Försäkringskassan, Sundbyberg

Jag har precis varit och träffat min handläggare på försäkringskassan i Sundbyberg. Tydligen blir alla som är sjukskrivna kallade dit efter en viss tid.

Jag var beredd på att det skulle bli jäte jobbigt och att jag skulle få sitta där och försvara mig själv och min sjukskrivning. Men istället går jag därifrån lättad och det känns som om jag fått en stor trygg kram.

Hon ställde lite frågor och förklarade vad hon hade för roll i det hela. Att just nu så är jag sjukskriven med tanke på att jag inte kan genomföra mitt jobb som frisör, framöver så kan det bli aktuellt att kika på om det finns något annat jobb jag skulle kunna genomföra. Det var det här jag oroade mig för. Men hon förklarade att med tanke på hur min sjukskrivning ser ut så tror hon inte att det kommer bli aktuellt och att jag istället ska lägga mina krafter på de behandlingar som väntar. Vi kommer dock hålla kontakten framöver, vilket jag bara tycker känns skönt.

Från att få lov att själv kämpa och ligga på för att få hjälp så är försäkringskassan helt tvärs om. Den kontakt jag haft med dem tidigare har bara varit positiv och dom har varit väldigt förstående.

Hon var helt införstådd i hur vården fungerar och att det drar ut på tiden och beklagade sig över hur fel det var att sjuka människor själva måste ha orken att ligga på för att få den hjälp de behöver.

Vi pratade om att jag antagligen kommer vara sjukskriven året ut eftersom det drar ut så med mina behandlingar, speciellt nu eftersom jag måste vänta tills efter semestrarna innan jag får börja behandlingarna på ätstörnings centrum och att de behandlingarna sedan är 10 + 16 veckor.

För mig är försäkringskassan ingenting läskigt alls. De jag har haft kontakt med har jag istället fått stor respekt för, och jag tycker att vården borde lära av dem. Jag menar, hur kan försäkringskassan fixa att ha så bra kontakt med folk, medans vården inte klarar det alls?


Jag har så bra stöd från min arbetsplats och allt med försäkringskassan har också fungerat väldigt bra. Jag förstår inte hur de som inte har det så orkar med, med tanke på hur svårt allting annat är få hjälp med.

Det är en lättad Frida som sitter här och skriver nu!

Tunga tider.

Jag har slutat äta mina tabletter. Av många anledningar. Dels för att jag inte kände igen mig själv och blev känslokall. Jag blev varken glad eller ledsen och kände mig bara tom.
En annan väldigt viktig orsak är också att jag gått upp i vikt den senaste tiden och skyller det på tabletterna.

Idag när jag pratade med den vän jag skrivit om tidigare, som har liknande problem som mig - Så berättade hon precis samma sak. Hon har just slutat äta sina antidepresiva tabletter just av den orsaken.

Jag skäms väldigt över mig själv just nu. Över att jag gått upp så mycket i vikt. Jag förstår inte hur dom tänker. Här mår man redan dåligt, och har ätstörningar...Exakt hur skulle det hjälpa mig att jag blir en tjockis också? Min absolut värsta mardröm.


Det spelar ingen roll hur mycket jag piffar och fixar så känner jag mig bara ful. Jag tycker att det är pinsamt att träffa folk jag känner pga hur jag ser ut nu. Jag undviker det till och med.

Här går man hemma och är sjukskriven för ätstörningar. Folk förväntar sig att man ska vara smal då. Istället går jag och blir en tjockis. Det känns som att folk misstror mig och mina problem nu.

Idag har jag bara druckit vatten. Jag är fan äcklad av mig själv!

Idag när jag gick förbi en restaurang och det luktade mat os utanför så oroade jag mig för att jag skulle gå upp i vikt av att ha andas in den luften.

Jag orkar inte med min kropp just nu, så nu tänker jag pressa solarium som f*n så att jag iallafall inte båda är tjock och blek.

over and out.

Psykiatrin, kronan.

Idag lessnade jag på att inte höra något ifrån psykiatrin, så jag gick dit. Då visade det sig att jag hade en läkartid där just då. Bara det att jag aldrig fått någon kallelse så att jag inte visste om det. Hur otroligt är det inte att jag av mig själv går dit just när jag har en tid???

Iallfall fick jag träffa min nya läkare, och fick också en psykologtid nästa vecka.

Närmast: Möte med en handläggare på försäkringskassan på Onsdag.

Scfa

I fredags hade jag ett nytt möte med Stockholms Centrum för Ätstörningar. Dom använde sig utav ett dataprogram för att ta reda på hur det är jag mår och vad det är för problem jag har.
Jag fick också veta att jag antagligen måste vänta till efter semestrarna innan jag kommer kunna få den hjälp vi pratat om.

Vänta... Det känns som om vi börjar kunna det här nu.

"Ner kommer man alltid"

Tänk er att erat mående går i dalar och toppar. Dalarna stannar kvar på samma djup, men när ni mår bra så mår ni ännu lite bättre än ni gjorde sist, så toppen blir högre.

Då spelar det ingen roll att man egentligen inte mår sämre än innan när det blir dags att åka ner i dalen igen, för även om du inte mår sämre än förra gången du var där, så blir vägen dit ner längre den här gången eftersom toppen var högre...

Det här gör att jag är rädd för att må bättre för att jag vet att dalarna kommer och ju bättre jag mår ju längre blir vägen dit ner och detso hårdare blir fallet.

Senaste veckans kamp.

Onsdagen 1a April hittade någon mig medvetslös på golvet i korridoren i huset där jag bor.
Jag minns ingenting av den här händelsen så det finns inte mycket jag kan skriva om det.
Det blev ett dygn på Karolinska, och sedan en vända till Löwenströmska sjukhuset, samma avdelning som jag var på sist så personalen där kände igen mig, och jag dem. De flesta av patienterna var nya, men någon var kvar sedan jag var där sist. Speciellt en kille blev jag glad av att träffa igen. Vi har hållt kontakten sedan jag skrevs ut sist.

Sedan jag blev utskriven har jag varit hos mina föräldrar som kom och hämtade mig. Så nu är jag hemma hos dem och dom håller koll på mig som hökar. Iallafall är det så det känns.