Fler funderingar

Något jag kom och tänka på när jag läste en av era kommentarer om att jag har tur som har ett jobb som jag älskar...

För det första så är det inte tur som gett mig mitt ett jobb jag tycker om, det är vilja. Jag anser att alla kan göra precis det dom vill och att folk som jobbar med annat än sina drömjobb får skylla sig själva. Jag förstår såklart att det kanske inte alltid är riktigt så enkelt, men i stort så tror jag ändå att det fungerar just så. Och ja, jag tror även att det är samma jävla vilja att vilja prestera som gjort att jag hamnat i det här med ätstörningar och skit.

Något annat som jag tänker på som har med mitt jobb att göra är: Jag vet ju att jag älskar mitt jobb. Att jag längtar till jobbet när jag inte är där. Att jag mår som allra bäst när jag är på jobbet. Att jag tycker att det är så grymt kul att vara där att det inte känns som om jag jobbar.

Jag vet att det är just så jag känner egentligen, och just det gör mig så ledsen för jag känner inte längre någonting. Jag känner inte att jag älskar mitt jobb - jag är för trött för att orka känna så.
Jag säger inte att jag inte älskar mitt jobb längre. Det vet jag att jag gör, jag känner det bara inte. När jag sitter i tunnelbanan på väg till jobbet vill jag gråta för att jag inte kan känna glädje över att jag är på väg dit.

Precis så känns det även när jag ser på en rolig film och skrattar. -Skrattar för att jag vet att jag tycker det som händer är kul egentligen, därför skrattar jag. När jag gör det känner jag mig tom.

Kännslokall. Just så känner jag mig, trots att jag just nu känner så otroligt mycket.

Men visst har jag tur som har det jobbet jag har. Nu önskar jag min bara lite till utav den turen så att jag kan komma tillbaka och göra just det som jag tycker så mycket om.