Stockholms centrum för ätstörningar

Behandlingen är i full gång. Jag tänker att det inte är någon poäng med att skriva om den eftersom vilken behandling man får är personligt efter vilka problem man har och vad man behöver och klarar av. Hur behandlingen sedan går är mycket upp till dig själv.

Allting har bara börjat för mig nu. Det har varit en lång väg hit, men nu är jag här - och det är som sagt bara början. Det har krävts mycket av mig för att komma hit, men det kommer krävas ännu mera av mig nu när jag är här..!

Jag kommer självklart blogga igen när det händer något som kan vara värt för er att veta och som ni kan få ut något av men tills vidare kommer jag koncentrera mig på behandlingen och på att bli frisk.

Kom ihåg att alla förtjänar att må bra och att det är starkt att be om hjälp..!
Ensam är inte stark och ätstörningar står absolut högst upp på min utelista!

Har ni frågor om vart man vänder sig för att få hjälp, och ni inte orkar leta reda på hur jag gjorde här i bloggen, så svarar jag mer än gärna på sådana frågor..! För som sagt, livet blir bra mycket roligare om man mår bra..!

Lycka till allihopa..! We can do it..!

Försäkringskassan, Sundbyberg

Jag har precis varit och träffat min handläggare på försäkringskassan i Sundbyberg. Tydligen blir alla som är sjukskrivna kallade dit efter en viss tid.

Jag var beredd på att det skulle bli jäte jobbigt och att jag skulle få sitta där och försvara mig själv och min sjukskrivning. Men istället går jag därifrån lättad och det känns som om jag fått en stor trygg kram.

Hon ställde lite frågor och förklarade vad hon hade för roll i det hela. Att just nu så är jag sjukskriven med tanke på att jag inte kan genomföra mitt jobb som frisör, framöver så kan det bli aktuellt att kika på om det finns något annat jobb jag skulle kunna genomföra. Det var det här jag oroade mig för. Men hon förklarade att med tanke på hur min sjukskrivning ser ut så tror hon inte att det kommer bli aktuellt och att jag istället ska lägga mina krafter på de behandlingar som väntar. Vi kommer dock hålla kontakten framöver, vilket jag bara tycker känns skönt.

Från att få lov att själv kämpa och ligga på för att få hjälp så är försäkringskassan helt tvärs om. Den kontakt jag haft med dem tidigare har bara varit positiv och dom har varit väldigt förstående.

Hon var helt införstådd i hur vården fungerar och att det drar ut på tiden och beklagade sig över hur fel det var att sjuka människor själva måste ha orken att ligga på för att få den hjälp de behöver.

Vi pratade om att jag antagligen kommer vara sjukskriven året ut eftersom det drar ut så med mina behandlingar, speciellt nu eftersom jag måste vänta tills efter semestrarna innan jag får börja behandlingarna på ätstörnings centrum och att de behandlingarna sedan är 10 + 16 veckor.

För mig är försäkringskassan ingenting läskigt alls. De jag har haft kontakt med har jag istället fått stor respekt för, och jag tycker att vården borde lära av dem. Jag menar, hur kan försäkringskassan fixa att ha så bra kontakt med folk, medans vården inte klarar det alls?


Jag har så bra stöd från min arbetsplats och allt med försäkringskassan har också fungerat väldigt bra. Jag förstår inte hur de som inte har det så orkar med, med tanke på hur svårt allting annat är få hjälp med.

Det är en lättad Frida som sitter här och skriver nu!

Tunga tider.

Jag har slutat äta mina tabletter. Av många anledningar. Dels för att jag inte kände igen mig själv och blev känslokall. Jag blev varken glad eller ledsen och kände mig bara tom.
En annan väldigt viktig orsak är också att jag gått upp i vikt den senaste tiden och skyller det på tabletterna.

Idag när jag pratade med den vän jag skrivit om tidigare, som har liknande problem som mig - Så berättade hon precis samma sak. Hon har just slutat äta sina antidepresiva tabletter just av den orsaken.

Jag skäms väldigt över mig själv just nu. Över att jag gått upp så mycket i vikt. Jag förstår inte hur dom tänker. Här mår man redan dåligt, och har ätstörningar...Exakt hur skulle det hjälpa mig att jag blir en tjockis också? Min absolut värsta mardröm.


Det spelar ingen roll hur mycket jag piffar och fixar så känner jag mig bara ful. Jag tycker att det är pinsamt att träffa folk jag känner pga hur jag ser ut nu. Jag undviker det till och med.

Här går man hemma och är sjukskriven för ätstörningar. Folk förväntar sig att man ska vara smal då. Istället går jag och blir en tjockis. Det känns som att folk misstror mig och mina problem nu.

Idag har jag bara druckit vatten. Jag är fan äcklad av mig själv!

Idag när jag gick förbi en restaurang och det luktade mat os utanför så oroade jag mig för att jag skulle gå upp i vikt av att ha andas in den luften.

Jag orkar inte med min kropp just nu, så nu tänker jag pressa solarium som f*n så att jag iallafall inte båda är tjock och blek.

over and out.

Psykiatrin, kronan.

Idag lessnade jag på att inte höra något ifrån psykiatrin, så jag gick dit. Då visade det sig att jag hade en läkartid där just då. Bara det att jag aldrig fått någon kallelse så att jag inte visste om det. Hur otroligt är det inte att jag av mig själv går dit just när jag har en tid???

Iallfall fick jag träffa min nya läkare, och fick också en psykologtid nästa vecka.

Närmast: Möte med en handläggare på försäkringskassan på Onsdag.

Scfa

I fredags hade jag ett nytt möte med Stockholms Centrum för Ätstörningar. Dom använde sig utav ett dataprogram för att ta reda på hur det är jag mår och vad det är för problem jag har.
Jag fick också veta att jag antagligen måste vänta till efter semestrarna innan jag kommer kunna få den hjälp vi pratat om.

Vänta... Det känns som om vi börjar kunna det här nu.

"Ner kommer man alltid"

Tänk er att erat mående går i dalar och toppar. Dalarna stannar kvar på samma djup, men när ni mår bra så mår ni ännu lite bättre än ni gjorde sist, så toppen blir högre.

Då spelar det ingen roll att man egentligen inte mår sämre än innan när det blir dags att åka ner i dalen igen, för även om du inte mår sämre än förra gången du var där, så blir vägen dit ner längre den här gången eftersom toppen var högre...

Det här gör att jag är rädd för att må bättre för att jag vet att dalarna kommer och ju bättre jag mår ju längre blir vägen dit ner och detso hårdare blir fallet.

Senaste veckans kamp.

Onsdagen 1a April hittade någon mig medvetslös på golvet i korridoren i huset där jag bor.
Jag minns ingenting av den här händelsen så det finns inte mycket jag kan skriva om det.
Det blev ett dygn på Karolinska, och sedan en vända till Löwenströmska sjukhuset, samma avdelning som jag var på sist så personalen där kände igen mig, och jag dem. De flesta av patienterna var nya, men någon var kvar sedan jag var där sist. Speciellt en kille blev jag glad av att träffa igen. Vi har hållt kontakten sedan jag skrevs ut sist.

Sedan jag blev utskriven har jag varit hos mina föräldrar som kom och hämtade mig. Så nu är jag hemma hos dem och dom håller koll på mig som hökar. Iallafall är det så det känns.

Me and my boss

Hade nyss ett samtal med min chef och uppdaterade henne lite om vad som hänt sista tiden, och vad som kommer hända framöver.

Hon tycker att jag låter gladare och piggare nu, det var väldigt skönt att höra. Jag känner mig väldigt hoppfull också så jag tror att hon har rätt.

Det är så skönt att ha det stödet jag har från mitt jobb! Jag är så lyckligt lottad som har det så! Hon är ett enormt stöd för mig. Jag är hemma sjukskriven och behöver inte ha dåligt samvete för det!

Björn Axén är ett fantastiskt företag att jobba för!

Psykiatrin, Kronan.

Jag har på papperet gått från att ha en depression till att ha en komplicerad depression.

De tror att det ligger mer bakom än min ätstörning och all press jag sätter på mig själv. Att vissa händelser kan ha med det här att göra. Att jag har varit med om väldigt mycket som jag inte borde ha varit med om.

Jag börjar förstå att dom ha rätt. Jag har länge intalat mig att sånt här händer alla hela tiden, men tack och lov är det inte så.

Jag oroar mig för att inte uppfattas som trovärdig för att jobbiga saker som påminner om varandra drabbat mig flera gångar... Men jag får börja med att jobba med det här hos de människor som faktiskt tar mig på allvar, så får vi se om jag går vidare med det sedan.

Min läkare på psykiatrin ska sluta så jag kommer få en ny. För mig kvittar det, känns faktiskt till och med lite skönt. Dock är jag rädd för att jag ska komma bort i någon pappershög där igen och inte få någon ny kallelse.

Sömnlös.

Sömnlös.
Emmas väckarklocka har ringt och hon ska upp och jobba. Själv har jag inte sovit en blund. För att undvika att väcka Emma har jag suttit på köksgolvet och målat i natt.
Min kropp skriker efter sömn men mitt huvud går på högvarv.

Gick och la mig men kunde inte sova för att det kändes som om folk tog på mig. Jag låg och tänkte på hur obehagligt jag tycker att det är när andra människor tar på mig, även om det är människor jag tycker om. Försökte få bort tanken genom att tänka på människor som får mig att känna mig trygg när dom är nära mig.

Farmors kramar. Min Fasters kramar påminner väldigt mycket om Farmors kramar kom jag fram till. (Min farmor lever inte längre, så nästa gång jag träffar faster ska jag ge henne en bamse kram) Min bror får mig också att känna mig trygg.

Jag tror det har att göra med att dom här människorna är så bra på att visa känslor själva, att med dem känns det okej att inte må bra också. Min bror som kan gråta när han är med mig för att han vill att jag ska må bra. Jag tycker att det är skönt att se att han kan visa sina känslor så.

Jag tänkte på andra människor som också är öppna, min kusin, mina kompisar...
Men jag fortsatte att spänna mig och känna obehag. Känna att jag verkligen inte ville att någon ska ta på mig.

Jag vet inte vad jag fick det ifrån. Det här obehaget. Jag tror att det var för att jag hörde någon i korridoren och började tänka på den man som bor här i huset som höll fast mig en gång i hissen och sa att han skulle göra mig gravid. Fick för mig att det var han som gick omkring i korridoren och letade efter mig.

Sannolikheten att det var just så är ju inte så stor, men så tänker jag inte när jag väl blivit skrämd och ligger där och känner mig otrygg i min egen lägenhet trots att Emma ligger bara några meter ifrån mig.

Jag är så glad över att hon är här hos mig. Hade hon inte varit här hade jag antagligen stått vid dörren och hållt utkik genom titthålet hela natten. Det har hänt förut.

Idag är en sån där dag då jag antagligen kommer gå omkring med pepparsprayen i fickan och vara rädd för allt och alla. Om jag inte somnar av utmattning först.

Ibland undrar jag vad folk som inte har ätstörningar gör med alla tankar? Vad tänker de på alla gånger jag oroar mig över min kropp och över ätande?

Stockholms Centrum för Ätstörningar

Idag hade jag mitt andra möte på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det känns verkligen tryggt att gå dit. Det är här jag kommer få rätt hjälp.
Idag hade vi samtal så att de vet vilken hjälp som passar mig, och även en kroppskontroll.
Hon kunde se att min emalj på tänderna är väldigt tunn, vilket känns väldigt jobbigt. Men hon sa att jag gör helt rätt som inte borstar tänderna när jag satt fingrarna i halsen, utan istället sköljer munnen och sedan tar flortabletter. Skönt att höra att man gör något rätt iallafall.

Jag har gått upp i vikt på senaste tiden, och det bekymmrar mig så klart, men jag har ju kommit igång med träningen igen så jag hoppas kunna ta itu med det den vägen istället.
Vi kom fram till att det inte finns några som helst rutiner vad det gäller mina måltider. Det slog mig faktiskt redan imorse innan jag gick dit. Det är något jag inte tänkt på innan. Frukost, lunch och middag finns inte i min värld.

Det här med min depression och att jag mår/mått dåligt ställer till det lite, och läkaren där tror inte att jag kommer orka med att börja med den heltidsbehandlig som finns där. Risken för att jag får en psykos (heter det så?) är stor då.

Dessutom anser dom att man måste lära sig äta och få krafter ifrån det, innan man orkar ta itu med sig själv. Så jag ska få börja i en lunchgrupp som träffas en gång i veckan och lagar mat ihop, sedan äter vi maten och har teori om mat och om vad den gör för kroppen. Dock kan jag få vänta några veckor innan det blir någon sådan plats ledig. Det känns helt okej att vänta nu när jag vet att det kommer bli av.

Sedan är tanken att jag efter det kan vara redo för att få hjälp på heltid.

Idag förstod jag att det här kommer ta tid. Att jag inte kan skynda fram något. Det här är något som jag inte kan planera, jag måste bara lita på dem och följa med.

Jag är så tacksam över att jag fått träffa den här läkaren på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det är så oerhört skönt att få vara ärlig med sin sjukdom och med sina känslor och berätta det för någon man har förtroende för och som man vet kommer kunna hjälpa till på rätt sätt.

Mina hjärnspöken.

Sist jag var på Stockholms Centrum för ätstörningar så fick jag lova att inte använda laxermedel mer. Det löftet har jag hållt, men nu när jag snart ska åka iväg för möte nummer två vet jag inte om jag klarar att hålla det längre... Jag är så grymt rädd för om jag kommer att få väga mig idag.

Jag vet att man inte kan gå ner i vikt av laxermedel, så därför har det varit lätt att låta bli det... tills nu. Hur kan saker som det här ta upp hela min värld de stunder hjärnspökerna kommer?

My friend in the house.

Bättre än något lyckopiller är att ha sin bästa kompis inneboende hos sig.
Nyss deppade jag ihop, och då klädde hon ut sig till en nallebjörn. Jag beundrar henne för att hon vill bo med mig när jag mår så här. Hon är grym!

Fattiglapp

Jag fick drygt två tusen kronor i lön den här månaden. -och inga pengar ifrån försäkringskassan.
Två tusen räcker inte ens till att betala hyran. Jag fick lite panik först, men sedan ringde jag runt till mamma, försäkringskassan, min salongschef och sedan blev jag uppringd av ekonomichefen, så nu är mer slantar på väg, och jag ska återigen vara anmäld som sjukskriven hos försäkringskassan.

Men efter det här känner jag bara för att gå och sova, det tog alla mina krafter. Det är dock skönt att alla är så tillmötesgående och hjälpsamma! Det går så mycket lättare då!

What to do...

Det är tisdag förmiddag och jag har redan varit och tränat tre pass den här veckan. Jag har så mycket känslor i mig som måste ut. Men jag är tveksam om träningen är rätt metod att ta i tu med det, känns snarare som att det triggar igång allting, men just nu känns det som jag står ensam med allt och inte vet vad jag ska ta mig till...

Först skulle jag inte få ha mina saker på rummet utan få gå å be efter mina kläder å sånt när jag behövde dom, men då blev jag arg. Jag ville ju kunna sminka mig å byta om som jag ville.. -Bara för ja mår dålligt vill jag ju inte gå runt och vara ful.!

Min tid på psyk.

När min läkare på Kronan ville att jag skulle läggas in så satte han sig ner och berättade lite om hur det skulle vara. Han sa att det är väldigt vanliga människor där, inte folk med vanföreställningar eller några riktiga galningar. Kanske skulle det finnas folk där som försökt tagit sitt liv, men dom var där för att bli bättre och återhämta sig. Han berättade att man skulle kunna gå ut från avdelningen och gå ut och gå promenader eller gå och handla i kiosken. Att det skulle bli skönt för mig att få slappna av och vila upp mig.

Inte någongång berättade han att personalen som tog emot mig skulle slita i mina saker och kasta runt dem, att de skulle misstro mig och att jag inte ens skulle få sitta ensam i mitt rum. Jag var ju ny, inte visste de om jag var att lita på, var förklaringen jag fick efter att en skötare rytit åt mig att jag inte fick sitta där och att jag måste sätta mig nån annan stanns, -var sa han inte. Ingen förklarade någonting för mig, och jag kände mig nertrykt och min enda tanke var att nu måste jag skärpa till mig så att jag snabbt får komma härifrån.

Egentligen skulle jag träffa läkaren redan första dagen, men det blev uppskjutet flera gånger vilket gjorde att jag inte fick träffa läkaren förens dag tre, vilket också innebar att jag var inlåst på avdelningen den tiden och inte fick gå ut alls.

På nätterna vaknade jag av att någon i rummet brevid försökte ta livet av sig, eller bröt ihop.
När jag såg på tv fick jag lugna andra patienter som trodde att någon skulle bryta sig in och skjuta ner folk, och liknande grejer.

Dom första dagarna på psyk var dom värsta i mitt liv. Jag gick på helspänn hela tiden och tänkte bara på hur mycket jag ville därifrån. Efter ett tag vande man sig och andra veckan var mycket bättre. Man visste var det var för ställe man var på och blev inte lika rädd när något hände.

Med det här vill jag inte klaga på avdelningen jag låg på, utan på min läkare på kronan som föskönade bilden av vad det var för ställe jag skulle till och inte informerade så som han hade kunnart göra. Hade jag varit mer förberedd på vad som väntade hade första veckan blivit lättre.

Jag blev tillsist utskriven för att de inte tyckte att jag blev att må bättre av att vara där, och att de inte kan hjälpa mig med mina ätstörningar, precis så tänkte jag när min läkare ville lägga in mig, de kan inte hjälpa mig med mina ätstörningar och hur ska det här få mig att må bättre...Men jag gav det en chans, och för det ger jag mig själv en klapp på axeln.!

Tillbaka i friheten.

Efter två veckor är jag nu utskriven. Jag skrevs ut för att dom inte tyckte att jag blev att må nå bättre där, och för att de inte kan hjälpa mig med mina ätstörningar.

Känns som en konstig anledning att bli utskriven men samtidigt så håller jag med.

skriver mer imorgon.

Uppdatering

Idag läggs jag in på Löwenströmska sjukhuset i Upplandsväsby.
That´s all I know.

Next step.

Jag var hos min läkare på psykiatrin idag. Jag ska läggas in nästa vecka. Måndag eller Tisdag.
Vi pratade även om elbehandling/elchocker.

Han skrattade åt mig när jag frågade om jag kommer bli tvungen att äta maten dom serverar där. Jag skrattade inte.

Känns skönt att jag ska läggas in. Och skrämmande. Men oavsett så känns det som rätt beslut.
Elbehandlingarna har jag heller inget emot. Har pratat med tjejer som får den behandlingen så jag visste redan var det var.

I helgen fick jag lova att vara med min familj. Det var ju ändå det jag hade planerat så det funkar fint för mig. Vi kommer bra överens jag och min läkare.

Nu väntar tåget mot dalarna.

Apoteket Kronan

Var på apoteket idag för att hämta ut tabletter. Jag hade så sjukt mycket olika saker att hämta ut så vi satte oss ner, jag och apotekaren och så raderade vi massvis med grejer.

Det kändes väldigt skönt att rensa bort gamla recept. Nu finns dom inte där om jag skulle få självmordstankar och få för mig att hämta ut gamla piller.

Väldigt skönt! Det gäller att ta tag i sådanna här saker dom dagar man mår bra. Det blir så mycket enklare då.

Vårdcentralen Kronan.

Idag hade jag tid hos en läkare för att kolla upp det här med min köldkörtel som visade i dom första proverna att det var något som var knas. I måndags tog jag om samma prover, och idag visade dom att allt var som det skulle.

Vi kommer följa upp om två månader och ta samma prover igen.

Fick veta idag att det inte bara är så att man kan få en depression av sköldkörtelproblem, utan det kan även vara tvärs om - att man kan få problem med sköldkörteln om man mår dåligt.

Så nu vet vi det.

My way.

Jag har ett knep som fungerar för mig så länge jag inte mår jätte kasst.
Varje gång jag vill sätta fingrarna i halsen så lägger jag in en snus istället.
Jag vet inte vad som är sämst för kroppen, men det hjälper mig.

Och jag har faktiskt klarat en vecka nu trots att jag inte alls mått speciellt bra.
Fast jag vet inte om man kan kalla snus och måltidsersättning som seger.

Jag vill faktiskt bli inlagd nu. Jag tror inte att jag kommer komma genom det här annars.
Jag bara står och trampar och byter en dålig vana mot något annat för att sedan ramla tillbaka.

...

Det här med att jag tror att dom vill få mig att gå upp i vikt när jag börjar gå till Stockholms Centrum för Ätstörningar är nog inte så konstigt ändå.

Under hela högstadiet fick jag regelbundet gå till skolsköterskan. Jag är tacksam för det, för jag tror att det bromsade något som hade kunnat gå väldigt långt åt fel håll annars. Men jag tror inte att hon hade rätt kunskap till att hjälpa mig.

För varje besök hos henne gick ut på att jag skulle väga mig och att jag skulle gå upp i vikt. Inte någongång handlade det om att bygga upp min självkänsla.

Hon blev min fiende.

Visst, jag förnekade hela tiden att det var jag själv som orsakat viktnedgången, men jag förstod inte själv att det var så det låg till. Och man öppnar sig inte för någon man inte känner förtroende för.

Det var när jag började spela hockey som jag först påriktigt började gilla min kropp. Det var bra att ha småbröst och grova vader. Jag vill minnas det som om jag mådde bra då, även om jag vet att jag hade problem med maten då också men inte så som det skulle komma att bli då en av mina tränare på ett träningsläger sa åt mig att gå och sätta fingrarna i halsen...

Jag ville inte göra det, men han blev arg och så gjorde jag det.
Nu undrar jag hur många tjejer han har ställt till det för...

Det här med Grapefrukt.

Någonstanns hörde jag att Grapefrukt ökar förbränningen och att det var bra att just därför äta en halv grapefrukt om dagen. Så det har jag sedan dess gjort.

Men när jag nu googlade på grapefrukt för att kolla upp om det stämmer så hittade jag ingenting om det, däremot så hittade jag det här:

Grapefrukt kan interagera med många läkemedel och läkemedelsanvändare bör därför vara försiktiga med grapefruktjuice. Naringin och bergamottin i grapefrukten hämmar enzymet CYP3A4, ett viktigt läkemedelsnedbrytande enzym. När enzymet hämmas ansamlas läkemedel som normalt sett skulle ha brutits ned.
Detta kan leda till död genom medicinöverdos, och det var också genom en rad oförklarade överdoser som effekten av grapefrukt upptäcktes.

Så nu undrar jag om jag borde sluta äta grapefrukt eftersom jag knaprar rätt mycket tabletter?
Och så undrar jag såklart hur det ligger till med det här att grapefrukt skulle öka förbränningen?
Har börjat äta omega3 av den anledningen, men även för att DrGustav någon gång sa att hjärnan behöver sådanna fetter för att vara lycklig... Och att alkohol tar bort de fetterna... Så att man borde låta bli alkoholen och käka omega3. Tror att det var så han förklarade det. Ska nog kolla upp det igen, så att jag inte äter dem i onödan.

Vad som väntar

Jag har lite panik inför min tid hos Stockholms Centrum för Ätstörningar. Hela min kropp skriker Neeej, gå inte dit. Att det enda dom kommer försöka få mig till där är att gå upp i vikt.

Det är märkligt att jag känner så. Jag är inte alls underviktig. Snarare så har jag aldrig vägt så mycket som jag gör nu. Men min kropp och jag tror att man blir tjock om man äter mat.

Så klart att dom kommer försöka få mig att äta mat när jag kommer dit.

Jag förstår ju att det jag håller på med nu inte är helt vettigt. Jag går ju upp i vikt istället för ner av det här jag håller på med, även om jag inte förstår hur det går till...

Jag kommer såklart gå till det här mötet vi har inbokat, det är bara så jobbigt att kriga mot sig själv hela tiden, att övertyga sig själv att det är det som är det rätta att göra.

Mitt sätt...

Som jag tidigare skrivit så försöker jag alltid ändra på saker i mitt liv som är dåliga så fort jag blir medveten om att det just är något som är dåligt.

Till exempel så har jag flera gånger sagt till folk i min närhet att det inte går, när de frågat om de får hälsa på, eller sova över. Av samma anledning har jag dragit mig för att hälsa på hos andra.

För mig är det väldigt jobbigt att äta ihop med andra, att andra har koll på vad jag äter och att jag inte är fri att kunna sätta fingrarna i halsen om jag måste.

När jag kom underfund med hur det här styr mitt liv så bestämde jag mig för att göra något åt det. Helst vill jag såklart bli av med de här tankarna med den resan är lång. Men när min bästa kompis Emma ville flytta in med mig för att prova på livet i Stockholm så kändes det som helt rätt sätt att tackla problemet på.

Jag ska inte säga att jag inte tycker att det är jobbigt att äta ihop med henne -för det är sjukt jobbigt. Så jobbigt att jag ibland låter bli att äta, eller går och oroar mig för hur det ska gå en hel dag i förväg... Men jag var såklart medveten om att det skulle komma att bli så här redan innan hon flyttat in.

Visst är det kanske att plåga sig själv. Visst vore det enklaste att fortsätta bo själv och äta utan att någon ser. Sätta fingrarna i halsen i ensamhet. Men jag tror ändå att det jag gör nu är att ta ett steg i rätt riktning.

Man borde kunna äta mat ihop med sin bästa kompis utan att må dåligt över det. Nu får jag öva på det - varje dag!

uppdatering.

En läkare från vårdcentralen ringde mig i torsdags. Jag ska få komma och ta om de prover som inte var bra, sedan ska jag - när vi fått provsvaren få träffa henne för någon undersökning.

Min läkare från psykiatrin har varit bortrest hela veckan. Han brukar ringa mig nästan dagligen och när han varit borta så hade han ordnat så att någon annan skulle ringa mig istället för att kolla av hur jag mår. Men veckan har gått och ingen har ringt. Nu känner vi igen sjukvården igen. Jag är glad över att jag har fått en så engagerad läkare, jag litar på honom. Jag litar inte på sjukvården i sverige.

Det gör så ont att inte kunna gråta. Jag vill så gärna kunna krypa ihop i min säng och gråta en stund, och sedan skulle det förhoppningsvis kännas bättre. Men jag kan inte. Istället går jag och väntar på att det ska brista. Jag väntar på nya gråtatacker med panikångest känslor. Att allt blir för mycket så jag inte klarar av det.

Jag har också börjat oroa mig över att min sjukskrivning snart går ut. Jag hoppas och tror att den kommer bli förlängd. Jag klarar inte att jobba nu, men det är jobbigt att inte veta.

Provsvar.

Igårkväll ringde min läkare, han hade fått svar på mina prover och det var något som inte är som det ska. Det här kan bidra till att jag känner mig trött. Jag kommer få ta fler prover för att ta reda på mer.

Jag känner mig likgiltig. Visst är det bra att proverna togs så att vi kan fixa det här, men det känns som det kvittar. Jag är trött för att jag har ätstörningar. Mina ätstörningar kommer inte försvinna för att vi trollar lite med min sköldkörtel.

jag och ni - och alla andra.

När jag står i affären och ska betala mina varor så sneglar jag mot tidningshyllan och tänker att jag längtar till den dagen då jag kan köpa ett modemagasin utan att det får mig att må dåligt.

Men sedan tänker jag att det kanske inte finns någon sådan dag. Att kanske mår alla dåligt av modemagasin. Kanske får alla ångest av att ha ketchup på maten, eller av att äta mat överhuvudtaget. Kanske äter alla ibland mat dom egentligen inte vill ha för att straffa sig själva?

Kanske är jag precis som alla andra, men jag väljer att stå för det - och alla andra fejkar?

Stockholm Centrum för Ätstörningar.

Idag fick jag ett brev på posten ifrån Stockholm Centrum för Ätstörningar. Äntligen!!!
Det känns som om jag har vunnit en bil på lotto!

I mitten av Mars ska jag dit för mitt första möte för en bedömning.

När jag träffade Dr Gustav och min läkare på psykiatrin första gången var jag rädd för att dom inte skulle ta mig på allvar, men det här känner jag mig inte alls nervös över.

När jag öppnade brevet och läste det kände jag ett lugn spridas i mig.
Det är det här vi kämpat för hela tiden.

provtagning.

Jag ringde till vårdcentralen igår för att höra när jag kunde komma och ta blodprovet, förklarade att jag hade fått ett papper från min läkare på psykiatrin där han kryssat in olika saker, fick höra att jag kunde komma dit när som helst då det passar mig bäst. Idag gick jag dit. -Och fick reda på att blodprovetmåste tas före klockan 10.

Så imorgon blir det en ny vända till vårdcentralen.
Känns faktiskt lite skönt att ha något inplanerat, dock blir jag lite less på att jag verkligen kände att jag var övertydlig över vad det gällde när jag ringde och att det blev fel ändå.

Nu är jag gnällig, I Know.

Ny dag - nytt samtal.

Imorse ringde han mig igen, det är fortfarande fullt så jag kan inte läggas in. Istället ska jag gå till psykiatrin och träffa honom idag. Sedan ska jag till vårdcentralen för att ta blodprov.

Jag har den här känslan i mig av att allt kommer bli bra. Dock känns det väldigt väldigt långt bort.

Sömntabletterna fungerar, jag sover mycket mer. Men jag har fått tillbaka samma problem som jag haft innan, jag drömmer om verkliga saker och blandar ihop det med vad som faktiskt har hänt. Det är väldigt frustrerande. Det händer även att jag gör saker, och sedan inte vet att jag gjort det. När jag vaknar kollar jag samtalslistan i telefonen och skickade sms för att försöka komma på vad som har hänt och vad jag drömt.

And then he calls..

Vaknade imorse av att läkaren ringde. Han sjukskriver mig helt den här veckan. Han ska återkomma om vilken dag jag blir inlagd - idag eller imorgon.

Det känns som om jag ska hamna i fängelse.

Han har inte hört av sig.

Han skulle ha ringt mig under eftermiddagen, -min läkare ifrån psykiatrin. Han sa att han skulle ringa mig söndag eftermiddag. Att jag skulle fundera på det här med att bli inlagd tills dess. Att det var bättre att bli inlagd i början av veckan istället för under en helg.

Han har inte ringt, och själv kan jag inte nå honom. Han har telefontider en halvtimme på Tisdagar.

Än så länge är jag alltså sjukskriven endast på halvtid. Min värld rasar sönder igen. Jag hade ställt in mig på något annat, börjat slappna av och förlika mig med tanken att det är bäst att lyssna på min läkare. Min läkare som inte ringer när han lovat.

Och det är när det händer sådanna här saker som jag inser hur dåligt jag mår, för jag skulle kunan bryta ihop för det här.

Fler funderingar

Något jag kom och tänka på när jag läste en av era kommentarer om att jag har tur som har ett jobb som jag älskar...

För det första så är det inte tur som gett mig mitt ett jobb jag tycker om, det är vilja. Jag anser att alla kan göra precis det dom vill och att folk som jobbar med annat än sina drömjobb får skylla sig själva. Jag förstår såklart att det kanske inte alltid är riktigt så enkelt, men i stort så tror jag ändå att det fungerar just så. Och ja, jag tror även att det är samma jävla vilja att vilja prestera som gjort att jag hamnat i det här med ätstörningar och skit.

Något annat som jag tänker på som har med mitt jobb att göra är: Jag vet ju att jag älskar mitt jobb. Att jag längtar till jobbet när jag inte är där. Att jag mår som allra bäst när jag är på jobbet. Att jag tycker att det är så grymt kul att vara där att det inte känns som om jag jobbar.

Jag vet att det är just så jag känner egentligen, och just det gör mig så ledsen för jag känner inte längre någonting. Jag känner inte att jag älskar mitt jobb - jag är för trött för att orka känna så.
Jag säger inte att jag inte älskar mitt jobb längre. Det vet jag att jag gör, jag känner det bara inte. När jag sitter i tunnelbanan på väg till jobbet vill jag gråta för att jag inte kan känna glädje över att jag är på väg dit.

Precis så känns det även när jag ser på en rolig film och skrattar. -Skrattar för att jag vet att jag tycker det som händer är kul egentligen, därför skrattar jag. När jag gör det känner jag mig tom.

Kännslokall. Just så känner jag mig, trots att jag just nu känner så otroligt mycket.

Men visst har jag tur som har det jobbet jag har. Nu önskar jag min bara lite till utav den turen så att jag kan komma tillbaka och göra just det som jag tycker så mycket om.

Några tankar.

Jag har valt att vara väldigt öppen med hur jag mår och vad det är för problem jag har. Jag gör det mycket för att jag tror att det kan hjälpa andra att höra att det inte är något konstigt med att må dåligt ibland.

Men jag gör det även för att hjälpa mig själv för genom att vara öppen med mina problem så har jag fått kontakt med andra så mår på liknande vis. Det är väldigt skönt att kunna prata med någon som förstår och varit eller är med om samma saker som jag själv.

Det kan hända vem som helst. Genom att prata med andra som mår eller mått dåligt så har jag faktiskt börjat tro att det är sant som dom säger. En depression är precis som vilken annan sjukdom som helst och behöver egentligen inte ha något med personen som fått den att göra.
Det är väldigt skönt att sluta anklaga sig själv för vad som blivit.

Telefonkontakt

Sedan jagvar hos läkaren i Torsdags så har han ringt mig vid två tillfällen. Imorgon ska han ringa mig igen. Han känns väldigt engagerad.

Jag kommer antagligen bli helt sjukskriven igen, och antagligen även läggas in nästa vecka.

Det kändes piss när han föreslog det, men jag har smält det nu, och tänker att det vore idiotiskt av mig att tacka nej till hjälp när jag kämpat så för att få den. Allt passar inte allla, men vad som passar kan omöjligt vetas innan det testats. Så nu kör vi.

Psykiatriska mottagningen Kronan, Sundbyberg.

Andra läkarbesöket på psykiatrin.

Jag ska fortsätta med mina sömntabletter som jag fick förra gången. Jag ska också ge anti-depresiva tabletter en chans till. Jag ska fortsätta jobba halvtid några dagar till, sedan ska vi ha telefonkontakt.

Vi pratade om att jag kanske borde vara sjukskriven helt. Han undrade även om jag kan tänka mig att läggas in.

Jag ska även gå till vårdcentralen och ta blodprov. Depressionen kan tydligen bero på nått som man kunde se genom ett blodprov. Eller så gör den inte det. Men känns värt att kolla upp. Åh vad skönt det vore om det var något sånt. Något som jag inte alls kunnat påverka själv.

Jag fick också ett telefonnummer till som jag kan ringa om jag behöver. Jag har väldigt svårt för att se mig själv ringa till något sådant nummer, men just dom här har tillgång till mina journaler vilket jag tycker låter bra. Norra Akutenheten - NoA akut psykiatrisk hjälp dygnet runt. Tel.nr: 08-655 58 58.

Psykiatriska mottagningen Kronan, Sundbyberg

Flera månaders väntat, mängder av samtal och frågor om varför jag aldrig fått någon tid har äntligen gett resultat. Jag fick hjälp av min kusin Linda som ringt när jag själv inte orkat.
Och i torsdags fick jag äntligen träffa en läkare på psykiatrin. Han bad om ursäkt för att jag fått vänta så länge, sa att det inte alls ska gå till så. Men det gjorde det.

Jag ska träffa honom nu på torsdag igen. Tills dess ska jag testa nya sömntabletter.
Han sjukskrev mig även så att jag nu jobbar halvtid igen.

Han sa att det var bra att jag redan skickat in självanmälan och remiss till Capio, och Stockholm Centrum för ätstörningar för det är vad de på psykiatrin kan göra också, hänvisa dit just om det är ätstörningar som är problemet. Men han sa även att han tycker att jag ska gå till dem på psykiatrin samtidigt.

Men som sagt, denna vecka jobbar vi med mina sömnproblem...

Jag älskar mitt jobb.

Jag har varit hemma med feber och halsont hela veckan - bortsett från en dag då jag jobbade trots att jag inte borde ha gjort det, vilket gjorde att allt blev värre igen...

Och jag kan inte låta bli att fundera över om jag dragit på mig det här just för att jag egentligen inte orkar med att jobba som jag gör.?

Varje morgon när jag vaknat för att gå till jobbet har jag fått sagt åt mig själv att bita ihop. Varje kväll när jag kommit hem har jag varit en vandrande död. Bara haft två saker i huvudet - att jag måste få i mig något att äta och att jag måste få vila.

Men varje dag på jobbet har känts som en seger.

Psykiatriska mottagningen Kronan, Sundbyberg

Idag fick jag äntligen det samtalet som jag väntat på i flera månader. Mannen som ringde bad om ursäkt över att jag fått vänta så länge och sa att det inte borde ha tagit så lång tid som det gjort. Han lät väldigt trevlig och hjälpsam med att hitta en tid som passar mig. Torsdag 5februari. Nu räknar vi dagarna.

Och nej.. vi har inte hört något ifrån dem nu heller.

Det jobbigaste med allt det här är att de problem jag dras med inte har med den jag är nu att göra. Det här är något som hör det förflutna till men som lyckats hänga sig kvar och varit med så länge att jag inte kan ta mig ur det själv, -hur osunt och korkat jag än tycker att min beteende nu är.

Ju längre tiden går och ju mer jag inser att jag vill ändra på hur jag har det, ju argare blir jag på de personer och de händelser som jag helt klart vet har påverkat mig så att jag hamnat i det här, även om jag någonstans även har mig själv att skylla. Men ibland vet man inte bättre... Ibland gör det så ont i en att man gör vad som helst för att det just då ska sluta göra ont... Inte tänker man då på vad det i längden kommer orsaka...

Jag blir arg på alla som misstänkt något men aldrig ställt mig mot väggen. Samtidigt som jag själv ibland kan rycka på axlarna åt hur andra med problem håller på. För någonstanns så är det ändå upp till en själv, och det går inte att hjälpa någon som inte inser det.

Men vafan! Jag har insett det nu. Varför tar dom inte emot mig med öppna armar och hjälper mig? Ska jag få lida ännu mer för mina misstag? Är det det dom vill? Har jag bettet mig så illa att jag inte förtjänar någon hjälp.

Och nu känner jag sån ilska mot allt vad vård heter att jag förstår inte hur jag ska kunna ta emot någon hjälp när jag väl erbjuds den.

Jag har fortfarande inte fått någon tid varken på psykiatrin eller på Stockholms center för ätstörningar. Bara brev om att dom kommer höra av sig...

Jag tror jag hade fel.

Det är inte sant det här med att jag inte orkar kämpa för att må bra längre. Jag gör det hela tiden. Ofta skriver jag någonting här och sedan när jag själv läser det så slår det mig att det är just så som jag skrivit och först då när jag blir medveten om det så blir det så mycket lättare att göra någonting åt det.

Tex har jag sedan mitt senaste inlägg
1. lunchat med vänner och arbetskamrater.
2. haft en kompis som sovit över hos mig.

Så här håller jag på hela tiden, När jag väl blir medveten om något som inte är som det borde så försöker jag ändra på det. Så jag tycker faktiskt att jag visst försöker må bra.

eller så äter vi inte?

Det händer att kompisar och bekanta hör av sig och vill träffas och fika eller kanske äta ute. Det är ju oftast så man umgås med sina vänner här i stan... Man lunchar ihop, eller träffas efter jobbet och äter nånting, eller kanske tar en fika på helgerna...

Jag avundas de som gör sådanna saker och som tycker att det är trevligt och mysigt. Men jag säger att jag inte kan, att jag har något annat för mig då... Det är sådanna gånger det slår mig att det är nått som inte är som det borde...

Men varför ska alla hela tiden äta när dom träffas? Är inte det jätte märkligt!

Tillbaka med saxen i handen.

Jag har börjat jobba heltid igen. Så det är det jag gör nu. Jobbar och sover. Hela dagen igår var jag på jobbet - kom hem kl.20.00 trots att det var lördag. - För efter jobbet var jag på en uppsättningskurs. Kanske är det dumt av mig att göra sådanna här saker när jag känner att jag egentligen inte orkar, men jag blir ännu mer stressad av att låta bli.

Sedan jag kom hem från jobbet igår kväll har jag inte gjort någonting. Jag har verkligen inte energi till att göra någonting annat förutom att jobba. Jag sitter här i soffan och gör absolut ingenting. Jag orkar inte ens gå och hämta telefonen för att läsa det sms som jag hörde att någon skickat till mig för två timmar sedan...

Precis så var veckan innan jag började jobba oxå. Jag gjorde absolut ingenting och låg mest i soffan. Kände att om jag rör mig det minsta så kommer jag inte orka med att jobba.

Så det är så mitt liv ser ut just nu. Allt med maten går åt helvete men det skiter jag i. Nu går jag in för att jobba och skiter i allt annat. Jag klarar inte att både jobba och försöka äta som jag borde. Jag försöker visserligen, men jag får inte ihop det så jag försöker låta bli att tänka på det.

Nu spelar jag vanlig ett tag. Jag längtar efter att få min vanliga lön igen. Att om jag behöver oroa mig över att jag inte har pengar så vill jagatt det ska vara för att jag shoppat upp dem eller roat mig för dom. Inte lagt dem på psykologbesök och mediciner....

Tyck att jag är en trög brud som tänker fel, men jag orkar inget annat just nu.

Tillbaka,,, på så många vis.

Julen är över. Men för mig är det inte över. Det är nu det börjar. Det är nu jag mår dåligt över det som varit dom senaste veckorna. Över att jag setat ner med min familj och ätit mat med dem. Att jag gjort sådant som alla andra gör. Men jag mår dåligt över det.

Under julen gjorde jag sådant som jag inte ville. Åt mat som jag vet får mig att må dåligt, men jag gjorde det för att det blev lättaste så. Lättast för alla utom mig.

Dom ser mig äta och tänker att det är bra. Varje gång jag äter känner dom sig lugna. Jag äter ju. Folk förstår inte att jag kan må dåligt långt efteråt för något sådant.

Alla mina rutiner jag skaffat mig som funkat här hemma vart som bort blåsta. Nu är jag hemma igen och tillbaka där jag började.