att bita ihop.

När jag blev sjukskriven kände jag ett obehag. Jag blev nervös. För jag visste att det var nu jag skulle få lov att säga något till mina föräldrar. Jag ringde upp min mamma samma kväll, berättade att jag var sjukskriven för depression.. Pratade med pappa dagen efter, berättade att jag även skulle få gå och prata med någon om mina ätstörningar.. Det hela gick mycket lättare än jag väntat mig. Mina föräldrar ringde upp mig följande dag och frågade hur jag ville ha det, om dom skulle komma hit, om jag ville komma hem.. Jag sa som det var, att jag inte vet hur jag vill ha det.. Det här med att vara sjukskriven är helt nytt för mig.. Hur ska jag kunna veta vad jag vill göra med mina dagar? Men vi bestämde att jag skulle stanna här ett tag, och att dom skulle komma helgen efter- Denna helg.

Så i helgen har dom varit här. Dom kom i fredagskväll. Så hela Fredagen mådde jag piss. Jag var orolig för hur det skulle gå att ha någon boende hos mig.. Att äta tillsammans med andra, att inte kunna komma ifrån.. Fredagen var alltså ett helvete. Ända tills jag träffade mamma och pappa. Vi gick på IKEA, handlade saker till min lägenhet.. När vi kom hem intog pappa rollen som ByggareBob och började sätta upp persiänner, tavlor och lampor.. som alltid när dom är här.. Alltid något som måste göras.. Lördagen blev ett nytt IKEA besök, vi köpte även tapeter, och tapetserade om, söndagförmiddag fortsatte tapetseringen, och sedan gav dom sig av mot dala skogarna igen. Så fort dom åkt kom ångesten igen.

Jag är förvånad över hur bra det gått att ha dem här. Hela grejen med att äta och att inte kunna komma ifrån har varit jobbig och något jag tänkt på hela tiden, men jag har ändå mått ganska bra när dom har varit här. Men så fort min lägenhetsdörr slog igen när dom åkte så kom ångesten dubbelt upp istället. Igår var en jävla piss dag, och idag känner jag inte alls för att gå upp.. Kan vi alla inte bara hoppa över den här dagen?