Andas är ett heltidsjobb

Igår var en underlig dag. Jag hade sista träffen med terapigruppen. Det var jätte mysigt och stämningen var på topp. Efteråt tar jag sällskap med två av tjejerna och då klarar jag inte av att hålla ihop mig själv längre. En av brudarna tar tunnelbanan med mig till brorsan och lämnar över mig till hans beskydd. Sedan låg jag på hans soffa och och koncentrerade mig på att varken tänka frammåt eller bakåt. Gjorde jag något annat än bara andas så gjorde det för ont i mig.

Jag blev dissad igår. Min chef slutar. Jag blir av med lägenheten. Jag är varken smalare eller frisk. Jag har ny medicin igen, det känns som den enda effekten jag får uppleva är dom första veckornas beverkningar, sedan är det dags att testa något nytt igen.

- Jag kollade på min vän igår och sa att det känns som att allt bara tas ifrån mig. Hon svarade mycket klokt att det endast känns så för att det är de sakerna som jag för tillfället fokuserar på.

Hon fortsatte med att säga att det är inte de personer som försvinner ifrån oss som räknas utan de som stannar kvar..!

Det är skönt att veta att när jag själv inte har mycket klokt att komma med så finns mina vänner där och tar på sig den rollen..!

Ännu har jag mycket kvar

Min underbara chef som jag skrivit om så många gånger här på bloggen ringde mig idag. Hon berättade att hon kommer byta jobb och sluta som chef hos oss.

Det låter som att hon kommer få ett otroligt kul jobb och jag glädjs absolut med henne. Hon har verkligen gjort allt hon kunnat för att hjälpa mig och varit ett jätte bra stöd. Det är jag så otroligt tacksam för. Just därför har jag gått runt och kämpat mot tårarna hela dagen. Det känns som att ännu en trygghet försvinner ifrån mig.

Om någon kom och riktade en pistol emot mig och krävde mig på allt jag äger nu skulle jag nog inte ens reagare, utan snarare säga "Du har dröjt, jag har väntat på dig..."

Efter regn kommer solsken.

knaprar på

Jag känner mig som en grå fjärill. Inte ens en sån färglös fjärill som är numrerad och som man färglägger.

En grå fjärill.

Igår började jag med nya mediciner, så vi får väl hålla tummarna för att de ger mig lite färg på vingarna..!

Jag är olyckan, o-le-do-lyckan...

Varje gång något går åt skogen så hör jag låten Olyckan i mitt huvud...

Jag är olyckan,o-le-do-lyckan,o-bi-do-bi-do-bi-do-bi-do-lyckan.
Krash-och-bang-lyckan, gnissel-och-pang-lyckan.

Först avrådde min läkare mig från att åka till Grekland nästa vecka då min pappa fyller 50år. Efter några dagar av förtvivlan och många tårar så tyckte hon ändå att det var okej eftersom det är med min familj jag ska åka. Mitt argument om att det är märkligt att jag får vara ensam i stockholm men inte kan åka iväg med min familj kan ha hjälpt till där... Hennes argument var att nya miljöer inte är bra för mig och i värsta fall kan leda till en psykos. Jag tror dock att resan kommer göra mig gott..!

Men då kommer nästa smäll... Jag blir av med mitt boende. Lägenheten jag bor i kommer sägas upp och jag måste flytta och hitta någon annan stanns att bo. Jag har letat lägenheter i två dagar nu och känner mig redan helt förstörd. Hur fan gör man för att få tag i en lägenhet i Stockholm?

Som vanligt när jag biter ihop och försöker må bra och koncentrera mig på att lösa situationen så kommer allting ikapp genom mardrömmar när jag sover iställt. Det tackar vi för... Jag känner mig tröttare när jag vaknar än vad jag är när jag går och lägger mig. Satan vad det tar på krafterna och psyket att drömma mardrömmar. Jag vaknar på nätterna och är så svettig att jag måste gå och byta om innan jag kan försöka somna om.

Och just det, några dagar innan detta så försvann mitt visakort och mitt körkort också. Hade antagligen bort det helt själv eftersom jag upptäckte att det var borta strax efter att jag använt det.. men ändå, detta hör till de typiska grejer som händer när jag är tankspridd..! Eftersom mitt visakort var borta när jag skulle boka tågbiljett hem fixade brorsan det åt mig och skickade det som en sms biljett... direkt efter får jag ett sms ifrån honom att jag ska spara smset så att det inte försvinner. Två timmar senare sitter tankspridda Frida och raderar alla sina sms inklusive tågbiljetten till Dalarna...

Det är väl lite så mitt liv ser ut just nu.

Jag fick förresten en resväska i födelsedagspresent i helgen när jag var i dalarna. När jag kom till Stockholm hade den gått sönder...

Allt det här känns ändå rätt oviktigt för det enda som betyder något är att jag håller ihop mig själv och blir frisk. Någonstanns att bo skulle i och för sig underlätta, men oavsett hur det går så finns det väl alltid någon som har en soffa över åt en liten tjej som mej..!