Hejj förvirring!

Jag tänker fortfarande att det är väldigt mycket som hade varit bättre om jag vore smalare...

Jag tänker att killen som inte vill ha mig hade velat ha mig då.

Just nu är det nog mest den grejen jag tänker på - och då är jag inte ens övertygad om jag själv vill ha honom, eller om det vore speciellt lyckat om han skulle vilja ha mig...

Men jag har nog i stort lyckats övertyga mig själv om att det är där det felar... Igår köpte jag nästan en våg. Jag stog och höll i den länge, men tog till slut mitt förnuft till fånga och lät bli.
(ärligt talat så tänkte jag att om jag ska köpa en våg så ska jag nog köpa en mer pålitlig våg än den jag höll i som kändes lite väl billig och svajjig... men det viktigaste är väl trots allt att jag ännu inte äger någon våg oavsett om det hade varit bättre att jag kommit fram till att stå över inköpet av andra skäl.)

Idag när jag gick till jobbet tänkte jag för mig själv; Hey ätstörning, here we go again...
och jag tänkte det på ett välkomnande sätt.

Egentligen är det nog så att jag känner att jag har tappat bort mej själv och då är det kanske inte så konstigt om det lättaste sättet att hitta sig själv på är att gå tillbaka till den man mest känner igen sig själv som... det är som om jag under så lång tid försökt komma bort ifrån den personen jag var att jag glömt bort varför.

På havets vågade vågade våg...

Det har visat sig vara väldigt lätt att komma i kontakt med andra tjejer som drabbats av ätstörningar, i viss mån även killar... Jag upplever det som någonting som är accepterar att prata öppet om, iallafall bland folk i min ålder och ofta även bland äldre även om deras okunskap är större...

Vetskapan om att det är så många runt omkring mig som haft liknande problem som jag har eller har haft är lugnande. Självklart är det tråkigt att det är så vanligt och att så många fått bråka med detta elände, men det tar bort mycket av den känsla av utanförskap och ensamhet som annars skulle infinna sig.

Lika öppen som jag är med mina problem med ätstörningar är jag med att jag är Bipolär och just därför undrar jag om det är så att det ligger mer skam i att erkänna att man är bipolär än att man har en ätstörning... För det känns sannolikt att iallafall någon eller några av mina vänner eller de i min bekantskapskrets också borde vara bipolära...

För är det något jag känner mej vilse utav, så är det just det... Kanske för att det är något som påverkar mej väldigt myket men som jag själv inte alls kan bestämma över...

Det känns som om jag sitter på ett skepp som gungar med vågorna, upp och ner, upp och ner... och jag blir sjösjuk, yr och illamående, men ibland känns det hissnande på samma vis som när man skriker av glädje i en karusell..! När vågorna lugnar ner sig vet man att de snart dyker upp igen...

Ett litet inlägg om hår

Håret jag tappade när jag var sjukskriven har börjat växa ut och jag har massa fjuniga hårstrån överallt som spretar som på en tuffsig liten kyckling!

Hårspray löser kanske inte alla problem här i världen, men iallafall väldigt många! ;)

Det här har inte varit något som varit speciellt jobbigt för mig då jag har så mycket hår ändå, men bara vetskapen om varför det blivit så här har varit och är jobbigt. Självklart är det inte någon annan som tänker "sjukskriven tjej som mått dåligt" när dom ser mina små hårstrån som spretar åt olika håll, och antagligen är det inte ens någon annan än jag som tänker på att dom är där eftersom vi alla har så mer eller mindre ändå... Men jag har ändå märkt att det får mig att känna mig obekväm och "avslöjad", precis som om det sitter en stor blinkande neonskylt ovanför mitt huvud där man kan läsa min levnadshistoria. (Det ska också erkännas att en och annan tår har fällts över mitt tappade hår, såklart.)

Men i det stora hela så känns det väldigt bra att veta att kroppen fungerar som den ska. Är man stressad, har näringsbrist eller om man har haft en jobbig period av olika anledningar så kan man tappa mycket hår för att kroppen just då behöver koncentrera sig på viktigare saker. Ofta kan det hända en tid efteråt och därför vara lite svårt att koppla ihop med just näringsbrist eller att man mått så där dåligt. Det är för att allt det här händer när kroppen åter igen kan börja jobba som den ska och ta igen dom här oviktiga sakerna som att tappa hår när det fått jobba hårdare med andra saker... Men kroppen vet vad den håller på med och har såklart lagt in i planen att nytt hår kommer växa ut när den fått jobba ikapp!

En grym hårspray för att dämpa flygiga småhår är Motion Hold ifrån Sassoon. Den är väldigt lätt och känns inte speciellt mycket i håret med dämpar ändå småhåren.

En annan favorit har blivit Hydro Finish,även den ifrån Sassoon. Den går att jämföra med en hudkräm som ger fukt till håret. Ett bra alternativ istället för glans/serumdroppar som kan kännas lite tungt på tunna och fina hår. (Den används i torrt hår och funkar lika bra oavsett om man fönar håret eller låter det självtorka då det är en produkt som ska i efteråt.)

Dom båda går jätte bra att kombinera. Dom har blivit mina nya vänner och får hänga kvar tills jag inte behöver dom längre. Förhoppningsvis kommer mitt hår börja bete sig som vanligt igen snart!

Dit mina skor bär mig...

Hemma är där du har ställt dina skor, brukar jag säga.

Möbler bryr jag mig inte speciellt mycket om och kläder är så lätt att ersätta och byts ständigt ut. Dessutom håller man sig lika varm i en filt som i en tröja... Men utan skor är det svårt att ta sig någonstanns alls.

Jag har så många skor här.

Igår fick jag ett brev om att jag måste flytta. Senast sista april måste jag vara ur lägenheten.

Jag och mina skor.

Tuffa tider, men jag tuffar på.

Jag känner mig tjockare och fulare för varje dag som går... och tröttare.
Jag antar att det hänger ihop.

Jag har klarat min första vecka på halvtid nu. Det känns.
Jag intalar mig att efter tre veckor så har jag kommit in i det och att jag då inte kommer vara lika trött. Nu är jag helt slut, trots det sitter jag vaken nu och kan inte sova. Men det vet vi ju alla hur det är.

Jag känner igen mig från hur det varit tidigare när jag jobbat. Jag kan inte känna om jag är hungrig, mätt eller kissnödig... Jag måste tänka "Nu borde jag äta för jag har inte ätit sedan i morse" eller "Nu borde jag nog gå på toa för det har jag inte gjort på hela dagen..."

och så blir jag irriterad hela tiden. Men jag äter. Jag äter för att jag vet att om det är så här nu, trots att jag äter... så skulle jag inte fixa det om jag inte åt, för jag är så slut som det är...

Men som sagt, det här är nu. Och vad gör det om hundra år när allting kommer kring...

Två, tre gånger i veckan dom senaste veckorna har jag fått svår ångest också... jag föredrar nästan konstant ångest i lagom dos... än den där ångesten som kommer över en när man inte alls är beredd... Men jag har ju klarat mig igenom det också.

Jobbet går bra. Jag trivs när jag är där. Jag har jätte kul. Men att vara på jobbet har heller aldrig varit mitt problem. Det är att inte vara på jobbet som är svårt. Att ta hand om sitt jobb är så mycket lättare än att ta hand om sig själv. Det finns ingen chef som talar om hur det ska gå till eller några kunder som kommer med önskemål om vad de vill att jag ska göra.

Det finns bara massor av allt och inget och det är kanske inte så konstigt att man ibland blir lite förvirrad utav det.

Jag tuffar på.

Work, work! =)

Jag är dålig på att blogga.. men saker tar ju sådan tid.. att det går bra ena veckan och sämre nästan säger ingenting.. för man kan ändå röra sig frammåt..!

Jag hoppas att det är frammåt jag rör mig.

Det här är sista veckan som jag jobbar 25%, nästa vecka går jag upp på halvtid! Fem månader har jag jobbat! Tiden har gått så snabbt.! Var det inte nyss jag var sjukskriven på heltid?

Jag sover så klart sämre, har åter igen mer självmordstankar och maten är lite kämpigare, det skriver jag inte för att ni ska bli oroliga utan för att jag antar att ni känner igen er i mönstret... Visst känns det som jag backat något steg nu ju närmare februari jag kommit, men samtidigt förstår jag att vilken människa som helst skulle känna oro över att gå upp i arbetstid efter att ha varit borta länge från sitt jobb.. och det är ju så här jag och min kropp reagerar...

Jag ser fram emot att snart sova bättre igen!

Woho! Halvtid!!! Jag kommer inte längre vara till största delen sjukskriven..! 50% finns det ju vissa friska människor som jobbar..! Bara den tanken är så otroligt skön! Vi är på rätt väg!