigare så hade det varit lättare att förstå men vi har alltid sett dig som smal och smärt så det är så svårt att förstå att du fått ätstörningar när du alltid har varit smal!

Jag försöker ta in i mitt huvud att dom alltid sett mig som smal. Jag som gått på jobbet och skämts över min kropp... Hur kunde jag få ätstörningar? Hur kunde det hända oss? Är vi egentligen inte mycket smartare än så? Var vi tvugna att bli sjuka för att inse att vi vill vara friska? Det är så sorgligt på något vis, inte bara att det hände oss, utan att det hände oss och att vi har lärt av det här men ändå så kommer det hända så många fler efter oss...

Nej, tjejer. Nu ser vi till att ta oss ur det här!

Andra veckan på jobbet

Andra veckan på jobbet har gått bra. Det var riktigt tungt att gå till jobbet i Måndags, men jag fixade det! Många stammkunder har hittat tillbaka till mig och det är riktigt peppande att få höra att dom saknat mig när jag varit borta! Att återse gamla kunder är som att träffa gamla kompisar igen!

Idag var jag på vårdcentralen och tog nya blodprover för att se om min kropp bryter ner sig själv pågrund av all tid jag spenderar på gymmet. Det är frustrerande att upptäcka att ätstörningen inte försvinner utan bara tar sig nya former... Men å andra sidan så är det ju just i jakten på att bli frisk som den gör det och så länge jag fortsätter att leta efter rätt väg att må bra så känns det acceptabelt att det går fel ibland. Om det nu gått fel, jag är osäker. Tränar jag för mycket? Jag vet inte. Är det min ätstörning som får mig att träna så mycket? Jag vet inte det heller... Anser jag själv att jag mår bra av att träna? Ja, absolut! -men är det mitt friska eller sjuka jag som anser det?

För övrigt så jobbar jag på att bli mer social och umgås mer med mina vänner. Att isolera sig är något som är typiskt för personer med ätstörningar, och kanske inte alls så konstigt att man gör när man inte mår bra. Även om jag tycker att jag skött mig rätt bra på den punkten även innan så tänkte jag försöka bli ännu bättre på det nu. Men visst tar det emot. Genom att umgås mer med andra får jag känslan av att jag tappar kontrollen över mitt eget liv. Kontrollen över när jag kan träna och när och vad jag ska äta. Ett kontrollbehov som jag antagligen behöver minska på.

En tanke som ofta kommer upp i mitt huvud är "När ska det bli värt det?"
När folk säger "Det måste vara så skönt för dig att äntligen ta tag i dom här problemen" så säger jag ja. Lite som att man oftast säger att man mår bra när någon man möter frågar hur man mår. Det är vad man förväntas säga... Men det är inte skönt nånstanns. Det var mycket lättare att bara leva med ätstörningen. Att försöka ta sig ur den är att kriga med sig själv hela tiden och det tar så mycket kraft och energi. Det är inte skönt. Det är ingen befrielse. Inte än. Inte ens tanken på att jag någon gång kommer ha tagit mig igenom det här är specielt skön. Jag vet ju hur jobbigt det har varit hitills och jag inser att det kommer krävas lika mycket av mig framöver. Men jag är övertygad om att det en dag kommer vara värt det och att jag då kommer kunna säga "Fan vad skönt att jag tog tag i mig själv" Jag vill absolut inte ha detta ogjort och jag är stolt över mig själv som gör detta men skönt är knappast ett ord jag förknippar den här kampen med...

Working girl

Då var jag tillbaka på jobbet! 10h/vecka. Ni anar inte så fjantig jag känner mig när jag berättar för folk om hur sjukt slutkörd jag känner mig efter en arbetsdag på 3-4 timmar. Det har helt tömt mig på energi. Jag jobbade måndag - onsdag. Igår var jag i behandling på ÄC på förmiddagen och när jag klev av tunnelbanan här hemma ville jag bara gråta av trötthet. Att ta sig hem, vilket bara tar någon ynka minut från tunnelbanan kändes som en evighet. Idag har jag bara varit ledig och försökt varva ner. Energin kommer så smått tillbaka, men vore jag en bil så skulle bensinmätaren fortfarnade vara nere på det röda som innebär att man snart kommer få bensinstopp om man fortsätter köra... Dock har jag två dagar till på mig att vila upp mig och samla ihop mig.

Allt med maten blir kämpigare när jag jobbar och stressen kommer tillbaka. Jag får tvinga mig själv att äta. Min mage knyter sig och vill inte men jag tvingar mig ändå. Jag är så stressad efter att jag jobbat att det är svårt att äta då. Men jag har tvingat mig och det är väl just det som gör det så jobbigt, att jag verkligen tvingat mig själv trots att min kropp skriker nej. Att mitt huvud säger nej är en sak, men när kroppen säger nej blir det dubbelt motstånd. -Hur stark är egentligen den här personen i mig som vill bli frisk? Hur mycket motstånd kan den ta?

Även sömnen strular när stressen kommer, men det är ändå bättre än vad det varit förut, även om det också har varit bättre än vad det är nu. Spikmattan som jag fick i julklapp av brorsansflickvän har varit till bra hjälp där! Hur vida den faktiskt funkar eller om det är jag som lurar mig själv till att varva ner och slapna av kvittar, resultatet är ju detsamma!

Jag har bara jobbat en vecka. Jag försöker tänka att första veckan vore jobbig för vem som helst som varit borta ett tag, oavsett anledning. Även en frisk människa hade varit ovanligt trött efter första veckan på jobbet. Jag hoppas att nästa vecka kommer fungera bättre!

(Hade jag inte haft samtalsterapigruppen jag går i varje vecka så hade jag inte orkat detta. Det är en oväntad lättnad jag känner tack vare att jag har den gruppen och jag kan återigen börja tänka på en vecka i taget och fokusera på att ta mig igenom veckan till nästa terapi-tillfälle istället för att dra ner mig själv genom att oroa mig över om jag kommer orka med att kämpa så här i en evighet till... För som jag skrivit innan, en vecka klarar man alltid hur jävlig den än är..! Dock hoppas jag såklart på att vi alla slipper dom där jävliga veckorna!)

Boktips!

Jag tänkte dela med mig av ett boktips som jag fick på Stockholmscentrum för ätstörningar.

Boken heter Mattillåtet och är skriven av Gisela Van der Ster som är dietist och jobbar med just ätstörningar.

Boken riktar sig till personer med ätstörningar, men kan även läsas av anhöriga eller personer som kan ha nytta av den i sina yrken.

Något jag uppskattar med den här boken förutom att den är intressant vilket gör att jag vill fortsätta läsa, är att hon hela tiden upprepar det hon vill få fram så att det ska gå in... För det vet vi ju sedan innan att det är lätt att stänga av det man inte vill höra, och att koncentrationsförmågan hos någon med en ätstörning inte alltid är den bästa. Jag tror inte att den här boken kommer göra mig frisk, men om så bara något litet av det jag läser skulle fastna så gör det helt klart att det är värt för mig att lägga ner en hög med timmar och läsa ut den här boken!

Jag hoppas också att mina föräldrar kommer att läsa den. Det tror jag skulle ge dem större förståelse för vad det är för hjärnspöken jag slåss mot. (Dock känns det såklart väldigt läskigt och utlämnande att låta dem veta det. Men jag hoppas att fördelarna väger över. )

Och just det! Boken finns på bibblan! Perfekt för sjukskrivna människor med tomma plånböcker!

Uppdatering! =)

Hallå alla bloggläsare =)
Jag känner att det är dags för en uppdatering här. Det känns inte mer än rätt eftersom flera av er har följt den här bloggen undertiden som jag mått dåligt så vill jag självklart dela med mig av mina framgångar också!

Mycket har hänt. Under hösten gick jag en behandling på ÄtstörningsCentrum. Jag var en av få som slutförde behandlingen vilket jag klappar mig själv på axeln för. Behandlingen i sig var dock inte den bästa för mig, men testar man sig inte fram så blir det svårt att hitta rätt..!

Nästa vecka börjar behandling nummer två som jag har stora förväntningar inför! (känns som jag skrivit tidigare oviktigt att gå in mer på vad det är för behandling jag kommer gå eftersom det är så olika från person till person vad man behöver och vad som passar. huvudsaken är att man ser till att få den hjälp man behöver.)

Något annat som jag ser fram emot är att åter igen börja jobba..! Det var länge sedan sist och jag kommer börja med blygsamma 25% vilket känns som en tillräcklig utmaning! Tanken är väl mycket det att jag ska bli motiverad och inspirerad av att umgås med mina friska kolegor. Det ska bli skönt att komma iväg några timmar i veckan och fokusera på något helt annat än mig och mitt mående. Jag tror att det kommer ge mej en rejäl knuff i rätt rikting.

Julen som jag firade hemma med släkt och familj gick över förväntan. Jag var hemma i tre veckor och bestämde mig redan innan jag åkte att när jag är hemma så ska jag äta precis som dem jag umgås med och det klarade jag i det stora hela fint. Självklart är det jobbigt ibland, men att höra farfar säga "Det är så härligt att se att du äter" gör allting lättare! För ett år sedan hade jag kanske tagit illa upp, men inte nu.

Såklart faller jag ibland in i gamla mönster men jag ser det inte som något stort misslyckande utan upprepar som ett mantra "gör om, gör rätt". Det är svårt att veta hur ofta eller hur mycket jag måste äta för att må bra och det är svårt att acceptera att jag faktiskt måste äta för att må bra. Men jag ser det som när man just tagit tag i träningen på gymmet - Det är jobbigt i början men sedan kommer det lossna... Just så brukar jag tänka när jag faktiskt inte alls har lust att äta, eller när jag helst av allt vill få det ogjort.

Jag har inte längre någon läkare på psykiatrin, utan nu sköter min läkare på ätstörningscentrum sjukskrivningarna, planer med behandlingar, mediciner och liknande. Väldigt skönt eftersom jag känner stort förtroende för henne, vilket är mer än vad jag kan säga om vad jag känner för psykiatrin...

Är det något råd jag vill ge, förutom att det är viktigt att stå på sig och se till att man får den hjälp man behöver, så är det helt enkelt att inte låta sig slås ner av misslyckanden under vägen...
För vad gör det att du klev ett steg tillbaka igår om du tar två steg frammåt idag..!

Jag vet inte om man någonsin kan bli helt frisk ifrån ätstörningar, jag vet bara att jag iallfall kommer fortsätta försöka..!

(Tack för era fina kommentarer som ni skrivit! Jag blir lika glad varje gång!)