uppdatering.

En läkare från vårdcentralen ringde mig i torsdags. Jag ska få komma och ta om de prover som inte var bra, sedan ska jag - när vi fått provsvaren få träffa henne för någon undersökning.

Min läkare från psykiatrin har varit bortrest hela veckan. Han brukar ringa mig nästan dagligen och när han varit borta så hade han ordnat så att någon annan skulle ringa mig istället för att kolla av hur jag mår. Men veckan har gått och ingen har ringt. Nu känner vi igen sjukvården igen. Jag är glad över att jag har fått en så engagerad läkare, jag litar på honom. Jag litar inte på sjukvården i sverige.

Det gör så ont att inte kunna gråta. Jag vill så gärna kunna krypa ihop i min säng och gråta en stund, och sedan skulle det förhoppningsvis kännas bättre. Men jag kan inte. Istället går jag och väntar på att det ska brista. Jag väntar på nya gråtatacker med panikångest känslor. Att allt blir för mycket så jag inte klarar av det.

Jag har också börjat oroa mig över att min sjukskrivning snart går ut. Jag hoppas och tror att den kommer bli förlängd. Jag klarar inte att jobba nu, men det är jobbigt att inte veta.