Boktips!

Jag tänkte dela med mig av ett boktips som jag fick på Stockholmscentrum för ätstörningar.

Boken heter Mattillåtet och är skriven av Gisela Van der Ster som är dietist och jobbar med just ätstörningar.

Boken riktar sig till personer med ätstörningar, men kan även läsas av anhöriga eller personer som kan ha nytta av den i sina yrken.

Något jag uppskattar med den här boken förutom att den är intressant vilket gör att jag vill fortsätta läsa, är att hon hela tiden upprepar det hon vill få fram så att det ska gå in... För det vet vi ju sedan innan att det är lätt att stänga av det man inte vill höra, och att koncentrationsförmågan hos någon med en ätstörning inte alltid är den bästa. Jag tror inte att den här boken kommer göra mig frisk, men om så bara något litet av det jag läser skulle fastna så gör det helt klart att det är värt för mig att lägga ner en hög med timmar och läsa ut den här boken!

Jag hoppas också att mina föräldrar kommer att läsa den. Det tror jag skulle ge dem större förståelse för vad det är för hjärnspöken jag slåss mot. (Dock känns det såklart väldigt läskigt och utlämnande att låta dem veta det. Men jag hoppas att fördelarna väger över. )

Och just det! Boken finns på bibblan! Perfekt för sjukskrivna människor med tomma plånböcker!

Uppdatering! =)

Hallå alla bloggläsare =)
Jag känner att det är dags för en uppdatering här. Det känns inte mer än rätt eftersom flera av er har följt den här bloggen undertiden som jag mått dåligt så vill jag självklart dela med mig av mina framgångar också!

Mycket har hänt. Under hösten gick jag en behandling på ÄtstörningsCentrum. Jag var en av få som slutförde behandlingen vilket jag klappar mig själv på axeln för. Behandlingen i sig var dock inte den bästa för mig, men testar man sig inte fram så blir det svårt att hitta rätt..!

Nästa vecka börjar behandling nummer två som jag har stora förväntningar inför! (känns som jag skrivit tidigare oviktigt att gå in mer på vad det är för behandling jag kommer gå eftersom det är så olika från person till person vad man behöver och vad som passar. huvudsaken är att man ser till att få den hjälp man behöver.)

Något annat som jag ser fram emot är att åter igen börja jobba..! Det var länge sedan sist och jag kommer börja med blygsamma 25% vilket känns som en tillräcklig utmaning! Tanken är väl mycket det att jag ska bli motiverad och inspirerad av att umgås med mina friska kolegor. Det ska bli skönt att komma iväg några timmar i veckan och fokusera på något helt annat än mig och mitt mående. Jag tror att det kommer ge mej en rejäl knuff i rätt rikting.

Julen som jag firade hemma med släkt och familj gick över förväntan. Jag var hemma i tre veckor och bestämde mig redan innan jag åkte att när jag är hemma så ska jag äta precis som dem jag umgås med och det klarade jag i det stora hela fint. Självklart är det jobbigt ibland, men att höra farfar säga "Det är så härligt att se att du äter" gör allting lättare! För ett år sedan hade jag kanske tagit illa upp, men inte nu.

Såklart faller jag ibland in i gamla mönster men jag ser det inte som något stort misslyckande utan upprepar som ett mantra "gör om, gör rätt". Det är svårt att veta hur ofta eller hur mycket jag måste äta för att må bra och det är svårt att acceptera att jag faktiskt måste äta för att må bra. Men jag ser det som när man just tagit tag i träningen på gymmet - Det är jobbigt i början men sedan kommer det lossna... Just så brukar jag tänka när jag faktiskt inte alls har lust att äta, eller när jag helst av allt vill få det ogjort.

Jag har inte längre någon läkare på psykiatrin, utan nu sköter min läkare på ätstörningscentrum sjukskrivningarna, planer med behandlingar, mediciner och liknande. Väldigt skönt eftersom jag känner stort förtroende för henne, vilket är mer än vad jag kan säga om vad jag känner för psykiatrin...

Är det något råd jag vill ge, förutom att det är viktigt att stå på sig och se till att man får den hjälp man behöver, så är det helt enkelt att inte låta sig slås ner av misslyckanden under vägen...
För vad gör det att du klev ett steg tillbaka igår om du tar två steg frammåt idag..!

Jag vet inte om man någonsin kan bli helt frisk ifrån ätstörningar, jag vet bara att jag iallfall kommer fortsätta försöka..!

(Tack för era fina kommentarer som ni skrivit! Jag blir lika glad varje gång!)

Stockholms centrum för ätstörningar

Behandlingen är i full gång. Jag tänker att det inte är någon poäng med att skriva om den eftersom vilken behandling man får är personligt efter vilka problem man har och vad man behöver och klarar av. Hur behandlingen sedan går är mycket upp till dig själv.

Allting har bara börjat för mig nu. Det har varit en lång väg hit, men nu är jag här - och det är som sagt bara början. Det har krävts mycket av mig för att komma hit, men det kommer krävas ännu mera av mig nu när jag är här..!

Jag kommer självklart blogga igen när det händer något som kan vara värt för er att veta och som ni kan få ut något av men tills vidare kommer jag koncentrera mig på behandlingen och på att bli frisk.

Kom ihåg att alla förtjänar att må bra och att det är starkt att be om hjälp..!
Ensam är inte stark och ätstörningar står absolut högst upp på min utelista!

Har ni frågor om vart man vänder sig för att få hjälp, och ni inte orkar leta reda på hur jag gjorde här i bloggen, så svarar jag mer än gärna på sådana frågor..! För som sagt, livet blir bra mycket roligare om man mår bra..!

Lycka till allihopa..! We can do it..!

Försäkringskassan, Sundbyberg

Jag har precis varit och träffat min handläggare på försäkringskassan i Sundbyberg. Tydligen blir alla som är sjukskrivna kallade dit efter en viss tid.

Jag var beredd på att det skulle bli jäte jobbigt och att jag skulle få sitta där och försvara mig själv och min sjukskrivning. Men istället går jag därifrån lättad och det känns som om jag fått en stor trygg kram.

Hon ställde lite frågor och förklarade vad hon hade för roll i det hela. Att just nu så är jag sjukskriven med tanke på att jag inte kan genomföra mitt jobb som frisör, framöver så kan det bli aktuellt att kika på om det finns något annat jobb jag skulle kunna genomföra. Det var det här jag oroade mig för. Men hon förklarade att med tanke på hur min sjukskrivning ser ut så tror hon inte att det kommer bli aktuellt och att jag istället ska lägga mina krafter på de behandlingar som väntar. Vi kommer dock hålla kontakten framöver, vilket jag bara tycker känns skönt.

Från att få lov att själv kämpa och ligga på för att få hjälp så är försäkringskassan helt tvärs om. Den kontakt jag haft med dem tidigare har bara varit positiv och dom har varit väldigt förstående.

Hon var helt införstådd i hur vården fungerar och att det drar ut på tiden och beklagade sig över hur fel det var att sjuka människor själva måste ha orken att ligga på för att få den hjälp de behöver.

Vi pratade om att jag antagligen kommer vara sjukskriven året ut eftersom det drar ut så med mina behandlingar, speciellt nu eftersom jag måste vänta tills efter semestrarna innan jag får börja behandlingarna på ätstörnings centrum och att de behandlingarna sedan är 10 + 16 veckor.

För mig är försäkringskassan ingenting läskigt alls. De jag har haft kontakt med har jag istället fått stor respekt för, och jag tycker att vården borde lära av dem. Jag menar, hur kan försäkringskassan fixa att ha så bra kontakt med folk, medans vården inte klarar det alls?


Jag har så bra stöd från min arbetsplats och allt med försäkringskassan har också fungerat väldigt bra. Jag förstår inte hur de som inte har det så orkar med, med tanke på hur svårt allting annat är få hjälp med.

Det är en lättad Frida som sitter här och skriver nu!

Tunga tider.

Jag har slutat äta mina tabletter. Av många anledningar. Dels för att jag inte kände igen mig själv och blev känslokall. Jag blev varken glad eller ledsen och kände mig bara tom.
En annan väldigt viktig orsak är också att jag gått upp i vikt den senaste tiden och skyller det på tabletterna.

Idag när jag pratade med den vän jag skrivit om tidigare, som har liknande problem som mig - Så berättade hon precis samma sak. Hon har just slutat äta sina antidepresiva tabletter just av den orsaken.

Jag skäms väldigt över mig själv just nu. Över att jag gått upp så mycket i vikt. Jag förstår inte hur dom tänker. Här mår man redan dåligt, och har ätstörningar...Exakt hur skulle det hjälpa mig att jag blir en tjockis också? Min absolut värsta mardröm.


Det spelar ingen roll hur mycket jag piffar och fixar så känner jag mig bara ful. Jag tycker att det är pinsamt att träffa folk jag känner pga hur jag ser ut nu. Jag undviker det till och med.

Här går man hemma och är sjukskriven för ätstörningar. Folk förväntar sig att man ska vara smal då. Istället går jag och blir en tjockis. Det känns som att folk misstror mig och mina problem nu.

Idag har jag bara druckit vatten. Jag är fan äcklad av mig själv!

Idag när jag gick förbi en restaurang och det luktade mat os utanför så oroade jag mig för att jag skulle gå upp i vikt av att ha andas in den luften.

Jag orkar inte med min kropp just nu, så nu tänker jag pressa solarium som f*n så att jag iallafall inte båda är tjock och blek.

over and out.

Psykiatrin, kronan.

Idag lessnade jag på att inte höra något ifrån psykiatrin, så jag gick dit. Då visade det sig att jag hade en läkartid där just då. Bara det att jag aldrig fått någon kallelse så att jag inte visste om det. Hur otroligt är det inte att jag av mig själv går dit just när jag har en tid???

Iallfall fick jag träffa min nya läkare, och fick också en psykologtid nästa vecka.

Närmast: Möte med en handläggare på försäkringskassan på Onsdag.

Scfa

I fredags hade jag ett nytt möte med Stockholms Centrum för Ätstörningar. Dom använde sig utav ett dataprogram för att ta reda på hur det är jag mår och vad det är för problem jag har.
Jag fick också veta att jag antagligen måste vänta till efter semestrarna innan jag kommer kunna få den hjälp vi pratat om.

Vänta... Det känns som om vi börjar kunna det här nu.

"Ner kommer man alltid"

Tänk er att erat mående går i dalar och toppar. Dalarna stannar kvar på samma djup, men när ni mår bra så mår ni ännu lite bättre än ni gjorde sist, så toppen blir högre.

Då spelar det ingen roll att man egentligen inte mår sämre än innan när det blir dags att åka ner i dalen igen, för även om du inte mår sämre än förra gången du var där, så blir vägen dit ner längre den här gången eftersom toppen var högre...

Det här gör att jag är rädd för att må bättre för att jag vet att dalarna kommer och ju bättre jag mår ju längre blir vägen dit ner och detso hårdare blir fallet.

Senaste veckans kamp.

Onsdagen 1a April hittade någon mig medvetslös på golvet i korridoren i huset där jag bor.
Jag minns ingenting av den här händelsen så det finns inte mycket jag kan skriva om det.
Det blev ett dygn på Karolinska, och sedan en vända till Löwenströmska sjukhuset, samma avdelning som jag var på sist så personalen där kände igen mig, och jag dem. De flesta av patienterna var nya, men någon var kvar sedan jag var där sist. Speciellt en kille blev jag glad av att träffa igen. Vi har hållt kontakten sedan jag skrevs ut sist.

Sedan jag blev utskriven har jag varit hos mina föräldrar som kom och hämtade mig. Så nu är jag hemma hos dem och dom håller koll på mig som hökar. Iallafall är det så det känns.

Me and my boss

Hade nyss ett samtal med min chef och uppdaterade henne lite om vad som hänt sista tiden, och vad som kommer hända framöver.

Hon tycker att jag låter gladare och piggare nu, det var väldigt skönt att höra. Jag känner mig väldigt hoppfull också så jag tror att hon har rätt.

Det är så skönt att ha det stödet jag har från mitt jobb! Jag är så lyckligt lottad som har det så! Hon är ett enormt stöd för mig. Jag är hemma sjukskriven och behöver inte ha dåligt samvete för det!

Björn Axén är ett fantastiskt företag att jobba för!

Psykiatrin, Kronan.

Jag har på papperet gått från att ha en depression till att ha en komplicerad depression.

De tror att det ligger mer bakom än min ätstörning och all press jag sätter på mig själv. Att vissa händelser kan ha med det här att göra. Att jag har varit med om väldigt mycket som jag inte borde ha varit med om.

Jag börjar förstå att dom ha rätt. Jag har länge intalat mig att sånt här händer alla hela tiden, men tack och lov är det inte så.

Jag oroar mig för att inte uppfattas som trovärdig för att jobbiga saker som påminner om varandra drabbat mig flera gångar... Men jag får börja med att jobba med det här hos de människor som faktiskt tar mig på allvar, så får vi se om jag går vidare med det sedan.

Min läkare på psykiatrin ska sluta så jag kommer få en ny. För mig kvittar det, känns faktiskt till och med lite skönt. Dock är jag rädd för att jag ska komma bort i någon pappershög där igen och inte få någon ny kallelse.

Sömnlös.

Sömnlös.
Emmas väckarklocka har ringt och hon ska upp och jobba. Själv har jag inte sovit en blund. För att undvika att väcka Emma har jag suttit på köksgolvet och målat i natt.
Min kropp skriker efter sömn men mitt huvud går på högvarv.

Gick och la mig men kunde inte sova för att det kändes som om folk tog på mig. Jag låg och tänkte på hur obehagligt jag tycker att det är när andra människor tar på mig, även om det är människor jag tycker om. Försökte få bort tanken genom att tänka på människor som får mig att känna mig trygg när dom är nära mig.

Farmors kramar. Min Fasters kramar påminner väldigt mycket om Farmors kramar kom jag fram till. (Min farmor lever inte längre, så nästa gång jag träffar faster ska jag ge henne en bamse kram) Min bror får mig också att känna mig trygg.

Jag tror det har att göra med att dom här människorna är så bra på att visa känslor själva, att med dem känns det okej att inte må bra också. Min bror som kan gråta när han är med mig för att han vill att jag ska må bra. Jag tycker att det är skönt att se att han kan visa sina känslor så.

Jag tänkte på andra människor som också är öppna, min kusin, mina kompisar...
Men jag fortsatte att spänna mig och känna obehag. Känna att jag verkligen inte ville att någon ska ta på mig.

Jag vet inte vad jag fick det ifrån. Det här obehaget. Jag tror att det var för att jag hörde någon i korridoren och började tänka på den man som bor här i huset som höll fast mig en gång i hissen och sa att han skulle göra mig gravid. Fick för mig att det var han som gick omkring i korridoren och letade efter mig.

Sannolikheten att det var just så är ju inte så stor, men så tänker jag inte när jag väl blivit skrämd och ligger där och känner mig otrygg i min egen lägenhet trots att Emma ligger bara några meter ifrån mig.

Jag är så glad över att hon är här hos mig. Hade hon inte varit här hade jag antagligen stått vid dörren och hållt utkik genom titthålet hela natten. Det har hänt förut.

Idag är en sån där dag då jag antagligen kommer gå omkring med pepparsprayen i fickan och vara rädd för allt och alla. Om jag inte somnar av utmattning först.

Ibland undrar jag vad folk som inte har ätstörningar gör med alla tankar? Vad tänker de på alla gånger jag oroar mig över min kropp och över ätande?

Stockholms Centrum för Ätstörningar

Idag hade jag mitt andra möte på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det känns verkligen tryggt att gå dit. Det är här jag kommer få rätt hjälp.
Idag hade vi samtal så att de vet vilken hjälp som passar mig, och även en kroppskontroll.
Hon kunde se att min emalj på tänderna är väldigt tunn, vilket känns väldigt jobbigt. Men hon sa att jag gör helt rätt som inte borstar tänderna när jag satt fingrarna i halsen, utan istället sköljer munnen och sedan tar flortabletter. Skönt att höra att man gör något rätt iallafall.

Jag har gått upp i vikt på senaste tiden, och det bekymmrar mig så klart, men jag har ju kommit igång med träningen igen så jag hoppas kunna ta itu med det den vägen istället.
Vi kom fram till att det inte finns några som helst rutiner vad det gäller mina måltider. Det slog mig faktiskt redan imorse innan jag gick dit. Det är något jag inte tänkt på innan. Frukost, lunch och middag finns inte i min värld.

Det här med min depression och att jag mår/mått dåligt ställer till det lite, och läkaren där tror inte att jag kommer orka med att börja med den heltidsbehandlig som finns där. Risken för att jag får en psykos (heter det så?) är stor då.

Dessutom anser dom att man måste lära sig äta och få krafter ifrån det, innan man orkar ta itu med sig själv. Så jag ska få börja i en lunchgrupp som träffas en gång i veckan och lagar mat ihop, sedan äter vi maten och har teori om mat och om vad den gör för kroppen. Dock kan jag få vänta några veckor innan det blir någon sådan plats ledig. Det känns helt okej att vänta nu när jag vet att det kommer bli av.

Sedan är tanken att jag efter det kan vara redo för att få hjälp på heltid.

Idag förstod jag att det här kommer ta tid. Att jag inte kan skynda fram något. Det här är något som jag inte kan planera, jag måste bara lita på dem och följa med.

Jag är så tacksam över att jag fått träffa den här läkaren på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det är så oerhört skönt att få vara ärlig med sin sjukdom och med sina känslor och berätta det för någon man har förtroende för och som man vet kommer kunna hjälpa till på rätt sätt.

Mina hjärnspöken.

Sist jag var på Stockholms Centrum för ätstörningar så fick jag lova att inte använda laxermedel mer. Det löftet har jag hållt, men nu när jag snart ska åka iväg för möte nummer två vet jag inte om jag klarar att hålla det längre... Jag är så grymt rädd för om jag kommer att få väga mig idag.

Jag vet att man inte kan gå ner i vikt av laxermedel, så därför har det varit lätt att låta bli det... tills nu. Hur kan saker som det här ta upp hela min värld de stunder hjärnspökerna kommer?