Fjärde veckan på jobbet

En månad har jag klarat.

Även denna vecka fick jag sjukanmäla mig en dag. Hur kan allting bli så mycket svårare av tio timmars jobb/vecka? Varför får jag det inte att fungera. Det är bara 10timmars jobb på en vecka som jag måste få in i mitt liv. Det, och 3måltider + 3mellanmål /dag. Vanliga människor får in 10h jobb/dag och klarar ändå dessa måltider. Sedan sover de på nätterna och de går på toaletten för att kissa och inte för att spy... Om vanliga människor har en pojkvän som stryker handen över deras mage så tycker dom att det är mysigt. Dom vill inte slå sin pojkvän för att han gör det, dom vill pussa honom. Nu har inte jag en pojkvän, men jag har fortfarande en mage...

Jag försöker inte ens äta regelbundet längre. Jag äter och vet att jag inte kommer kunna behålla maten. En gång äter jag. Och jag gör det för att jag vet att även om jag spyr så kommer jag inte få upp allt, lite näring kommer stanna kvar i min kropp... och en gång om dagen kan jag vara så snäll mot mig själv att kroppen kan få den näring som blir kvar...

Munnsår, sår på knogarna, dålig hy... att säga att man blir snygg av en ätstörning vore att ljuga.

Jag ångrar att jag inte bloggade mer när det gick bra. Det gick bra så länge. Flera månader gick det ändå väldigt bra. Då bloggade jag knappt alls. Nu går det åt helvete och då känner jag ett behov av att få ut mina känslor igen. Det hade varit så skönt att ha inlägg från när det gick så där bra att gå tillbaka och läsa. Det kommer gå bra igen. Men just nu går det inte bra.

Det var så mycket som drog igång samtidigt. Terapigruppen, lunchgruppen, jobbet och antidepresiva tabletter... Det är inte konstigt att jag söker trygghet i gamla vanor när det händer så mycket runt omkring just nu. Någon gång kommer nya vanor bli gamla och förhoppningsvis även trygga. Tryggheten i en ätstörning är falsk. När jag får en bättre, riktig trygghet så kommer tryggheten i min ätstörning kännas så meningslös. Då kommer jag vända min ätstörning ryggen när den försöker göra sig påmind.

Men just nu så känner jag mig som en vante som trillat ur barnvagnen under en promenad, som ligger där på vägen och kanske går det förbi folk som fryser för att de själva inte har vantar och de ser vanten och tänker att det vore skönt med ett par vantar men de plockar självklart inte upp vanten. Den tillhör ju någon annan.

Jag funderar på att flytta hem. Tänker att jag kanske inte klarar det här ensam. Men det finns ju så många olika sorters trygghet. Kommer jag känna ro bara för att jag bor nära min familj?