Världens säkraste preventivmedel

Att vara 27år och få lov att äta ett gäng mediciner varje dag för att inte vara vad som förr skulle beskrivits som galen,eller kanske en häxa, för det var väl antagligen sådana som jag som vart beskyllda just för det, att vara häxor, det är iallafall vad jag tror, det är inte helt enkelt. Jag är såklart tacksam för att leva nu, att det finns mediciner och att vi slutat tro på häxor, men det är som sagt ändå inte helt enkelt.

Att äta en medicin för något och som på köpet få andra problem att tas med, det är det som inte är helt enkelt. Att vara manodepressiv däremot, det är enkelt, jag behöver inte göra en endaste grej för att medvetet för att vara det, jag bara är det ändå, det liksom flyter på på det viset.

Men att vara 27år och tappa sexlusten helt, det för mig är svårare att ta in. Inte för att det egentligen är en stor och viktig sak för mig just nu, eller kanske nånsin, för det är ju inte så att min högsta önskan i livet är att bli gravid, det kanske kommer, men inte idag. Det är inte heller så att jag lever i ett förhållande så ingen annan blir drabbad utav det här, vilket annars hade kunnat göra det lite komplicerat.Att tappa sexlusten helt måste ju vara det säkraste preventivmedlet någonsin..! Kanske ska jag vara tacksam för det helt enkelt, för jag vill ju som sagt ändå inte skaffa några barn nu, eller kanske nånsin.

Det slog mig nyligen att det är inte bara så att de barn jag eventuellt skulle få riskerar att bli bipolära även de, för det har jag förstått sedan länge. Däremot så har jag aldrig innan tänkt att även om jag skulle adoptera, eller få barn som inte är manodepressiva, så kommer de barnet/barnen ha en mamma som är just det, bipolär. Det går ju inte att komma ifrån.
Det kanske inte är den värsta saken i världen, jag vet inte, jag har själv inte bipolära föräldrar så jag har ingen aning om hur det skulle vara. Jag har som sagt heller inga barn, så det är svårt att sätta sig in i… Men det var en tanke som slog mig och som jag sedan inte kunnat släppa, men allt har sin tid och jag hinner nog få rätsida på det också så småningom.

Att vara 27år, singel och inte ha någon som helst sexlust alls, det är där jag är nu. Det gör mig annorlunda. Man räknar omedvetet med att alla ska vilja ha sex och att det är något positivt och roligt. Jag tycker inte det, inte nu. Jag tycker absolut ingenting om det, just nu.
Asexuell, kanske är ett passande ord som stämmer in på mig nu, men som inte stämmer in på hur samhället tänker att vi 27åringar ska vara.

Det jag finner sorgligt är inte det att jag saknar en sexlust som kanske funnits tidigare, det jag tycker är sorgligt är att det är annorlunda och uppfattas som lite konstigt, eller kanske till och med som om jag vore lat som inte ”orkar” ha sex, lite som att skylla på huvudvärk.

Jag är 27år, mår med mina mediciner hyfsat bra psykiskt, men jag vill verkligen inte ha sex.
Jag trodde nog att just det var något man kanske skulle få uppleva efter att just fått barn, eller kanske på ålderns höst. Det är inget som förberett mig på att jag skulle få uppleva det här nu.

Jag tycker det är sorgligt att vi lever så fyrkantigt och att det här blir ett problem. Det är klart att närhet och ömhet är viktigt, kanske speciellt när man inte mår helt bra. Men för tillfället tar jag hellre en kram, ett fint sms eller bara en blick som säger att den bryr sig om mig.

Jag vet flera i min närhet som på grund av mediciner eller deras mående upplever samma sak, och jag tänker att det måste finnas ännu fler i min närhet som upplever det utan att jag vet om det, ändå pratas det aldrig om det. Det är som att det är mer okej att berätta intima detaljer om sitt sexliv än att säga att man inte har något.

Det är det som är konstigt – inte jag.