Att låta sig bli hjälpt.

Jag har en väldig tur. Jag har en kusin som bryr sig väldigt mycket om mig och håller koll på mig. En kusin som säger att det är okej att inte orka kämpa hela tiden och som tar över en liten stund.

Jag orkar inte just nu. Jag orkar inte ringa ett samtal till. Det låter så enkelt. Ringa ett samtal. Men dom där samtalen leder ingenstans. Jag får blotta mig och berätta om hur dålig jag är på att ta hand om mig själv, berätta om hur dåligt jag mår, sedan händer ingenting. Som om dom inte tror mig, eller som om jag inte vore värd hjälpen. Det är inte bara att ringa ett samtal.

Jag vet att jag är värd hjälp. Jag tycker det om alla som mår dåligt och jag tycker det om mig själv. Men just nu orkar jag inte.

Linda har redan ringt psykiatrin. Hon hjälper mig nu. Jag tror inte att man klarar sånt här själv. Man måste vara oerhört stark för det. Men som jag ser på det är det väldigt starkt att låta någon hjälpa till. Finns det människor runt omkring som är villiga att göra det finns det ingen vits att göra allt det här själv. I slutändan spelar det ingen roll hur det gick till, bara man tar sig igenom det.