Ett oregelbundet inlägg

Jag vet inte om det är missvisande att jag för det mesta skriver här under de perioder då jag mår dåligt, men jag tänker att vad finns det att skriva om när allt går bra? Kanske en hel del, men när man mår bra är allt så lätt, och när man inte mår lika bra är det på något vis lättare att reflektera över saker... eller om det kanske är tvärs om?

Jag är sjukskriven igen. Jag jobbade 75% i ett år, sedan blev jag sjukskriven... Förra året den här perioden var jag sjukskriven också... Jag kan se vissa sådana mönster, men jag hoppas att dom är tillfälligheter.

Idag var en bra dag. Det började igår, på eftermiddagen tog en vän med mig ut på promenad, sedan åkte vi hem och lagade mat och åt. Det var skönt att äta med sällskap för att äta ensam går inte alls bra för tillfället. Idag gick vi ut och åt frukost ihop. Sedan träffade jag min bror och hans vän. Efter det gick jag hem och lagade mat, full av självförtroende! Allt hade ju gått så bra, det är klart att jag kan laga lite vanlig mat, en lördag och allt! För att vara riktigt duktig så lagade jag samma maträtt som min vän lagat dagen innan, något helt nytt för mig som jag inte hade en aning om innan hur man skulle tillaga...

Och nu sitter jag här.. efter en bra dag - och mår dåligt. Det är klart att det gick åt helvete. Det är klart att det inte är samma sak att gå och handa mat som bara det är en stor grej för att det är mat man inte kan, och sedan laga och intala sig att det är mysigt för det är ju tända ljus och det var ju mysigt igår... Och det var inte bara mysigt igår, maten var god också, och jag kände det, jag tyckte också att maten var god, jag tyckte att det var mysigt och jag kände mig lite vanlig till och från.. "Här sitter vi och äter en mysig måltid ihop en fredagkväll precis som vem som helst"

Det var inte riktigt så igår heller, jag fick ångest i affären och ville gå ut, men efter att förklara hur jag kände så stannade jag stannade kvar. Sedan fick jag ångest under matlagningen. Det enda jag bidrog med var att plocka fram skärbrädan... Ändå tyckte jag på något vis att det blev för mycket... Men jag sa hur jag kände och det gick bra. När maten var klar så åt vi, det var gott och mysigt. Jag var lite vanlig.!

Så här i efterhand kan jag ju se hur många varningslampor som blinkade där... att igår var ett stort steg. Även om maten när jag mår bra går bra, så tycker jag fortfarande att det är väldigt jobbigt att äta ihop med andra, och att liksom träffas kring mat... även om det går mycket bättre än förut.

Men det är klart att jag borde ha varit beredd på att det inte är samma sak att gå och handla själv, ställa sig och laga mat själv. äta själv, sitta själv efteråt och ha ätit... Det går på något vis inte att jämföra med att äta ihop med någon som man trivs med. Någon som med sin närvaro distraherar dig från ångesten...

Det gick dåligt. Men inte bara det... Nu sitter jag här och är ledsen över den söta bäbisen jag såg när vi åt frukost på fiket i morse... Är ledsen över alla glada människor som var runt omkring oss när jag träffade min bror och hans kompis...

Varför blir det så? Varför blir jag ledsen över alla glada människor? Det kan inte bara vara för att jag är avundsjuk? För mamman till den där bäbisen såg inte jätte pigg ut... och alla glada människor är ju inte alltid glada.. men nu skär det i själen alla dom där intrycken jag fått under dagen som just där och då ändå var ganska mysiga...

JÄVLA FÖRBANNADE ÅNGEST!