Mig, gustav och birgitta. oss kan man räkna med.

I torsdags ringde Dr.Gustav. Helt utan att vi bestämt det. Han ville kolla hur det är med mig. Vi ändrade min dos av tabletterna jag äter, och han gav mig namn på flera ställen där jag kan försöka få hjälp.

I fredags fick jag ett sms ifrån kurator Birgitta. Trots att jag avbokat min nästa tid hos henne. Hon skrev att hon tänker mycket på mig och att jag ska veta att jag kan ringa henne när jag vill.

Allt med vården är alltså inte dåligt. Dessa två är ju helt fantastiska!

Frida kontstaterar

En vecka.. när jag hade mina tider hos kuratorn tog jag en vecka i taget.. man klarar att pressa sig själv en vecka.. att stå ut. Man står ut en vecka. Lite dalar ibland men en vecka klarar man.

Nu ser jag bara massa jävla dagar och veckor framför mig. Resten av mitt liv, det är vad jag ser. Jag pallar inte att stå ut resten av mitt liv. Jag vill att det ska gå av sig självt. Att dela upp det veckovis var bra. Det här är dåligt. Nu vet vi det, nu lär vi av detta.

Det går åt helvete nu.. men en dag tar jag nya friska tag.
Men fört rasar vi längre ner. Först går vi sönder lite till.
Det går åt helvete nu, men jag säger inte att det är dåligt.


Det är kämpen i mig som tagit en välförtjänt paus. Men vi kommer igen.

Psykiatriskamottagningen Kronan, Sundbyberg

Idag hade jag lite pepptalk med min chef. Hon är som jag skrivit tidigare helt super!
Efter det samlade jag mina krafter och ringde till psykiatriskamottagningen Kronan som jag inte hört något från sedan jag fick ett brev från dem för två veckor sedan om att dom snarast skulle återkomma med en tid till mig. Men det har vi ju allla lärt oss att ord som vi återkommer inte betyder ett skit i den här världen.

Tanten jag pratade med ville inget hellre än att få mig att lägga på, men jag fick iallafall fram vad jag ville ha sagt emellan hennes försök att avsluta samtalet. Jag fick henne till och med att leta fram min självanmälan och remissen från Gustav, och hon sa att hon skulle lägga fram det till den läkare som jag sen kommer träffa. För det kunde hon hitta i sina papper, namnet på en läkare... Däremot kunde hon inte ge mig en tid. Jag undrade så klart varför..

- Vi har en policy att vi hör av oss inom 30dagar efter att vi fått in egenanmälan, och det har inte riktigt gått 30dagar här..

Tillåt mig att skratta och gråta och säga att den här tanten är en idiot.. Jag undrade varför det var så här, men det visste hon inte.. Men att höra av sig inom 30dagar är inte samma sak som att höra av sig efter 30dagar, men det förstod inte den här tanten.

Eftersom hon lovade att lägga fram papperen till läkaren tackade jag för mig och kände mig iallafall lite nöjd. Nästa vecka ringer jag igen.

Ohoj! Why worry? Idag fick jag mitt lönebesked. 1420 spänn.

Ni får tycka att jag är en bortskämd unge som gnäller över att jag inte har några pengar, men vad jag egentligen gnäller över är att vården blivit en klassfråga.. Endast dom som kan betala får må bra.

Jag hatar Sverige en liten stund till.

Idag fick jag pengar från försäkringskassan. När jag har betalat det jag ska vad gäller hyra, lån och räkningar så har jag 23kr kvar att leva på.

Tack försäkringskassan.

cash is king.

Jag har nu avbokat min nästa tid hos min kurator och ska höra av mig när jag har möjlighet att komma igen. När jag fick hennes svar att det var okej så grät jag.

Det här är så jävla fel men jag har inget val. Utan pengar är man ingen. Jag har noll kronor på kontot och 100kr i min handväska. Det är den 25November.

Just nu vill jag inget hellre än att sätta fingrarna i halsen. Allting känns så jävla hopplöst.
Det enda som gör att jag slutar gråta ibland är när jag tänker på att jag snart (i januari) kommer få börja jobba heltid igen. Men det känns som en lång jävla nerförsbacke dit, en nerförsbacke som jag ofrivilligt glider ner för.. En uppförsbacke kan jag ta, när man väl är uppe och har nått toppen e man king of the world. Men en jävla nerförsbacke för ingenting positivt med sig.

Just nu gråter jag bara, för jag kan inte trolla. Jag tycker själv att jag varit stark och gjort vad jag kunnat för att få mig själv att må bättre. Men nu kan jag inte göra mera. Allt för att cashen e slut. Låt mig få hata sverige en liten stund. Låt mig få gråta en liten stund.

Tack för tipset Madde

En kall kokt potatis är en ofarlig potatis.

Jag har hittat flera gratis nöjjen som jag börjat ägna mig åt under min tid som sjukskriven.

• Stavgång - väldigt roligt och ganska klurigt.
• Biblioteket - Att sitta vid internet på biblioteket är väldigt mycket trevligare än att sitta hemma.
• Biblioteket - Varför får man för sig att köpa böcker när man kan låna dem?
• Ishallen - allmänhetensåkning är det nästan hela dagarna. Perfekt när man är sjukskriven.

Money, money, money.

Jag får inte tilbaka mina pengar för resan jag bokade och sedan avbokade, trots att jag har läkarintyg. Allt pågrund av att jag betalde resan med mammas kort och inte med mitt eget (som hade blivit kapat).

Jag hade verkligen räknat med dom pengarna så det känns pissjobbigt just nu. Eventuellt kommer jag avboka min nästa kuratortid. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Känns jävligt tungt att det är December och att man borde köpa julklappar nu också.

Samtidigt känner jag att jag inte har någon rätt att klaga. Jag har det jävligt bra, jag har haft pengar sparade jag har kunnat använda, och jag har haft möjlighet att skaffa hjälp privat..

Jag känner mig besegrad, igår ringde jag till pappa för att höra om jag kan låna brorsans säng han har hemma hos dem, eftersom jag insett att det kommer dröja innan jag har råd att köpa någon ny säng nu. Och jag har tröttnat på att sova på soffan, det går inte att ligga raklång.

Jag är inte van att ha det så här. Jag är bra på sköta min egen ekonomi... Men nu går det åt helvete och jag vet inte om det är värt det. Vad är vitsen med att ta tag i sina problem om man istället ska gå och må dåligt över sin ekonomi...

just nu känner jag mig så jävla värdelös som inte vet om jag kommer kunna betela mina räkningar imorgon. Jag är arg. Arg på Sverige för att jag måste betala för all hjälp själv. Jag har alltid jobbat och betalat skatt. Varje dag efter skolan och före hockeyträningarna så jobbade jag. När jag inte har pluggat har jag jobbat. Jag är en bra medborgare. Åt helvete med det.

Björnen sover.

Man vet att jag har tagit Theralen för att sova när jag säger God Morgon till min lillebror på msn, när klockan är 14.12.

Theralen och öronproppar gör det för dig, väldigt skönt att vara utsövd men det här är anledningen till att jag inte kan ta dem när jag ska jobba dagen efter. Kanske borde jag be om något svagare men å andra sidan är det här de enda jag fått utskrivet som överhuvudtaget ger någon effekt. Don't take that away from me.

I Roberts skafferi / i Fridas huvud

Jag delar in mat i bra och dålig mat.
Ex på mat som jag går under bra mat: Tonfisk.
Ex. på dåligt mat: Det mesta...

Conny och Robert får ofta frågan "Är det här bra eller dåligt att äta?"

Igår satt sig Robert ner med mig och försökte få mig att förstå hur fel jag tänker angående mat. Robert är ett big fan av tallriksmodellen och tycker inte att man ska utesluta något helt. Först satt vi bara och pratade.. Men pedagogen Robert ville verkligen få mig att förstå, så han plockade fram det mesta ur skafferi, kyl och frys och började förklara hur mycket energi allting innehöll..

Jag var såklart skeptisk men det blev väldigt tydligt hur konstigt jag tänker när han började mäta upp socker, matolja, havregryn och pasta var för sig, räkna potatisar och jämföra hur mycket man kunde äta av vad.. Robert har koll och då blir allting så lätt.

Jag är en dum brud som tror att en potatis blir onyttig för att man kokar den. En dum brud som undrade om det inte går lika bra att äta potatisen rå om jag nu måste äta potatis... En dum brud som av någon konstig anledning får sån grym ångest av att äta varm mat...

I mitt huvud så vet jag ju att kokt potatis är helt okej. Men hela min kropp stelnar till och skriker att äter du den kokta potatisen blir du fet och äcklig. DÅLIG SJÄLVDICIPLIN, skärpning. Håll dig till havregryn..

Efter att Robert gått igenom sitt matföråd med mig, gav han mig ett gäng vindruvor och sa: Dom här kan du äta, Det är förresten mest vatten i dom. Och så pressade han sönder en vindruva mellan sina fingrar för att visa hur mycket vatten den innehöll. Men även om jag litar på vad Robert säger så skriker min hjärna socker.. Det är socker i vindruvor.. Du kan lika gärna äta bitsocker!! Robert tyckte inte att jag lyssnat på vad han berättat för mig. Men jag lyssnade. Jag lyssnade och nu arbetar min hjärna igenom alla information för att bestämma sig vad jag ska tycka. I morse gick jag ifrån havregrynsgröten och åt välling med Robert, och det kändes inte ens speciellt jobbigt. Så visst lyssnade jag!

kurator Birgitta, riddargatan.

Idag var jag hos Birgitta. Till nästa vecka ska jag skriva matdagbok. Känns jävligt jobbigt. Det är väl fan bara tjockisar som gör sånt? Kommer hon säga till mig att jag äter för mycket nu?

Antagligen inte. Men fortfarande jävligt jobbigt. Oglammigt.

Förstå att man känner sig välkommen!

Den här bilden togs innan min första träning. En tjej tar fram en kamera och säger "nu måste vi ta lag bilder". Och vilket lag sen, så himla glada och trevliga tjejer! Hockeyn kommer få mig att må bra igen. Jag känner det!

Det går bra nu.

Det går jävligt bra nu. Ibland lurar man sig själv och tänker att det går åt helvete även om det egentligen går jävligt bra. Vilket det gör. Jag får bara kämpa så jävla mycket hela tiden, vilket gör att det känns som att det inte alls går speciellt bra. Men jag sköter mig. Det flyter på. Det rullar.. Det går helt enkelt jävligt bra trots allt.

skrämmande är vad det är.

Om detta är vad som händer med mina naglar, så är det inte konstigt att jag fått hål i tänderna.

(bilderna är tagna samtidigt för att visa hur jävla oklokt det är att hålla på så här.)

Ett ljus i mörkret/ Apoteket

Jag har nått upp till högskostnadsskyddet på Apoteket och får i fortsättningen halva priset när jag hämtar ut pills.

Jävligt sugigt att jag lagt ut så mycket pengar på tabletter och grejjer som jag själv inte tycker gjort något för mig. (undantaget är min darling Theralen som får mig att sova som ett barn).
Men jävligt skönt att det här högkostnadsskyddet finns. Jävligt skönt.

Lite kan jag väl få tjura.

Det är tuffa tider ekonomiskt nu. Jag talar inte om Sverige i stort. Jag pratar om fröken Davidssons siffror på banken. Jag vet inte hur dom tänker dom där politikerna... mår man dåligt och vill ha hjälp ska man först kriga som ett svin för att få reda på att man inte kan få någon hjälp pågrund av att det inte finns några pengar - men 750 gånger får man höra att man mår dåligt och att man behöver den. Så då får man istället fixa hjälp privat. För det vet ju alla att som sjukskriven har man ju så mycket pengar att göra av med. Svindyra läkarbesök, och svindyra vändor till apoteket. Dessutom har man ju så mycket tid som man annars inte haft.. Mer tid, mindre pengar, och stora utgifter.. Skulle detta på något vis få mig att må bättre?

Jag har en tandläkartid bokad i December, jag har försökt lagt undan pengar för att kunna laga mina hål(som jag skyller på min ätstörning) och till den bettskena jag ska få.. jag har redan flyttat fram tiden en gång, Jag gjorde ett försök, men på måndag är det jag som ringer till folktandvården och avbokar min tid. JÄVLA SKIT!!! Jag ville ju så gärna få det att funka!!

Jag ska försöka flytta fram tiden till Januari, eller kanske februari istället, så jag ger inte upp det helt. Men hur jävla värdelös är man inte om man inte har råd att betala för sig själv!! Det är jag och uteliggarna..

trevlig helg på er/ tjejen utan säng och med hål i tänderna, det där med plötslig oförklarlig död kanske inte vore så illa ändå.

Så jävla sugen man blir att svälja dom där pillsen när en av biverkningarna är: plötslig oförklarlig död.

I min pillerburk.

Jag har haft en jobbig vecka. Jag vet inte vad det beror på, kanske att jag nu jobbar 50%, kanske att jag mådde så bra förra veckan så att jag tar det så jävla hårt när jag mår lite sämre igen..Kanske är det sömnbristen som tar ut sin rätt...Eller kan tänkas att det är mina besök hos kuratorn som gjort mig lite nedstämd. I vilket fall som hellst är det jävligt kämpigt nu, och 250gånger om dagen tänker jag att nej, nu pallar jag inte mer...

Det är inte alls likt mig att tänka så, och när den tanken gått över så biter jag såklart ihop och tar tag i det där som nyss verkade så omöjligt... Men tanken har ändå varit där och den återkommer...

Överlag så mår jag bättre nu. Jag är gladare och piggare för det mesta men när jag mår dåligt mår jag istället riktigt dåligt. För varje gång jag råkat ut för dom här dalarna så har det blivit värre och värre. Det skrämmer mig, och gör att jag går runt och oroar mig för att må så här dåligt... Därför har jag bestämt mig för att börja äta dom ångestdämpandetabletter som Dr.Gustav tycker att jag ska äta.

Idag gick jag till apoteket för att hämta ut dem. De ligger i en förpackning om 14stycken och jag ska äta dem varje dag. Ville man inte ta livet av sig innan man hämtat ut de här tabletterna så är chansen jävligt hög att man vill göra det efteråt. 660 jävla spänn gick det på.

Som sagt, jag har haft en jobbig vecka, och hoppades att detta skulle vara en del av min räddning. Men så jävla ångestdämpande vet jag inte om man kan kalla det!

Bio

Jag har lagt mig till med en vana. -att gå på bio jävligt ofta. Nästan en gång i veckan går vi på bio, jag och en grabb. Så köper vi varma chips och popcorn. För varje gång vi gör det här så går det bättre och bättre. Jag slutar tänka så mycket på det. Jag hatar att äta bland folk, och speciellt tillsammans med en grabb jag gillar... Det får mig att känna mig ful och fet.. Men den här grabben gör det så lätt.. Och fan vilket freak jag är - jag har träffat en grabb som gör det lätt för mig att äta... Varje gång jag tuggade på ett chips tänkte jag i och för sig att det var rent fett jag tuggade på, men bortsett från det så var det inga problem. Inte en enda gång tänkte jag att jag störde resten av människorna i salongen genom att äta. Inte en enda gång tänkte jag att den här grabben nog tycker att jag borde ut och springa istället för att äta chips. Istället tänkte jag att fan va trevligt det här är. -Torsdagsbio med en trevlig karl som inte får mig att tycka att jag har dålig självdiciplin för att jag äter några varmachips. Övning ger färdighet mina vänner!

Det är jävligt jobbigt nu, men armhävningar hjälper mot det mesta har jag märkt.!

En gång hade jag ett liv fullt av saker jag tyckte om.

Om man saknar någonting jätte mycket, så kommer man antagligen inte sluta sakna det förens man hittat på det där man saknar igen.

Idag hittade jag tillbaka till hockeyrinken, och det gör ont i mig när jag tänker på hur länge jag varit utan den. Det går inte att må bättre än vad man gör med skridskor på fötterna och med en ny spolad is framför sig.

Folk säger att det är dumt att träna när man inte äter som man borde.. Jag säger att dom har fel. Träningen gör att jag måste äta, annars orkar jag inte. Tränar ja inte så kan jag gå omkring å vara hur trött som helst utan att det gör mig något. Men inte nu, nu tar jag en banan och snörar skridskorna. Det är kärlek.

I love my icehockey.

Back in the days..

Jag har börjat en ny vana. Varje morgon börjar jag med att lyssna på R.E.M - Everybody hurts.

Känns som jag kastats tillbaka till högstadiet, lyssna på R.E.M och ha ätstörningar. Men det är jävligt skönt att börja dagen med den låten. Det är en jävla pepp låt. Inte sorglig nånstanns.. Bara "kom igen nu, sluta fjanta, kör på nu.."

Just nu är jag så jävla trött. Mina nya vanor med att träna och jobba fungerade fint nät maten funkade okej. Så fort den delen skiter sig så orkar jag inte alls.

Så idag gör vi ett nytt försök mina vänner. För någon timme sen fick jag gå upp och äta ett ägg för att jag var så slut och mådde så illa av det. Nu tänker ja satsa på lite gröt innan jobbet. Morgonens joggingtur har jag ställt in. Helt dum är jag inte. Gröt och armhävningar får det bli.

http://www.youtube.com/watch?v=ioAQTwc8Oas

Ups and downs.

Nästa vecka.. vi hoppas på nästa vecka. Eller kanske kan vi tänka att med en dålig början på veckan så kan det förhoppningsvis bara bli bättre. Jag ska sluta räkna dagar nu och bara göra mitt bästa. Jag har i och för sig aldrig slutat göra mitt bästa men ibland blir det två steg bakåt och ett steg frammåt. Jag antar att det är så det måste få vara.

Idag fick jag brev ifrån psykiatrin här i Sumpan att dom fått remissen och min självanmälan och att dom kommer höra av sig angående en tid.

Jag har börjat jobba 50% nu och det är tyngre än jag förväntat mig. Samtidigt är det roligt att vara tillbaka. Idag började jag nära på gråta över att ett löshår trasslade sig. Ett löshår som inte skulle användas till någonting utan som bara skulle kollas över... Stabil tjej.

I natt somnade jag 05.30. Min väckarklocka ringde 07.00. It sucks. Kanske kan jag skylla mitt nära-på-gråtande på min sömnbrist.

Imorgon är en annan dag.

kurator Birgitta

Birgitta: Du skrattar?
Jag: Ja, jag gör det.
Birgitta: Vad är det du sitter och ler åt?
Jag: Jag hör ju hur jag själv låter. Det är väldigt fjantiga saker jag går omkring och nojjar mig över.

Man ska inte ropa Hej.

En vecka och en dag. Vi får tyvärr börja om att räkna nu. Men vi visste ju att det skulle bli så här. Rom byggdes inte på en dag. Jag är ändå jävligt stolt över att jag inte deppat ihop helt över det här lilla felsteget.

Jag var hos kuratorn idag igen. Jag skyller på det. Det är väldigt jobbigt att gå därifrån. Inte för att det har varit jobbigt att prata, för jag har väntat så länge på det här så det tycker jag inte. Däremot är det nu det jobbig kommer. När jag ska bråka med mig själv.

Min nya hemläxa är att skriva ner vad jag tänker varje gång jag tänker "jag måste, jag borde eller tänk om..." Saker jag tänker precis hela tiden... Och att hon gör mig medveten om det är väldigt jobbigt.

Varje natt när jag släkt lampan och gått och lagt mig så måste jag gå upp efter en stund - för att göra armhävningar. Trots att jag gjort det innan jag gått och lagt mig. Hon säger att jag måste sluta med det.

Tallriksmodellen is the shit, sägs det.

Jag har dessutom träffat en grabb som säger saker som: Du har ätit kolhydrater som finns i havregrynsgröten, vitaminer från frukten, men vart har du proteinerna? Ta ett ägg!!

Han säger: Va!? ska du inte äta hela hamburgaren nu när jag gjort den till dig?

En grabb som säger att GImetoden e jävla fjant, att tallriksmodellen is the shit, och att jag är puckad som tror att jag kan bygga muskler om jag inte äter ordentligt. Han säger åt mig att skaffa en kokbok om jag inte kan laga mat. Att jag inte kan gå och träna om jag inte ätit först. Att det mesta är okej så länge man inte dricker läsk till maten.

Jag är en vuxen brud som behöver folk som säger till mig vad jag ska äta, så här kan vi ju inte ha det! Jag är så jävla peppad på att ta tag i det här nu! Idag var jag till och med och handlade mat som jag ska äta i veckan!!! Mest fisk, för det har dom lärt mig grabbarna, att fisk e grejen!
Och bananer.. för att kroppen ska återhämta sig efter att jag tränat. Jag tycker det här är riktigt roligt faktiskt! Jag har blivit en hejjare på att koka havregrynsgröt också!

Imorgon ska jag till kuratorn igen. Jag har gjort min hemläxa, att skriva ner vad jag har för krav på mig själv, och vad jag anser vara mina problem just nu. Och det räcker väl att jag säger att det blev inte bara en sida...

Mini-seger!

Jag har klarat en vecka nu!

Conny är ett sånt jävla stöd! Vi pratar jätte mycket om mat och träning, och han har så sund inställning och säger sådanna bra saker! När jag börjar tänka lite fel så påpekar han det för mig, och först då inser jag att jag hela tiden försöker lura in mig själv på saker som inte är så hälsosamma. Det är jävligt skönt att Conny säger åt mig att jag ska äta, och att jag ska äta mycket oftare än vad jag gör.. för nu är det Connys "fel" att jag äter och jag behöver inte ha samma ångest, och nu har jag klarat av en vecka av ätande!

Frida analyserar sig själv.

Jag fundera mycket på hur det kommer sig att jag blev att må så dåligt och jag tror att det är flera saker som spelar in.

Tex att jag är färdig som friör, jag har alltid varit på väg någonstanns och haft klara mål att kämpa emot, nu är dom avklarade och jag känner mig jävligt vilse som inte har sett ut till mig själv vad nästa grej ska bli.

Clease. Jag tror att clease är en stor bov i det här dramat. Att han höll fast mig i min egen lägenhet, försökte få ner mig på golvet.. tog på mig.. Jag tror att det drog upp mycket av vad om hänt mig tidigare.

Terapi. Jag tror att mitt val att börja gå i terapi ställde till det. Att jag fortsatte gå och snacka med någon som inte klarade av vad jag berättade. Som istället för att hjälpa mig gjorde det värre. Jag tror att jag öppnade mig och berättade om mig, något jag har väldigt svårt för.. och att jag berättade det för fel person. Det fick mig att känna mig än mer vilse och ensam, och på sätt och vis ångrar jag att jag började gå i terapi från första början.

Jag önskar att alla som hamnar i en depresion har en lika bra chef som jag har, med lika härliga arbetskamrater som jag har..

jag är så tacksam över dem.

Dr gustav - Quality Care, riddargatan.

Mötet med Gustav gick bra. Han säger att jag nästan varit inne i en psykos. Jag vet inte vad det är, men oavsett, så vill jag inte dit igen.

Han skrev av dom antidepresiva.. (jag äter dom ju ändå inte) och så sa han något mycket märkligt: Jag måste ju alltid börja med att skriva ut sådant här, även om jag kanske inte alltid tror på det själv, men jag ska ge dig ett annat förslag nu.. Sedan skrev han ut ett papper om akupunktur.

Han var glad över att jag simmar, går med stavar och har börjat på yoga. Han tror att det gör mig gott. Jag vet att det är det bästa jag gjort på länge.

Nästa inbokade möte med Gustav är om sex veckor. Resten av året nu ska jag jobba 50%.

Jag mår bättre än jag gjort på länge, och jag har inte satt fingrarna i halsen på en vecka. Igår grät jag mig till sömns, vilket kanske låter som något dåligt, men för mig är det en stor jävla lättnad att kunna gråta igen.

När jag mår dåligt mår jag riktigt dåligt, men däremellan mår jag helt okej, vilket är våldigt skönt. På måndag ska jag träffa Birgitta igen. Jag jobbar på förfullt med mina hemuppgifter.

Jag sov som en ängel i natt igen!! I love my yoga!

Nu ska jag iväg till Dr Gustav!

Min vän Bikram.

Bikram Yoga är verkligen häftigt, jag var där ikväll igen. Jag har köpt 10dagars kort, så jag ska försöka vara där så mycket som möjligt under de här 10dagarna. Inatt sov jag dessutom bättre än på länge. Kan ha att göra med att jag tog hjälp av min vän Theralen.

Jag är helt slut av alla sömnlösa nätter, så jag satsar stenhårt på yogan nu och hoppas att den kan lugna ner mig lite! Dessutom är alla så sjukt snygga som är där.

Frida goes yoga.

Imorgon ska jag på bikramyoga.
Jag simmar nästan varje dag nu, och tar mig en powerwalk lite då och då. Det gör stor skillnad, mår mycket bättre sen jag började med det. Jag blev jätte glad när min kompis Hans hörde av sig och frågade om jag ville med på bikramyoga. Det är yoga som utförs i ett varmt rum. Jag är stel som ett kylskåp och stressad som skrämd höna, så jag tror det kan va bra för mig. Vi ska köpa 10dagars kort och köra järnet en vecka framöver nu. Jag tänker att kanske kan detta få mig att sova bättre om nätterna. Kanske kan detta göra att jag blir att må ännu lite bättre. Dessutom tror jag att det kan hjälpa mig att nå mitt mål, att bli het som fan till jul utan att sätta fingrarna i halsen. Jag har klarat 3dagar nu.

soffliggare.

Jag har ingen säng. Jag hade en säng men jag vågade inte sova i den så nu är den borta så jag har ingen säng.

Jag känner mig som en hemlös människa. Jag har börjat hata min soffa. Och jag hatar den ännu mera när jag tänker på hur lång tid det kommer dröja innan jag har råd att köpa någon säng. Alla olika läkar, psykolog och tandläkarbesök äter upp mina pengar, och de som blir över tar min ätstörning. Ibland tänker jag att livet vore enklare om man inte hade några pengar alls. Ibland gör jag av med pengar jag knappt har bara för att inte kunna lägga de på mat.

Men fortfarande så har jag ingen säng. Och nu har min dator gått sönder. Det går utför nu. Men samtidigt är det skönt att inte ha någon säng för då känner jag mig inte lika fast här. Kanske borde jag slänga ut soffan också.

kurator Birgitta

Idag fick jag sms ifrån den kurator som jag träffade igår, hon ville höra hur det är med mig efter vårat möte.

Lite skillnad mot "Vi tar kontakt med dig ..." (svarar kanske när det är telefontid)

Kurator, eriksbergsgatan

Första gången är alltid första gången. Man vet liksom innan man går dit hur det kommer gå till, vad som kommer sägas. Första gången känns liksom onödig, som om den borde vara gratis för man går därifrån lika vilse som när man kom. Men självklart kan man inte hoppa över den, första gången...

Däremot fick jag hemuppgifter. Känns väldigt bra. Äntligen något som kan leda någonstanns.

Nu ska jag träffa henne en gång i veckan. 800kr/h. Skönt att man har så fett med pengar när man är sjukskriven, men som sagt.. 800kr kan låta mycket men så tänker jag efter och kommer fram till att det är det inte. Jag tar själv 600kr/h när jag jobbar och jag klipper hår... Det här är förhoppningsvis något som är värt att betala för.

Jag får dessutom ringa eller smsa henne när jag vill! Det är det här jag snackar om, jag vill ju såklart prata med någon som kan mig och mina problem, inget jävla akutnummer som ber en lägga ifrån sig kniven. För några sådana problem har jag inte. Jag är trots allt en frisk tjej. En frisk tjej som gått lite vilse.

Kuratorn imorgon.

Imorgon har jag en tid hos en kurator som Dr Gustav ordnat åt mig. Men jag har inga höga förväntningar. Eftersom den förra psykologen var vänlig att tala om för mig att jag hade för höga krav på mig själv och för mycket ångest för att kunna lösa mina problem genom att prata och istället rekomenderade ångestdämpande mediciner så känner jag inget större hopp.

Jag tror ju självklart att pyskologen hade fel, men jag vågar inte hoppas på att den här bruden kommer kunna hjälpa mig mer - samtidigt som jag är dö rädd för att hon visst ska kunna det. Dö rädd för vad som kommer komma upp. Dö rädd, men så jävla säker på att det är det här jag behöver göra. Nu eller aldrig.