Tänk er att erat mående går i dalar och toppar. Dalarna stannar kvar på samma djup, men när ni mår bra så mår ni ännu lite bättre än ni gjorde sist, så toppen blir högre.
Då spelar det ingen roll att man egentligen inte mår sämre än innan när det blir dags att åka ner i dalen igen, för även om du inte mår sämre än förra gången du var där, så blir vägen dit ner längre den här gången eftersom toppen var högre...
Det här gör att jag är rädd för att må bättre för att jag vet att dalarna kommer och ju bättre jag mår ju längre blir vägen dit ner och detso hårdare blir fallet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
2 kommentarer:
Min lunardagbok Fre 11 nov 2005 15:45
Om att gräva en grop
Tänk att man gräver en grop, lagom djup för att man inte ska ta sig upp på egen hand om man ramlar i. Och så ramlar man ner i gropen. Hur gör man då för att komma upp? Det finns några alternativ. Man kan ropa tills någon kommer och hjälper en, men tänk om ingen kommer. Man kan sätta sig i gropen, gråta hysteriskt och önska att man vore död. Man kan acceptera sin situation och hoppas att någon tids nog går förbi gropen och hjälper en upp. Eller så kan man börja gräva sig uppåt; liksom gräva från ena halvan av gropen och bygga sig uppåt på andra halvan. Då måste man ju komma upp till slut, men om man råkar ramla ner sen så är gropen ännu djupare än förut. Hur man än gör så är huvudsaken att man gräver igen gropen efter sig när man har kommit upp så att man inte ramlar ner igen, och så att ingen annan ramlar ner. Det är vad jag tror.
//Madde
Jag förstår precis hur du menar. Jag är också rädd.
Kram
Skicka en kommentar