Dra åt helvete NoA

Jävla helvetes jävla piss vad jag ju visste att det här inte var något att räkna med!
Jag har ringt NoA. Ett akutteam man kan ringa och prata med dygnet runt. Precis så är det jag fått det förklarat för mig många gånger av olika personer. När jag skrevs ut ifrån psyket fick jag deras nummer om jag skulle må dåligt någon gång. Av min första läkare fick jag deras nummer. Av min läkare på psykiatrin fick jag deras nummer. Även på Ätstörningscentrum har vi pratat om att jag kan ringa NoA om jag inte mår bra... HELVETE HELLER..!

Dom svarade utan att presentera sig. Svarade utan att fråga något. Svarade utan att intresera sig det minsta i varför jag ringer.

Det enda svar jag fick var "ja, jag vet inte." eller "ja, hur du än gör så låter det som att det kommer slå tillbaka på dig själ."

Det är inte lätt. Det är fan inte lätt att bestämma sig för att ringa ett sånnt här nummer. Jag har inte sovit på hela natten. Jag kan heller inte behålla någonting jag äter.
Jag vill jobba. åh, vad jag vill jobba.!!! Men jobbar jag trots att jag inte mår bra så slår det tillbaka på maten, och sömnen. Jobbar jag inte så är det ett misslyckande och även det slår tillbaka på maten och sömnen. Stannar jag hemma så vill jag veta att det är för att det kommer göra att jag mår bättre, inte för att underlätta att gå djupare in i min ätstörning. Jag vill verkligen lyssna på mig själv. Jag vill ta mig ur det här. Jag vill inte att min ätstörning ska bestämma över mig. Jag vill inte vara så frustrerad att jag tänker på självmord som ett lika naturligt val som om jag borde byta jobb eller inte. Jag vill inte att självmord ska finnas med i mitt huvud överhuvudtaget och nu gör det det enbart för att jag blir så frustrerad när jag vill så mycket men inte vet hur jag ska bära mig åt för att det känns som alla försök jag gör slår tillbaka på mig själv.

Det är jävligt svårt för att förstå hur någon som låter helt ointresserad av att prata med mig kan ha ett sådant jobb där arbetsuppgiften är just den att man ska stötta och vägleda människor som mår dåligt. Hur i helvete kan hon tro att jag ska få ut något som helst bra utav att få höra att hon inte heller ser någon utväg för mig..?

Hur i helvete kan hon tycka att det är okej att efter att hon hostat skratta och säga oj, ursäkta men jag är lite förkyld, när jag precis berättat om hur jävla jobbigt det är att självmord finns som ett alternativ. Hon får vara hur förkyld hon vill och hosta precis hela tiden, det skiter jag i, bara hon intresserar sig för sitt jobb, som i det här fallet är mig..! Visst, människor skrattar när dom blir osäkra och jag skulle också bli osäker om någon okänd människa ringde till mig och berättade hur dåligt den mår, och det är därför jag jobbar som frisör och inte inom vården! Det är en jävla skillnad!

Jag avslutade samtalet och ringde gråtande upp min chef istället. Jag har en chef som är otroligt stöttande. Alla har inte det. Vilken otrolig tur jag har som har det!

Och nej, ni behöver inte oroa er över mina självmordstankar. Jag kommer inte ta livet av mig. Däremot kommer jag fortsätta kämpa för att bli av med de här tankarna. Fortsätta berätta för de inom vården som borde kunna hjälpa mig precis hur jag tänker och hur jag mår. Det är inte här jag ska berätta det, det är för dem. Men för i helvete vad arg jag är!!!

Tänk om det hade varit någon som mått ännu sämre som ringt det här samtalet? För det kan jag säga, att mina självmordstankar blev inte färre av att prata med henne...

Tack Gud för att jag har en sådan underbar och stöttande chef..! Jag borde ha ringt henne, och det är så jävla fel, för jag gjorde precis rätt! Det är NoA man ska ringa inte sin chef... Men det är så mycket som borde vara som det inte är...

Och det här kanske är ett jätte dumt inlägg. Det här kanske skrämmer folk som behöver ringa NoA från att göra det. Men jag hoppas inte det. Ring dit om ni behöver, förhoppningvis är tanten jag pratade på kafferast..!

Någon som har erfarenhet ifrån sådanna här nummer? Bra som dåliga..?

Fjärde veckan på jobbet

En månad har jag klarat.

Även denna vecka fick jag sjukanmäla mig en dag. Hur kan allting bli så mycket svårare av tio timmars jobb/vecka? Varför får jag det inte att fungera. Det är bara 10timmars jobb på en vecka som jag måste få in i mitt liv. Det, och 3måltider + 3mellanmål /dag. Vanliga människor får in 10h jobb/dag och klarar ändå dessa måltider. Sedan sover de på nätterna och de går på toaletten för att kissa och inte för att spy... Om vanliga människor har en pojkvän som stryker handen över deras mage så tycker dom att det är mysigt. Dom vill inte slå sin pojkvän för att han gör det, dom vill pussa honom. Nu har inte jag en pojkvän, men jag har fortfarande en mage...

Jag försöker inte ens äta regelbundet längre. Jag äter och vet att jag inte kommer kunna behålla maten. En gång äter jag. Och jag gör det för att jag vet att även om jag spyr så kommer jag inte få upp allt, lite näring kommer stanna kvar i min kropp... och en gång om dagen kan jag vara så snäll mot mig själv att kroppen kan få den näring som blir kvar...

Munnsår, sår på knogarna, dålig hy... att säga att man blir snygg av en ätstörning vore att ljuga.

Jag ångrar att jag inte bloggade mer när det gick bra. Det gick bra så länge. Flera månader gick det ändå väldigt bra. Då bloggade jag knappt alls. Nu går det åt helvete och då känner jag ett behov av att få ut mina känslor igen. Det hade varit så skönt att ha inlägg från när det gick så där bra att gå tillbaka och läsa. Det kommer gå bra igen. Men just nu går det inte bra.

Det var så mycket som drog igång samtidigt. Terapigruppen, lunchgruppen, jobbet och antidepresiva tabletter... Det är inte konstigt att jag söker trygghet i gamla vanor när det händer så mycket runt omkring just nu. Någon gång kommer nya vanor bli gamla och förhoppningsvis även trygga. Tryggheten i en ätstörning är falsk. När jag får en bättre, riktig trygghet så kommer tryggheten i min ätstörning kännas så meningslös. Då kommer jag vända min ätstörning ryggen när den försöker göra sig påmind.

Men just nu så känner jag mig som en vante som trillat ur barnvagnen under en promenad, som ligger där på vägen och kanske går det förbi folk som fryser för att de själva inte har vantar och de ser vanten och tänker att det vore skönt med ett par vantar men de plockar självklart inte upp vanten. Den tillhör ju någon annan.

Jag funderar på att flytta hem. Tänker att jag kanske inte klarar det här ensam. Men det finns ju så många olika sorters trygghet. Kommer jag känna ro bara för att jag bor nära min familj?

Som en tröstande snuttefilt

Bob Hansson är poet och har skrivit en dikt som jag ofta läser. Det finns ingenting skrivet som jag finner så mycket tröst i som den här dikten. Det heter Havreflarn och jag kan den näst intill utantill.

Vi ska tycka om varanda

och det kommer att gå åt helvete

det kommer att gå åt helvete och det är inget

vi kan göra något åt

förutom att tycka om varandra ska vi göra

du kommer skrika åt mig att jag är en

slapp hora och jag kommer svara att

dina knäskålar är de fulaste jag någonsin sett

och vi kommer tycka om varandra

inte bara för himmelrike och

puss och tvillingsjäl och oj då känslan av rätt hela tiden

Och det är det jag gör. Jag tycker om mig själv och det går åt helvete, och jag är hård mot mig själv och skriker att mina knäskålar är det fulaste jag sett, och enda anledningen till att jag blir ledsen över det är för att jag tycker om mig själv, annars hade jag inte blivit ledsen. Man blir inte ledsen över att något man inte tycker om är fult.

Det kommer bli bra och jag kommer klara det just därför att jag tycker om mig själv så mycket att jag inte ger upp trots att jag säger åt mig själv att jag har fula knäskålar, eller ful mage, eller väger för mycket, eller åt för mycket och för många gånger... För jag tycker nog egentligen att mina knän ser ut som vilka knän som helst, och att min mage jämfört med mångas nog ändå är helt okej... och kanske är problemet inte där. Kanske ligger problemet i att jag tycker om mig själv och att jag måste acceptera att jag gör det.

Jag behöver inte vara någon annan och jag behöver inte se ut på något annat sätt. Jag behöver bara tycka om mig så kommer det gå bra även om det ibland går åt helvete.

(Hela Bob Hanssons dikt kan ni läsa här)

Tredje veckan på jobbet

Den tredje och tyngsta veckan är avklarad.
I måndags mådde jag så dåligt att jag sjukanmälde mig. I tisdags jobbade jag trots att jag mådde dåligt. Min chef är dock fortfarande den bästa tänkbara som säger alla dom rätta sakerna! Jag klarade dagen men var helt färdig när jag kom hem. Sista dagen på jobbet, i onsdags tog jag fel på tiden och kom en timme försent, trots att jag bara skulle jobba tre timmar. Det kan hända vem som helst får jag höra ifrån många håll, men det är ingen tröst när jag vet att det hände för att jag mår dåligt och är tankspridd. Sådanna saker händer mig aldrig annars! Det gick bra och det var inga sura miner på jobbet, den enda som är arg på mig för att det hände är jag själv, samtidigt som jag inte orkar bry mig för att jag har jobbigare saker som tynger mig. Dock är det just saker som det här som jag måste lära mig skaka av mig och inte hela tiden dömma mig själv så himla hårt..!

Förra veckan tränade jag alldelles för mycket och kanske är det därför jag mår så dåligt nu, eller kanske är det för att jag håller mig borta ifrån gymmet nu som jag mår dåligt? Kanske är det som med allting annat att så länge man kör på så funkar det men det är när man försöker göra något åt det som det blir jobbigt..? Dock kan jag inte påstå att jag håller mig borta från gymmet av egen vilja utan för att jag faktist är helt slutkörd och knappt tar mig ut ur lägenheten. Men jag tänker att även om jag ännu inte bestämt mig för att ändra mina vanor gällande träning så funderar jag ständigt på det och det ser jag som något bra. Ett första steg... och som sagt, kanske är det inte ens ett problem det här med min träning, men antagligen är det det. Oavset om det tär på min kropp eller inte så går det för långt när jag avstår ifrån att träffa kompisar för att träna, trots att jag kan träna dom flesta andra dagar... Men det är bara på gymmet som mitt huvud får vila ifrån mig själv och den stunden är värd så himla mycket för mig..! Men som min mamma sa, jag borde hitta andra saker som ger samma effekt på mig...

Maten går inte så bra, men det är väl som vanligt när man mår sämre... Dock blir det en ond cirkel.. Jag är nere och då går maten dåligt och då blir jag ännu mer nere för att maten går dåligt... Något positivt är iallafall att jag inte ger upp utan hela tiden tar nya tag och försöker.

Idag var jag på ÄC i en lunchgrupp och åt och hade teori, och imorgon ska jag dit igen. Det känns skönt att det är just denna vecka som vi träffas två dagar i rad. Även om jag när jag mår så här inte har jätte stora ambitioner om att helt plötsligt börja äta felfritt och utan ångest så hindrar dom här träffarna mig ändå ifrån att det ska bära iväg helt åt fel håll. På något vis är det också skönt att gå i en grupp där alla andra är nya och inte tidigare gått i behandling. Jag känner något slags ansvar för att visa att det går att ändra sig och att det går att bli bättre vilket leder till att jag skärper till mig ännu lite mer och gör kraftansträngningar jag själv inte visste att jag orkade med.

Jag känner mig som en tom kropp utan själ... Som att personen Frida är någon annan stanns och kvar är min kropp. Så oerhört tom känner jag mig, som om jag inte finns. Kvar finns bara något som gör så jävla ont hela tiden! Ångest.

Det känns så dumt att skriva och bara skriva om hur jobbigt det är, så jag ska avsluta med några saker som gjorde mig väldigt glad! Jag satt i personalrummet och pratade med mina kollegor, och trots att vi pratar om jobbiga saker och dom kommer med frågor om min ätstörning så säger dom flera gånger att det är så häftigt att jag har sånt driv och sån vilja att ta mig ur det här. Jag blir så glad att dom ser det, samtidigt som jag är less på mig själv över det jävla drivet jag har. Kan jag inte bara få lägga mig ner och ge upp en stund? Jag fortsatte med att säga att det kanske skulle vara lättare att förstå mina problem om jag varit undernärd och då säger dom: Nej, tvärs om, hade du varit tjock tidigare så hade det varit lättare att förstå men vi har alltid sett dig som smal och smärt så det är så svårt att förstå att du fått ätstörningar när du alltid har varit smal!

Jag försöker ta in i mitt huvud att dom alltid sett mig som smal. Jag som gått på jobbet och skämts över min kropp... Hur kunde jag få ätstörningar? Hur kunde det hända oss? Är vi egentligen inte mycket smartare än så? Var vi tvugna att bli sjuka för att inse att vi vill vara friska? Det är så sorgligt på något vis, inte bara att det hände oss, utan att det hände oss och att vi har lärt av det här men ändå så kommer det hända så många fler efter oss...

Nej, tjejer. Nu ser vi till att ta oss ur det här!

Andra veckan på jobbet

Andra veckan på jobbet har gått bra. Det var riktigt tungt att gå till jobbet i Måndags, men jag fixade det! Många stammkunder har hittat tillbaka till mig och det är riktigt peppande att få höra att dom saknat mig när jag varit borta! Att återse gamla kunder är som att träffa gamla kompisar igen!

Idag var jag på vårdcentralen och tog nya blodprover för att se om min kropp bryter ner sig själv pågrund av all tid jag spenderar på gymmet. Det är frustrerande att upptäcka att ätstörningen inte försvinner utan bara tar sig nya former... Men å andra sidan så är det ju just i jakten på att bli frisk som den gör det och så länge jag fortsätter att leta efter rätt väg att må bra så känns det acceptabelt att det går fel ibland. Om det nu gått fel, jag är osäker. Tränar jag för mycket? Jag vet inte. Är det min ätstörning som får mig att träna så mycket? Jag vet inte det heller... Anser jag själv att jag mår bra av att träna? Ja, absolut! -men är det mitt friska eller sjuka jag som anser det?

För övrigt så jobbar jag på att bli mer social och umgås mer med mina vänner. Att isolera sig är något som är typiskt för personer med ätstörningar, och kanske inte alls så konstigt att man gör när man inte mår bra. Även om jag tycker att jag skött mig rätt bra på den punkten även innan så tänkte jag försöka bli ännu bättre på det nu. Men visst tar det emot. Genom att umgås mer med andra får jag känslan av att jag tappar kontrollen över mitt eget liv. Kontrollen över när jag kan träna och när och vad jag ska äta. Ett kontrollbehov som jag antagligen behöver minska på.

En tanke som ofta kommer upp i mitt huvud är "När ska det bli värt det?"
När folk säger "Det måste vara så skönt för dig att äntligen ta tag i dom här problemen" så säger jag ja. Lite som att man oftast säger att man mår bra när någon man möter frågar hur man mår. Det är vad man förväntas säga... Men det är inte skönt nånstanns. Det var mycket lättare att bara leva med ätstörningen. Att försöka ta sig ur den är att kriga med sig själv hela tiden och det tar så mycket kraft och energi. Det är inte skönt. Det är ingen befrielse. Inte än. Inte ens tanken på att jag någon gång kommer ha tagit mig igenom det här är specielt skön. Jag vet ju hur jobbigt det har varit hitills och jag inser att det kommer krävas lika mycket av mig framöver. Men jag är övertygad om att det en dag kommer vara värt det och att jag då kommer kunna säga "Fan vad skönt att jag tog tag i mig själv" Jag vill absolut inte ha detta ogjort och jag är stolt över mig själv som gör detta men skönt är knappast ett ord jag förknippar den här kampen med...

Working girl

Då var jag tillbaka på jobbet! 10h/vecka. Ni anar inte så fjantig jag känner mig när jag berättar för folk om hur sjukt slutkörd jag känner mig efter en arbetsdag på 3-4 timmar. Det har helt tömt mig på energi. Jag jobbade måndag - onsdag. Igår var jag i behandling på ÄC på förmiddagen och när jag klev av tunnelbanan här hemma ville jag bara gråta av trötthet. Att ta sig hem, vilket bara tar någon ynka minut från tunnelbanan kändes som en evighet. Idag har jag bara varit ledig och försökt varva ner. Energin kommer så smått tillbaka, men vore jag en bil så skulle bensinmätaren fortfarnade vara nere på det röda som innebär att man snart kommer få bensinstopp om man fortsätter köra... Dock har jag två dagar till på mig att vila upp mig och samla ihop mig.

Allt med maten blir kämpigare när jag jobbar och stressen kommer tillbaka. Jag får tvinga mig själv att äta. Min mage knyter sig och vill inte men jag tvingar mig ändå. Jag är så stressad efter att jag jobbat att det är svårt att äta då. Men jag har tvingat mig och det är väl just det som gör det så jobbigt, att jag verkligen tvingat mig själv trots att min kropp skriker nej. Att mitt huvud säger nej är en sak, men när kroppen säger nej blir det dubbelt motstånd. -Hur stark är egentligen den här personen i mig som vill bli frisk? Hur mycket motstånd kan den ta?

Även sömnen strular när stressen kommer, men det är ändå bättre än vad det varit förut, även om det också har varit bättre än vad det är nu. Spikmattan som jag fick i julklapp av brorsansflickvän har varit till bra hjälp där! Hur vida den faktiskt funkar eller om det är jag som lurar mig själv till att varva ner och slapna av kvittar, resultatet är ju detsamma!

Jag har bara jobbat en vecka. Jag försöker tänka att första veckan vore jobbig för vem som helst som varit borta ett tag, oavsett anledning. Även en frisk människa hade varit ovanligt trött efter första veckan på jobbet. Jag hoppas att nästa vecka kommer fungera bättre!

(Hade jag inte haft samtalsterapigruppen jag går i varje vecka så hade jag inte orkat detta. Det är en oväntad lättnad jag känner tack vare att jag har den gruppen och jag kan återigen börja tänka på en vecka i taget och fokusera på att ta mig igenom veckan till nästa terapi-tillfälle istället för att dra ner mig själv genom att oroa mig över om jag kommer orka med att kämpa så här i en evighet till... För som jag skrivit innan, en vecka klarar man alltid hur jävlig den än är..! Dock hoppas jag såklart på att vi alla slipper dom där jävliga veckorna!)