Jag säger inte att jag är guds favvo.. men jag är iallafall inte en man.

Det här är inte anledningen till mina ätstörningar, verkligen inte. Det här hände nyss.. men det gör mig ändå ont.

Jag hatar Cleas för att han höll fast mig, för att han tog på mina bröst och för att han försökte brotta ner mig på golvet. Jag är glad att jag är så pass stark att jag tog mig loss, att jag fick honom härifrån. Jag hatar mig själv för att jag inte anmälde honom.

Jag hatar mannen som bor i det här huset som höll fast mig i hissen, som försökte kyssa mig och som sa att han skulle göra mig gravid, som sa att jag skulle bli mamma till hans barn, att han ville ha barn och att det skulle bli med mig. Som absolut ville veta vart jag bor. Jag är glad över att jag inte talade om det, att jag tog mig loss och ut.. Jag hatar honom, och jag hatar att bo i samma hus som honom. Jag borde ha anmält även honom.

Jag ogillar män överlag.. men speciellt dessa män, och fan vad det tar emot att kalla dem för det, män.. jag hatar dem, och jag hatar de blottare som jag råkat ut för. Jag hatar killen i tunnelbannan som följde efter mig och sa att han inte skulle göra mig illa.. att jag inte skulle springa.. TROR HAN ATT JAG ÄR DUM ELLER!? Jag hatar den man som drogade mig på krogen, jag tackar Henrik för att han var med och tog hand om mig. Jag hatar att jag var med om att en kille slog sin flickvän nyligen. Jag är glad över att han slog mig - för jag slog tillbaka.

Ni kanske tänker att jag måste hänga runt med jävligt dåliga människor. Så är det inte. Jag har bara haft en jävla massa otur, och nu pallar jag inte mer. Jag hatar män.