.

Något att se fram emot

Imorgon ska jag på dejt. Håll tummarna för mig. Det är alltid svårt att hitta kärleken, men när man inte mår bra så blir det en ännu större utmaning. Precis som det blir att vara ensam också...

Jag tror att det kommer gå bra. Killen är jätte charmig. När jag pratar om hur jag mår säger han att han inte förstår, att det är precis som om någon skulle förklara för honom om hur det är att gå på månen. Man vet att folk har gjort det man man kan inte sätta sig in i hur det är...

Jag tycker att det är skönt att han inte förstår. Han är en kille som aldrig har haft några liknande problem själv. Sådana människor vill jag umgås med och en dag hoppas jag vara så själv. Man blir som man umgås, sägs det ju.

Imorgon ska jag umgås med honom..!

Tankar från en något nedtyngd Frida.

Jag är åter igen sjukskriven på heltid. Det känns jätte tråkigt att vara ifrån jobbet igen och jätte tråkigt att jag inte fixade det. Men jag klandrar inte mig själv för detta. Jag gjorde så gott jag kunde och kämpade nog lite för mycket för att klara av det. Hade jag accepterat tidigare att det inte funkade hade jag kanske inte behövt gå ner mig så mycket. Men jag får försöka klappa mej själv på axeln ändå för att jag accepterar att jag just nu mår bäst av att inte jobba - eller att det i längden gör mig bäst att inte jobba just nu.

Jag fixar det verkligen inte. Min kropp fixar det inte och mitt huvud fixar det inte. Jag hade ett givande läkarsamtal förra veckan och väntar nu på att bli kallad till psykiatrin igen. Dom misstänker att jag är bipolär. Det var skönt att höra ifrån min läkare att jag faktiskt kämpar och försöker må bättre och tar tag i saker men att jag ändå inte kommer någon stanns och att det inte är mitt fel. Det är precis så det känns.

Det känns som jag gjort så mycket. Att så fort jag blir medveten om något som inte är bra och som jag kan ändra på har jobbat på att göra det. Det är så mycket i mitt liv som är bättre nu än det varit innan, ändå mår jag inte bättre.

Jag är lika rädd för att få diagnosen som att jag inte ska få den. Får jag den så kan dom hjälpa mig, men bipolär är inget man blir frisk ifrån. Det skrämmer mig. Får jag inte diagnosen så kan jag fortsätta tänka att jag är inne i något som snart kommer gå över, men samtidigt så skrämmer det mig att man då kanske inte vet hur man ska hjälpa mig...

Jag försöker låta bli att fundera så mycket och att istället vänta på att bli kallad till läkaren.
Men jag är så slut. Jag är så trött. Att bara försöka hålla ihop mig själv tar mer kraft än vad jag har. Just så känns det. Det är inte sant. Vi klarar så mycket mer än vi tror, men det förstår vi ju först efteråt när vi står där med facit i hand...

Just nu handlar min ätstörning väldigt lite om kroppsfixering och tar sig mest uttryck som ångestdämpning... Hur kunde det bli så? Att en ätstörning äter sig in så i våra huvuden och kroppar och styr över så mycket?

Sedan när vi alla är friska borde vi ha en stor grillfest och fira våran självständighet utan våra ätstörningar! Sen när vi tagit tillbaka oss själva!