Tuffa tider, men jag tuffar på.

Jag känner mig tjockare och fulare för varje dag som går... och tröttare.
Jag antar att det hänger ihop.

Jag har klarat min första vecka på halvtid nu. Det känns.
Jag intalar mig att efter tre veckor så har jag kommit in i det och att jag då inte kommer vara lika trött. Nu är jag helt slut, trots det sitter jag vaken nu och kan inte sova. Men det vet vi ju alla hur det är.

Jag känner igen mig från hur det varit tidigare när jag jobbat. Jag kan inte känna om jag är hungrig, mätt eller kissnödig... Jag måste tänka "Nu borde jag äta för jag har inte ätit sedan i morse" eller "Nu borde jag nog gå på toa för det har jag inte gjort på hela dagen..."

och så blir jag irriterad hela tiden. Men jag äter. Jag äter för att jag vet att om det är så här nu, trots att jag äter... så skulle jag inte fixa det om jag inte åt, för jag är så slut som det är...

Men som sagt, det här är nu. Och vad gör det om hundra år när allting kommer kring...

Två, tre gånger i veckan dom senaste veckorna har jag fått svår ångest också... jag föredrar nästan konstant ångest i lagom dos... än den där ångesten som kommer över en när man inte alls är beredd... Men jag har ju klarat mig igenom det också.

Jobbet går bra. Jag trivs när jag är där. Jag har jätte kul. Men att vara på jobbet har heller aldrig varit mitt problem. Det är att inte vara på jobbet som är svårt. Att ta hand om sitt jobb är så mycket lättare än att ta hand om sig själv. Det finns ingen chef som talar om hur det ska gå till eller några kunder som kommer med önskemål om vad de vill att jag ska göra.

Det finns bara massor av allt och inget och det är kanske inte så konstigt att man ibland blir lite förvirrad utav det.

Jag tuffar på.