Att lämna någon att ta vara på sig själv.

Jag är så less på att det inte händer någonting.
Jag hör ingenting ifrån psykiatrin, Capio eller Stockholm Center för Ätstörningar och jag har inte längre Dr Gustav.

Däremot har jag tappat matlusten helt, och ännu värre är att jag har tappat viljan till att vilja göra något åt det.

Dom har sagt åt mig att inte sätta fingrarna i halsen så det gör jag inte. Men ingen säger åt mig hur jag ska ta ut den ångest jag har. Hur jag ska göra mig av med den ilska jag känner. Jag hittar mina egna vägar och jag måste säga att jag är mer rädd för mig själv nu än jag någonsin varit.

Jag är argare och mer hatisk än jag någonsin varit. Jag sätter inte fingrarna i halsen och för det är jag ledsen. Jag har tappat kontrollen över mig själv helt.