Dr gustav, Montanakliniken, Nacka.

I början av veckan smsade jag min läkare. Jag skrev att jag bara mår sämre, att jag vill göra illa mig själv, att jag hetsäter, att jag får självmordstankar, att allt blir förstört, och att jag slutat äta tabletterna för att om det är enda hjäpen jag får så hoppar jag.

Han svarade att det var bra att jag slutat äta dom antidepresiva men att jag skulle fortsätta med dom lugnande. Att jag kunde ringa till Akuta mobila teamet som har jour dygnet runt, att han satt på ett tåg med skulle ringa mig när han kom fram.

Jag svarade att han inte behöver ringa mig, men att jag behöver komma iväg för att prata med någon.

Igår var det dags för läkarbesöket. Det bestämdes att jag ska börja jobba 25%, och han skrev ut nya mediciner till mig. Antidepresiva (igen!) och ångestdämpande tabletter. Vi bokade in en tid hos en kurator den 3November. Han frågar mig, vad hoppas du på nu, att medicinerna ska hjälpa eller är det samtalen du hoppas på?

Vad är det han inte förstår. Jag talade om för honom att jag inte tror på tabletter. Att jag inte vill äta dom alls. Att jag inte tror att det är nån lösning. Att självklart är det samtalen jag ser fram emot, Det är ju det jag velat göra hela tiden! Jag behöver hjälp för att mig ur min ätstörning.
-Han däremot tror att tabletterna kommer göra mig mer stabil, att det kommer göra att jag inte längre behöver sätta fingrarna i halsen. Han har tydligen inte fattat någonting. Jag sätter fingrarna i halsen även dom dagar jag mår bra. Jag har erkänt det för mig själv, hur fan kan det vara så svårt för honom att erkänna det för sig?

Jag har ingenting emot att börja jobba. Jag älskar mitt jobb, kanske lite för mycket. Däremot känns det så jävla bortkastat att ha varit sjukskriven i fem veckor utan att någonting har blivit bättre. För fem veckor sedan hade jag inte självmordstankar, det har jag nu.
Tack för fem veckor av ingenting!

Visst har jag stressat ner på ett sätt, på andra sätt inte. Den stressen som är borta beror ju på att jag inte har haft några tider att passa, att jag inte behövt oroa mig för att vara för trött dagen efter när jag inte kan sova, för jag har ändå varit hemma. Den stressen kommer ju självklart att komma tillbaka nu när jag börjar jobba igen.

Jag har inte hämtat ut medicinerna på apoteket och planerar heller inte att göra det. Jag ångrar att jag sökte hjälp från början. Jag borde bara ha kört på som jag gjorde. Jag förtjänar att vara frisk, men det här gör mig inte frisk. Jag börjar tveka på om det här är rätt sätt.

Dr.gustav pratade om att vi längre fram ska se till att jag får komma till psykiatrin på Vårdcentralen kronan här i Sundbyberg. Men jag tänker inte göra det i hans takt. På måndag tänker jag själv gå dit för att se vad dom har för hjälp att erbjuda. Låt oss hoppas på att dom är mer villiga att hjälpa än dom var på Psykiatrin i Gagnefsvårdcentral.