Tredje veckan på jobbet

Den tredje och tyngsta veckan är avklarad.
I måndags mådde jag så dåligt att jag sjukanmälde mig. I tisdags jobbade jag trots att jag mådde dåligt. Min chef är dock fortfarande den bästa tänkbara som säger alla dom rätta sakerna! Jag klarade dagen men var helt färdig när jag kom hem. Sista dagen på jobbet, i onsdags tog jag fel på tiden och kom en timme försent, trots att jag bara skulle jobba tre timmar. Det kan hända vem som helst får jag höra ifrån många håll, men det är ingen tröst när jag vet att det hände för att jag mår dåligt och är tankspridd. Sådanna saker händer mig aldrig annars! Det gick bra och det var inga sura miner på jobbet, den enda som är arg på mig för att det hände är jag själv, samtidigt som jag inte orkar bry mig för att jag har jobbigare saker som tynger mig. Dock är det just saker som det här som jag måste lära mig skaka av mig och inte hela tiden dömma mig själv så himla hårt..!

Förra veckan tränade jag alldelles för mycket och kanske är det därför jag mår så dåligt nu, eller kanske är det för att jag håller mig borta ifrån gymmet nu som jag mår dåligt? Kanske är det som med allting annat att så länge man kör på så funkar det men det är när man försöker göra något åt det som det blir jobbigt..? Dock kan jag inte påstå att jag håller mig borta från gymmet av egen vilja utan för att jag faktist är helt slutkörd och knappt tar mig ut ur lägenheten. Men jag tänker att även om jag ännu inte bestämt mig för att ändra mina vanor gällande träning så funderar jag ständigt på det och det ser jag som något bra. Ett första steg... och som sagt, kanske är det inte ens ett problem det här med min träning, men antagligen är det det. Oavset om det tär på min kropp eller inte så går det för långt när jag avstår ifrån att träffa kompisar för att träna, trots att jag kan träna dom flesta andra dagar... Men det är bara på gymmet som mitt huvud får vila ifrån mig själv och den stunden är värd så himla mycket för mig..! Men som min mamma sa, jag borde hitta andra saker som ger samma effekt på mig...

Maten går inte så bra, men det är väl som vanligt när man mår sämre... Dock blir det en ond cirkel.. Jag är nere och då går maten dåligt och då blir jag ännu mer nere för att maten går dåligt... Något positivt är iallafall att jag inte ger upp utan hela tiden tar nya tag och försöker.

Idag var jag på ÄC i en lunchgrupp och åt och hade teori, och imorgon ska jag dit igen. Det känns skönt att det är just denna vecka som vi träffas två dagar i rad. Även om jag när jag mår så här inte har jätte stora ambitioner om att helt plötsligt börja äta felfritt och utan ångest så hindrar dom här träffarna mig ändå ifrån att det ska bära iväg helt åt fel håll. På något vis är det också skönt att gå i en grupp där alla andra är nya och inte tidigare gått i behandling. Jag känner något slags ansvar för att visa att det går att ändra sig och att det går att bli bättre vilket leder till att jag skärper till mig ännu lite mer och gör kraftansträngningar jag själv inte visste att jag orkade med.

Jag känner mig som en tom kropp utan själ... Som att personen Frida är någon annan stanns och kvar är min kropp. Så oerhört tom känner jag mig, som om jag inte finns. Kvar finns bara något som gör så jävla ont hela tiden! Ångest.

Det känns så dumt att skriva och bara skriva om hur jobbigt det är, så jag ska avsluta med några saker som gjorde mig väldigt glad! Jag satt i personalrummet och pratade med mina kollegor, och trots att vi pratar om jobbiga saker och dom kommer med frågor om min ätstörning så säger dom flera gånger att det är så häftigt att jag har sånt driv och sån vilja att ta mig ur det här. Jag blir så glad att dom ser det, samtidigt som jag är less på mig själv över det jävla drivet jag har. Kan jag inte bara få lägga mig ner och ge upp en stund? Jag fortsatte med att säga att det kanske skulle vara lättare att förstå mina problem om jag varit undernärd och då säger dom: Nej, tvärs om, hade du varit tjock tidigare så hade det varit lättare att förstå men vi har alltid sett dig som smal och smärt så det är så svårt att förstå att du fått ätstörningar när du alltid har varit smal!

Jag försöker ta in i mitt huvud att dom alltid sett mig som smal. Jag som gått på jobbet och skämts över min kropp... Hur kunde jag få ätstörningar? Hur kunde det hända oss? Är vi egentligen inte mycket smartare än så? Var vi tvugna att bli sjuka för att inse att vi vill vara friska? Det är så sorgligt på något vis, inte bara att det hände oss, utan att det hände oss och att vi har lärt av det här men ändå så kommer det hända så många fler efter oss...

Nej, tjejer. Nu ser vi till att ta oss ur det här!