Bränn min journal och värm händerna över den i kylan!

Jag borde skriva om hur det är att vara manodepresiv. Jag känner ett starkt behov av att själv höra ifrån andra hur det är för dem. Jag känner även att jag tar avstånd från folk runt omkring mig för att de inte förstår. Så har jag nog i och för sig alltid gjort, men nu gör jag det ännu mer medvetet. Det är på sätt och vis tur att jag har så envisa vänner som håller sig kvar.

Människor frågar hur det är att vara manodepresiv, jag förklarar och de tror kanske att de förstår. De tänker antagligen på hur det är för dem när de svänger fram och tillbaka mellan att vara glad och må bra till att vara nere och deppig... på hur det är när de får väldigt mycket gjort och hur det är när de känner för att inte göra någonting. De har säkert också saker de fått för sig som de inte riktigt kan släppa. De kanske tänker på nätter när de sover dåligt men ändå mår bra, och nätter när det inte spelar någon roll hur länge de sovit med ändå knapt orkar med dagen när de vaknar...

Jag tror att det är ungefär så långt som de tänker när de får höra om hur det är att vara manodepresiv. Jag tror inte att de tänker på att vi också har det precis så där, eftersom vi som dem är helt vanliga människor, som utöver att vara helt vanliga också har en diagnos som gör att allting blir lite mer, men det tror jag inte att folk i allmänhet kan sätta sig in i...

Dessutom tror jag att jag utan den skulle känna mig väldigt tomm och det gör att jag känner mig ännu mer splittrad.