Working girl

Då var jag tillbaka på jobbet! 10h/vecka. Ni anar inte så fjantig jag känner mig när jag berättar för folk om hur sjukt slutkörd jag känner mig efter en arbetsdag på 3-4 timmar. Det har helt tömt mig på energi. Jag jobbade måndag - onsdag. Igår var jag i behandling på ÄC på förmiddagen och när jag klev av tunnelbanan här hemma ville jag bara gråta av trötthet. Att ta sig hem, vilket bara tar någon ynka minut från tunnelbanan kändes som en evighet. Idag har jag bara varit ledig och försökt varva ner. Energin kommer så smått tillbaka, men vore jag en bil så skulle bensinmätaren fortfarnade vara nere på det röda som innebär att man snart kommer få bensinstopp om man fortsätter köra... Dock har jag två dagar till på mig att vila upp mig och samla ihop mig.

Allt med maten blir kämpigare när jag jobbar och stressen kommer tillbaka. Jag får tvinga mig själv att äta. Min mage knyter sig och vill inte men jag tvingar mig ändå. Jag är så stressad efter att jag jobbat att det är svårt att äta då. Men jag har tvingat mig och det är väl just det som gör det så jobbigt, att jag verkligen tvingat mig själv trots att min kropp skriker nej. Att mitt huvud säger nej är en sak, men när kroppen säger nej blir det dubbelt motstånd. -Hur stark är egentligen den här personen i mig som vill bli frisk? Hur mycket motstånd kan den ta?

Även sömnen strular när stressen kommer, men det är ändå bättre än vad det varit förut, även om det också har varit bättre än vad det är nu. Spikmattan som jag fick i julklapp av brorsansflickvän har varit till bra hjälp där! Hur vida den faktiskt funkar eller om det är jag som lurar mig själv till att varva ner och slapna av kvittar, resultatet är ju detsamma!

Jag har bara jobbat en vecka. Jag försöker tänka att första veckan vore jobbig för vem som helst som varit borta ett tag, oavsett anledning. Även en frisk människa hade varit ovanligt trött efter första veckan på jobbet. Jag hoppas att nästa vecka kommer fungera bättre!

(Hade jag inte haft samtalsterapigruppen jag går i varje vecka så hade jag inte orkat detta. Det är en oväntad lättnad jag känner tack vare att jag har den gruppen och jag kan återigen börja tänka på en vecka i taget och fokusera på att ta mig igenom veckan till nästa terapi-tillfälle istället för att dra ner mig själv genom att oroa mig över om jag kommer orka med att kämpa så här i en evighet till... För som jag skrivit innan, en vecka klarar man alltid hur jävlig den än är..! Dock hoppas jag såklart på att vi alla slipper dom där jävliga veckorna!)