Psykiatriskamottagningen, Gagnef. forts.

När det var 10minuter kvar på telefontiden svarade äntligen en kvinna. Jag presenterade mig, och hon förstod på en gång vem jag var och varför jag ringde. Tjejen jag pratade med igår hade hållt sitt ord, och dom hade pratat om mig på konferensen igår. Det var som hon sagt -att ingen där får skriva den här remissen. Men deras chef Anita, ska ta upp det här med hennes chef. Det handlar om för stora pengar för att hon själv ska kunna ta ett bestlut. Anita, eller någon annan ska sedan höra av sig till mig. När kunde hon inte svara på. Men hon skulle skriva en lapp och påminna om detta.

Så någon kommer alltså någon gång att kontakta mig...

Psykiatriskamottagningen, Gagnef. forts.

Har man telefontid 45min om dagen får man väl fan se till att det sitter nån där och tar emot samtal dom 45minutrarna...

Vore det så att jag inte kommer fram för att det är upptaget skulle det vara mer okej... men det är inte upptaget, dom har inte ens slagit av den jävla telefonsvararen som talar om när det är telefontid.. fan! jag vet redan när dom har telefontid, men någon borde informera personalen på psykiatrin om det, så kanske någon kan ta sig tid att svara nån jävla gång!!

Roadkill är också ett djur.

Redan när jag vaknade imorse så kände jag mig gladare än jag brukar, och det har bara fortsatt. Jag går runt och känner mig så sjukt söt, glad och sprallig. Jag känner igen mig själv. Sedan kollar jag mig i spegeln och ser att jag inte alls är så där söt som jag känner mig, min hy är fortfarande kass, och mitt hår är torrt och jävligt, men det gör ingenting, för det brukar vara tvärs om. Den senaste tiden har jag gått omkring och känt mig, trött, tråkig och ful, när jag har kollat mig i spegeln har jag sett att jag inte är i närhetan av att vara så ful som jag känner mig, att jag faktiskt till och med kunnat se riktigt bra ut, men det spelar ingen roll hur man ser ut om man inte känner sig bra. Så det gör ingenting att jag ser ut som roadkill idag, för jag känner mig som ett jävligt snyggt och optimistiskt roadkill!

Psykiatriskamottagningen, Gagnef. forts.

Efter en natt av mardrömmar var det ganska skönt när väckarklockan ringde i morse. Eftersom jag inte hört något ifrån den man på psykiatrin som lovat att återkomma till mig, så gick jag upp i morse för att själv ringa och kolla vad som händer, eller i det här fallet inte händer. Efter 15min svarade en tjej. Jag presenterade mig, berätta allt igen, att jag behöver en remiss från Dalarna... Hon tyckte att det var konstigt att jag blivit hänvisad till dem -Här finns ju ingen läkare, sa hon och lät fundersam. Hon berättade att alla satt på en konferens just nu, men att hon skulle gå in dit och fråga sig för. Äntligen pratar jag med någon som verkligen verkar vilja hjälpa till. Hon lovade att hon själv, eller någon som vet mer ska återkomma till mig.

Frida kontstaterar

Att få kass hy och munnsår gör inte att man blir gladare.
Jag misstänker att någon av medicinerna ligger bakom det.. för beteendet jag har, har jag ju haft så mycket längre än min sjukskrivning. Eller kanske får man finnar och problemhy tillsammans med den lapp man lämnar till sin arbetsgivare..

att bita ihop.

När jag blev sjukskriven kände jag ett obehag. Jag blev nervös. För jag visste att det var nu jag skulle få lov att säga något till mina föräldrar. Jag ringde upp min mamma samma kväll, berättade att jag var sjukskriven för depression.. Pratade med pappa dagen efter, berättade att jag även skulle få gå och prata med någon om mina ätstörningar.. Det hela gick mycket lättare än jag väntat mig. Mina föräldrar ringde upp mig följande dag och frågade hur jag ville ha det, om dom skulle komma hit, om jag ville komma hem.. Jag sa som det var, att jag inte vet hur jag vill ha det.. Det här med att vara sjukskriven är helt nytt för mig.. Hur ska jag kunna veta vad jag vill göra med mina dagar? Men vi bestämde att jag skulle stanna här ett tag, och att dom skulle komma helgen efter- Denna helg.

Så i helgen har dom varit här. Dom kom i fredagskväll. Så hela Fredagen mådde jag piss. Jag var orolig för hur det skulle gå att ha någon boende hos mig.. Att äta tillsammans med andra, att inte kunna komma ifrån.. Fredagen var alltså ett helvete. Ända tills jag träffade mamma och pappa. Vi gick på IKEA, handlade saker till min lägenhet.. När vi kom hem intog pappa rollen som ByggareBob och började sätta upp persiänner, tavlor och lampor.. som alltid när dom är här.. Alltid något som måste göras.. Lördagen blev ett nytt IKEA besök, vi köpte även tapeter, och tapetserade om, söndagförmiddag fortsatte tapetseringen, och sedan gav dom sig av mot dala skogarna igen. Så fort dom åkt kom ångesten igen.

Jag är förvånad över hur bra det gått att ha dem här. Hela grejen med att äta och att inte kunna komma ifrån har varit jobbig och något jag tänkt på hela tiden, men jag har ändå mått ganska bra när dom har varit här. Men så fort min lägenhetsdörr slog igen när dom åkte så kom ångesten dubbelt upp istället. Igår var en jävla piss dag, och idag känner jag inte alls för att gå upp.. Kan vi alla inte bara hoppa över den här dagen?

Psykiatriskamottagningen, Gagnef.

När telefontiden började kl.08.15 hade jag redan ringt en hög med gånger. Jag ville inte riskera att få vänta tills på måndag innan något mer händer i den här utdragna processen. 08.17 svarade en man. Jag presenterade mig och berättade varför jag ringde.. börjar bli van att berätta min historia nu.. förväntade mig att han skulle koppla mig vidare till någon annan så att jag skulle få berätta det hela igen, men istället började han ställa frågor. YES! Jag pratade med rätt person! -Han skulle kolla upp hurvida CAPIO, som är det stället som jag blivit anmäld hos, har något avtal med landstinget Dalarna. Jag talade om för honom att ett sådant avtal finns, Han bad att få återkomma...

Bakslag, - Vårdcentralen Gagnef

Blev uppring av vårdcentralen Gagnef, ingen läkare där får skriva någon remiss utanför landstinget. Det måste gå vi psykiatrin (tel.nr: 0241-498509), som har telefontid mellan kl.08.15-09.00.. Jag måste alltså vänta till imorgon för att kunna ringa och prata med dem där...

Så här har det hållt på i flera veckor nu... man blir hänvisad till nästa ställe hela tiden, och ingen vet nånting om hur det ska gå till... Fan, är jag den första i Dalarna med det här problemet eller vafan är det frågan om!?

Att ta tag i sig själv

Igår spelade brorsans hockeylag match här i krokarna. Jag och hans tjej bestämde oss för att göra sällskap och hejja fram laget till seger. -Så mycket hejjandes blev det inte, men dock en seger för Borlänge, vilket vi gladde oss åt. Inte så mycket för lagets skull, utan mest för Idas skull - eftersom hon hade en snabbdejt med brorsan inbokad innan laget skulle återvända mot dalaskogarna.

Vi hade med oss filtar och matsäck och det var riktigt mysigt att sitta i den kalla ishallen och se matchen. Matsäcken hade jag gjort. Det var min uppgift till mig själv under gårdagen. Det var riktigt mysigt det med. Köpte bullar på ett konditori, gick till en mataffär i Solna - inte för att den är bättre än affärerna i Sumpan, men bara för att försvåra lite för mig själv. Jag tyckte det var en jätte smart idé, ända tills jag betalat och kom på att jag skulle få gå hela vägen tillbaka -med matkassarna...

Så att göra matsäck var en bra utmaning för jag hade någonting att göra, och så har jag lärt mig att det går att lura ångesten om jag håller mig upptagen med andra saker undertiden jag äter, så det ingick i planen, - käka matsäck med tjejerna i ishallen, - gick prima!

På msn..

fridolina säger:
nu ska ja gå och hämta mina nya skor från skomakaren!! =D nästan som julafton!
Jesper säger:
Vad är det med kvinnor och skor egentligen?
fridolina säger:
Det är enkelt.. Vi har så myckey komplex över våra kroppar så det är för jobbigt att prova kläder men vi tycker om att shoppa, så väskor och skor får det bli!
Jesper säger:
Jahaaaaaaaaaa! Smart.
fridolina säger:
japp! Tror helt klart att det är så det ligger till

Jag saknar att jobba.

Det är mitt jobb som gör att jag känner att det här inte fungerar längre...

Borde det inte vara för min egen skull som jag vill bli frisk och inte för jobbets skull?
Nu har jag i och för sig ett jobb som jag tycker väldigt mycket om.. men det gör nog också att jag gömmer mig i mitt jobb. Jag antar att det är därför jag är sjukskriven nu.. dels för att undvika att jag klipper folk i öronen.. men kanske för att jag inte ska kunna gömma mig i mitt jobb längre..

Men jag har bara mitt jobb. Det var ju det jag bestämde åt mig själv.. att jag ska bli en grym frisör. Det skulle vara det viktigaste tills jag blev det.. Att bli deprimerad och sjukskriven ingick inte i planen.

Klockan är 13.47 och jag ligger fortfarande kvar i soffan..
Jag tänker att om jag ligger kvar här hela dagen utan att äta kommer jag heller inte behöva sätta fingrarna i halsen. - jag tänker det en gång till och kommer fram till att det inte är ett sätt att bli frisk på, det vore att ge upp ännu lite mer..

Men även fast jag vet att det är så, så kan jag ändå inte bestämma mig för om jag ska gå upp, och om jag ska äta idag...

Vad fan är att ta hand om sig själv?

När jag blev sjukskriven så sa Dr.Gustav att nu ska jag försöka göra saker jag tycker om och ta hand om mig själv. Det gjorde mig förvirrad och arg. Kan han inte bara tala om vad det är jag ska göra istället..!? Vad gör man när man tar hand om sig själv? Dom här dagarna när jag har varit hemma har jag gått och funderat över vad det är jag borde göra enligt Dr.Gustav. Han sa även åt mig att jag skulle umgås med mina vänner och försöka vara ensam så lite som möjligt. Han undrade om det inte fanns någon jag kunde åka hem till och bo hos några dagar..

Några dagar innan hade jag sagt till en kompis att hon inte kunde komma hit och bo hos mig, att det inte passade.. Enbart av den anledningen att jag skulle få panik av att ha henne boende här.. Hur skulle jag då kunna sätta fingrarna i halsen!?

Jag har inte åkt hem och bott hos någon kompis. Alla jobbar iallafall. Ska jag vara ensam hemma i någon annans hus om dagarna? Skulle det få mig att känna mig mindre ensam menar han? Men idag visade det sig hur enkelt det ibland kan vara att ta hand om sig själv. Så enkelt som att ringa en gammal kompis och bara prata en stund. Prata på riktigt.

Vårdcentralen Gagnef

Eftersom jag försov mig igår gick jag och la mig igår utan mina "sömndroppar" Jag har sovit dåligt hela natten, och var redan vaken när alarmklockan ringde. Morgonen startade med ett samtal till vårdcentralen hemma i Gagnef.

Jag har varit hos en läkare här i Stockholm som min chef hjälpt mig få tid hos genom företagshälsovården. Han verkar väldigt bra och jag ska fortsätta gå till honom ett tag framöver.
Han har anmält mig till CAPIO, som jobbar med ätstörningar. Jag har även gjort en självanmälan. CAPIO har kontaktat mig, och säger att jag kan få hjälp, men att det behövs en remiss ifrån min läkare i Dalarna, för att Dalarna ska stå för kostnaderna av behandlingen eftersom jag fortfarande är skriven där. Alternativt att jag själv eller min arbetsgivare betalar.

Jag pratade med en tjej på vårdcentralen och hon ska undersöka saken, höra sig för om jag måste åka hem till Dalarna för att träffa min läkare där, eller om det går att ordna på annat vis.
Hon var väldigt tillmötesgående och trevlig, så det var ett lätt samtal att göra.

Once again, Hur tänkte dom?

Min läkare har skrivit ut flera mediciner till mig. För att dämpa oro, för att kunna sova, antideprisiva, och så vitaminer.

Jag har inga som helst problem med medicinerna. Det enda som skrämmer mig är vitaminerna.
Jag har fått förklarat för mig vad som händer om jag tar antideprisiva tabletter - jag kan först bli att må sämre.. men på längre sikt kommer dom hjälpa mig att må bra.
tabletterna mot oro - kan hända att jag känner mig lite trött.
Somndroppara: trött, lite dimmig...
Vitaminerna: Nada.. Va fan händer om jag tar vitaminerna? Blir jag pigg, kommer jag orka tänka mer.. dvs oroa mig mer.. blir jag tjock.. Och återigen.. Om jag nu får vitaminer för att jag inte behåller maten.. vafan är det som säger att ja kommer behålla vitaminerna?