And then he calls..

Vaknade imorse av att läkaren ringde. Han sjukskriver mig helt den här veckan. Han ska återkomma om vilken dag jag blir inlagd - idag eller imorgon.

Det känns som om jag ska hamna i fängelse.

Han har inte hört av sig.

Han skulle ha ringt mig under eftermiddagen, -min läkare ifrån psykiatrin. Han sa att han skulle ringa mig söndag eftermiddag. Att jag skulle fundera på det här med att bli inlagd tills dess. Att det var bättre att bli inlagd i början av veckan istället för under en helg.

Han har inte ringt, och själv kan jag inte nå honom. Han har telefontider en halvtimme på Tisdagar.

Än så länge är jag alltså sjukskriven endast på halvtid. Min värld rasar sönder igen. Jag hade ställt in mig på något annat, börjat slappna av och förlika mig med tanken att det är bäst att lyssna på min läkare. Min läkare som inte ringer när han lovat.

Och det är när det händer sådanna här saker som jag inser hur dåligt jag mår, för jag skulle kunan bryta ihop för det här.

Fler funderingar

Något jag kom och tänka på när jag läste en av era kommentarer om att jag har tur som har ett jobb som jag älskar...

För det första så är det inte tur som gett mig mitt ett jobb jag tycker om, det är vilja. Jag anser att alla kan göra precis det dom vill och att folk som jobbar med annat än sina drömjobb får skylla sig själva. Jag förstår såklart att det kanske inte alltid är riktigt så enkelt, men i stort så tror jag ändå att det fungerar just så. Och ja, jag tror även att det är samma jävla vilja att vilja prestera som gjort att jag hamnat i det här med ätstörningar och skit.

Något annat som jag tänker på som har med mitt jobb att göra är: Jag vet ju att jag älskar mitt jobb. Att jag längtar till jobbet när jag inte är där. Att jag mår som allra bäst när jag är på jobbet. Att jag tycker att det är så grymt kul att vara där att det inte känns som om jag jobbar.

Jag vet att det är just så jag känner egentligen, och just det gör mig så ledsen för jag känner inte längre någonting. Jag känner inte att jag älskar mitt jobb - jag är för trött för att orka känna så.
Jag säger inte att jag inte älskar mitt jobb längre. Det vet jag att jag gör, jag känner det bara inte. När jag sitter i tunnelbanan på väg till jobbet vill jag gråta för att jag inte kan känna glädje över att jag är på väg dit.

Precis så känns det även när jag ser på en rolig film och skrattar. -Skrattar för att jag vet att jag tycker det som händer är kul egentligen, därför skrattar jag. När jag gör det känner jag mig tom.

Kännslokall. Just så känner jag mig, trots att jag just nu känner så otroligt mycket.

Men visst har jag tur som har det jobbet jag har. Nu önskar jag min bara lite till utav den turen så att jag kan komma tillbaka och göra just det som jag tycker så mycket om.

Några tankar.

Jag har valt att vara väldigt öppen med hur jag mår och vad det är för problem jag har. Jag gör det mycket för att jag tror att det kan hjälpa andra att höra att det inte är något konstigt med att må dåligt ibland.

Men jag gör det även för att hjälpa mig själv för genom att vara öppen med mina problem så har jag fått kontakt med andra så mår på liknande vis. Det är väldigt skönt att kunna prata med någon som förstår och varit eller är med om samma saker som jag själv.

Det kan hända vem som helst. Genom att prata med andra som mår eller mått dåligt så har jag faktiskt börjat tro att det är sant som dom säger. En depression är precis som vilken annan sjukdom som helst och behöver egentligen inte ha något med personen som fått den att göra.
Det är väldigt skönt att sluta anklaga sig själv för vad som blivit.

Telefonkontakt

Sedan jagvar hos läkaren i Torsdags så har han ringt mig vid två tillfällen. Imorgon ska han ringa mig igen. Han känns väldigt engagerad.

Jag kommer antagligen bli helt sjukskriven igen, och antagligen även läggas in nästa vecka.

Det kändes piss när han föreslog det, men jag har smält det nu, och tänker att det vore idiotiskt av mig att tacka nej till hjälp när jag kämpat så för att få den. Allt passar inte allla, men vad som passar kan omöjligt vetas innan det testats. Så nu kör vi.

Psykiatriska mottagningen Kronan, Sundbyberg.

Andra läkarbesöket på psykiatrin.

Jag ska fortsätta med mina sömntabletter som jag fick förra gången. Jag ska också ge anti-depresiva tabletter en chans till. Jag ska fortsätta jobba halvtid några dagar till, sedan ska vi ha telefonkontakt.

Vi pratade om att jag kanske borde vara sjukskriven helt. Han undrade även om jag kan tänka mig att läggas in.

Jag ska även gå till vårdcentralen och ta blodprov. Depressionen kan tydligen bero på nått som man kunde se genom ett blodprov. Eller så gör den inte det. Men känns värt att kolla upp. Åh vad skönt det vore om det var något sånt. Något som jag inte alls kunnat påverka själv.

Jag fick också ett telefonnummer till som jag kan ringa om jag behöver. Jag har väldigt svårt för att se mig själv ringa till något sådant nummer, men just dom här har tillgång till mina journaler vilket jag tycker låter bra. Norra Akutenheten - NoA akut psykiatrisk hjälp dygnet runt. Tel.nr: 08-655 58 58.

Psykiatriska mottagningen Kronan, Sundbyberg

Flera månaders väntat, mängder av samtal och frågor om varför jag aldrig fått någon tid har äntligen gett resultat. Jag fick hjälp av min kusin Linda som ringt när jag själv inte orkat.
Och i torsdags fick jag äntligen träffa en läkare på psykiatrin. Han bad om ursäkt för att jag fått vänta så länge, sa att det inte alls ska gå till så. Men det gjorde det.

Jag ska träffa honom nu på torsdag igen. Tills dess ska jag testa nya sömntabletter.
Han sjukskrev mig även så att jag nu jobbar halvtid igen.

Han sa att det var bra att jag redan skickat in självanmälan och remiss till Capio, och Stockholm Centrum för ätstörningar för det är vad de på psykiatrin kan göra också, hänvisa dit just om det är ätstörningar som är problemet. Men han sa även att han tycker att jag ska gå till dem på psykiatrin samtidigt.

Men som sagt, denna vecka jobbar vi med mina sömnproblem...

Jag älskar mitt jobb.

Jag har varit hemma med feber och halsont hela veckan - bortsett från en dag då jag jobbade trots att jag inte borde ha gjort det, vilket gjorde att allt blev värre igen...

Och jag kan inte låta bli att fundera över om jag dragit på mig det här just för att jag egentligen inte orkar med att jobba som jag gör.?

Varje morgon när jag vaknat för att gå till jobbet har jag fått sagt åt mig själv att bita ihop. Varje kväll när jag kommit hem har jag varit en vandrande död. Bara haft två saker i huvudet - att jag måste få i mig något att äta och att jag måste få vila.

Men varje dag på jobbet har känts som en seger.

Psykiatriska mottagningen Kronan, Sundbyberg

Idag fick jag äntligen det samtalet som jag väntat på i flera månader. Mannen som ringde bad om ursäkt över att jag fått vänta så länge och sa att det inte borde ha tagit så lång tid som det gjort. Han lät väldigt trevlig och hjälpsam med att hitta en tid som passar mig. Torsdag 5februari. Nu räknar vi dagarna.

Och nej.. vi har inte hört något ifrån dem nu heller.

Det jobbigaste med allt det här är att de problem jag dras med inte har med den jag är nu att göra. Det här är något som hör det förflutna till men som lyckats hänga sig kvar och varit med så länge att jag inte kan ta mig ur det själv, -hur osunt och korkat jag än tycker att min beteende nu är.

Ju längre tiden går och ju mer jag inser att jag vill ändra på hur jag har det, ju argare blir jag på de personer och de händelser som jag helt klart vet har påverkat mig så att jag hamnat i det här, även om jag någonstans även har mig själv att skylla. Men ibland vet man inte bättre... Ibland gör det så ont i en att man gör vad som helst för att det just då ska sluta göra ont... Inte tänker man då på vad det i längden kommer orsaka...

Jag blir arg på alla som misstänkt något men aldrig ställt mig mot väggen. Samtidigt som jag själv ibland kan rycka på axlarna åt hur andra med problem håller på. För någonstanns så är det ändå upp till en själv, och det går inte att hjälpa någon som inte inser det.

Men vafan! Jag har insett det nu. Varför tar dom inte emot mig med öppna armar och hjälper mig? Ska jag få lida ännu mer för mina misstag? Är det det dom vill? Har jag bettet mig så illa att jag inte förtjänar någon hjälp.

Och nu känner jag sån ilska mot allt vad vård heter att jag förstår inte hur jag ska kunna ta emot någon hjälp när jag väl erbjuds den.

Jag har fortfarande inte fått någon tid varken på psykiatrin eller på Stockholms center för ätstörningar. Bara brev om att dom kommer höra av sig...

Jag tror jag hade fel.

Det är inte sant det här med att jag inte orkar kämpa för att må bra längre. Jag gör det hela tiden. Ofta skriver jag någonting här och sedan när jag själv läser det så slår det mig att det är just så som jag skrivit och först då när jag blir medveten om det så blir det så mycket lättare att göra någonting åt det.

Tex har jag sedan mitt senaste inlägg
1. lunchat med vänner och arbetskamrater.
2. haft en kompis som sovit över hos mig.

Så här håller jag på hela tiden, När jag väl blir medveten om något som inte är som det borde så försöker jag ändra på det. Så jag tycker faktiskt att jag visst försöker må bra.

eller så äter vi inte?

Det händer att kompisar och bekanta hör av sig och vill träffas och fika eller kanske äta ute. Det är ju oftast så man umgås med sina vänner här i stan... Man lunchar ihop, eller träffas efter jobbet och äter nånting, eller kanske tar en fika på helgerna...

Jag avundas de som gör sådanna saker och som tycker att det är trevligt och mysigt. Men jag säger att jag inte kan, att jag har något annat för mig då... Det är sådanna gånger det slår mig att det är nått som inte är som det borde...

Men varför ska alla hela tiden äta när dom träffas? Är inte det jätte märkligt!

Tillbaka med saxen i handen.

Jag har börjat jobba heltid igen. Så det är det jag gör nu. Jobbar och sover. Hela dagen igår var jag på jobbet - kom hem kl.20.00 trots att det var lördag. - För efter jobbet var jag på en uppsättningskurs. Kanske är det dumt av mig att göra sådanna här saker när jag känner att jag egentligen inte orkar, men jag blir ännu mer stressad av att låta bli.

Sedan jag kom hem från jobbet igår kväll har jag inte gjort någonting. Jag har verkligen inte energi till att göra någonting annat förutom att jobba. Jag sitter här i soffan och gör absolut ingenting. Jag orkar inte ens gå och hämta telefonen för att läsa det sms som jag hörde att någon skickat till mig för två timmar sedan...

Precis så var veckan innan jag började jobba oxå. Jag gjorde absolut ingenting och låg mest i soffan. Kände att om jag rör mig det minsta så kommer jag inte orka med att jobba.

Så det är så mitt liv ser ut just nu. Allt med maten går åt helvete men det skiter jag i. Nu går jag in för att jobba och skiter i allt annat. Jag klarar inte att både jobba och försöka äta som jag borde. Jag försöker visserligen, men jag får inte ihop det så jag försöker låta bli att tänka på det.

Nu spelar jag vanlig ett tag. Jag längtar efter att få min vanliga lön igen. Att om jag behöver oroa mig över att jag inte har pengar så vill jagatt det ska vara för att jag shoppat upp dem eller roat mig för dom. Inte lagt dem på psykologbesök och mediciner....

Tyck att jag är en trög brud som tänker fel, men jag orkar inget annat just nu.

Tillbaka,,, på så många vis.

Julen är över. Men för mig är det inte över. Det är nu det börjar. Det är nu jag mår dåligt över det som varit dom senaste veckorna. Över att jag setat ner med min familj och ätit mat med dem. Att jag gjort sådant som alla andra gör. Men jag mår dåligt över det.

Under julen gjorde jag sådant som jag inte ville. Åt mat som jag vet får mig att må dåligt, men jag gjorde det för att det blev lättaste så. Lättast för alla utom mig.

Dom ser mig äta och tänker att det är bra. Varje gång jag äter känner dom sig lugna. Jag äter ju. Folk förstår inte att jag kan må dåligt långt efteråt för något sådant.

Alla mina rutiner jag skaffat mig som funkat här hemma vart som bort blåsta. Nu är jag hemma igen och tillbaka där jag började.