Och nej.. vi har inte hört något ifrån dem nu heller.

Det jobbigaste med allt det här är att de problem jag dras med inte har med den jag är nu att göra. Det här är något som hör det förflutna till men som lyckats hänga sig kvar och varit med så länge att jag inte kan ta mig ur det själv, -hur osunt och korkat jag än tycker att min beteende nu är.

Ju längre tiden går och ju mer jag inser att jag vill ändra på hur jag har det, ju argare blir jag på de personer och de händelser som jag helt klart vet har påverkat mig så att jag hamnat i det här, även om jag någonstans även har mig själv att skylla. Men ibland vet man inte bättre... Ibland gör det så ont i en att man gör vad som helst för att det just då ska sluta göra ont... Inte tänker man då på vad det i längden kommer orsaka...

Jag blir arg på alla som misstänkt något men aldrig ställt mig mot väggen. Samtidigt som jag själv ibland kan rycka på axlarna åt hur andra med problem håller på. För någonstanns så är det ändå upp till en själv, och det går inte att hjälpa någon som inte inser det.

Men vafan! Jag har insett det nu. Varför tar dom inte emot mig med öppna armar och hjälper mig? Ska jag få lida ännu mer för mina misstag? Är det det dom vill? Har jag bettet mig så illa att jag inte förtjänar någon hjälp.

Och nu känner jag sån ilska mot allt vad vård heter att jag förstår inte hur jag ska kunna ta emot någon hjälp när jag väl erbjuds den.