Som en tröstande snuttefilt

Bob Hansson är poet och har skrivit en dikt som jag ofta läser. Det finns ingenting skrivet som jag finner så mycket tröst i som den här dikten. Det heter Havreflarn och jag kan den näst intill utantill.

Vi ska tycka om varanda

och det kommer att gå åt helvete

det kommer att gå åt helvete och det är inget

vi kan göra något åt

förutom att tycka om varandra ska vi göra

du kommer skrika åt mig att jag är en

slapp hora och jag kommer svara att

dina knäskålar är de fulaste jag någonsin sett

och vi kommer tycka om varandra

inte bara för himmelrike och

puss och tvillingsjäl och oj då känslan av rätt hela tiden

Och det är det jag gör. Jag tycker om mig själv och det går åt helvete, och jag är hård mot mig själv och skriker att mina knäskålar är det fulaste jag sett, och enda anledningen till att jag blir ledsen över det är för att jag tycker om mig själv, annars hade jag inte blivit ledsen. Man blir inte ledsen över att något man inte tycker om är fult.

Det kommer bli bra och jag kommer klara det just därför att jag tycker om mig själv så mycket att jag inte ger upp trots att jag säger åt mig själv att jag har fula knäskålar, eller ful mage, eller väger för mycket, eller åt för mycket och för många gånger... För jag tycker nog egentligen att mina knän ser ut som vilka knän som helst, och att min mage jämfört med mångas nog ändå är helt okej... och kanske är problemet inte där. Kanske ligger problemet i att jag tycker om mig själv och att jag måste acceptera att jag gör det.

Jag behöver inte vara någon annan och jag behöver inte se ut på något annat sätt. Jag behöver bara tycka om mig så kommer det gå bra även om det ibland går åt helvete.

(Hela Bob Hanssons dikt kan ni läsa här)