Psykiatriska mottagningen Kronan, Sundbyberg

Idag fick jag äntligen det samtalet som jag väntat på i flera månader. Mannen som ringde bad om ursäkt över att jag fått vänta så länge och sa att det inte borde ha tagit så lång tid som det gjort. Han lät väldigt trevlig och hjälpsam med att hitta en tid som passar mig. Torsdag 5februari. Nu räknar vi dagarna.

Och nej.. vi har inte hört något ifrån dem nu heller.

Det jobbigaste med allt det här är att de problem jag dras med inte har med den jag är nu att göra. Det här är något som hör det förflutna till men som lyckats hänga sig kvar och varit med så länge att jag inte kan ta mig ur det själv, -hur osunt och korkat jag än tycker att min beteende nu är.

Ju längre tiden går och ju mer jag inser att jag vill ändra på hur jag har det, ju argare blir jag på de personer och de händelser som jag helt klart vet har påverkat mig så att jag hamnat i det här, även om jag någonstans även har mig själv att skylla. Men ibland vet man inte bättre... Ibland gör det så ont i en att man gör vad som helst för att det just då ska sluta göra ont... Inte tänker man då på vad det i längden kommer orsaka...

Jag blir arg på alla som misstänkt något men aldrig ställt mig mot väggen. Samtidigt som jag själv ibland kan rycka på axlarna åt hur andra med problem håller på. För någonstanns så är det ändå upp till en själv, och det går inte att hjälpa någon som inte inser det.

Men vafan! Jag har insett det nu. Varför tar dom inte emot mig med öppna armar och hjälper mig? Ska jag få lida ännu mer för mina misstag? Är det det dom vill? Har jag bettet mig så illa att jag inte förtjänar någon hjälp.

Och nu känner jag sån ilska mot allt vad vård heter att jag förstår inte hur jag ska kunna ta emot någon hjälp när jag väl erbjuds den.

Jag har fortfarande inte fått någon tid varken på psykiatrin eller på Stockholms center för ätstörningar. Bara brev om att dom kommer höra av sig...

Jag tror jag hade fel.

Det är inte sant det här med att jag inte orkar kämpa för att må bra längre. Jag gör det hela tiden. Ofta skriver jag någonting här och sedan när jag själv läser det så slår det mig att det är just så som jag skrivit och först då när jag blir medveten om det så blir det så mycket lättare att göra någonting åt det.

Tex har jag sedan mitt senaste inlägg
1. lunchat med vänner och arbetskamrater.
2. haft en kompis som sovit över hos mig.

Så här håller jag på hela tiden, När jag väl blir medveten om något som inte är som det borde så försöker jag ändra på det. Så jag tycker faktiskt att jag visst försöker må bra.

eller så äter vi inte?

Det händer att kompisar och bekanta hör av sig och vill träffas och fika eller kanske äta ute. Det är ju oftast så man umgås med sina vänner här i stan... Man lunchar ihop, eller träffas efter jobbet och äter nånting, eller kanske tar en fika på helgerna...

Jag avundas de som gör sådanna saker och som tycker att det är trevligt och mysigt. Men jag säger att jag inte kan, att jag har något annat för mig då... Det är sådanna gånger det slår mig att det är nått som inte är som det borde...

Men varför ska alla hela tiden äta när dom träffas? Är inte det jätte märkligt!

Tillbaka med saxen i handen.

Jag har börjat jobba heltid igen. Så det är det jag gör nu. Jobbar och sover. Hela dagen igår var jag på jobbet - kom hem kl.20.00 trots att det var lördag. - För efter jobbet var jag på en uppsättningskurs. Kanske är det dumt av mig att göra sådanna här saker när jag känner att jag egentligen inte orkar, men jag blir ännu mer stressad av att låta bli.

Sedan jag kom hem från jobbet igår kväll har jag inte gjort någonting. Jag har verkligen inte energi till att göra någonting annat förutom att jobba. Jag sitter här i soffan och gör absolut ingenting. Jag orkar inte ens gå och hämta telefonen för att läsa det sms som jag hörde att någon skickat till mig för två timmar sedan...

Precis så var veckan innan jag började jobba oxå. Jag gjorde absolut ingenting och låg mest i soffan. Kände att om jag rör mig det minsta så kommer jag inte orka med att jobba.

Så det är så mitt liv ser ut just nu. Allt med maten går åt helvete men det skiter jag i. Nu går jag in för att jobba och skiter i allt annat. Jag klarar inte att både jobba och försöka äta som jag borde. Jag försöker visserligen, men jag får inte ihop det så jag försöker låta bli att tänka på det.

Nu spelar jag vanlig ett tag. Jag längtar efter att få min vanliga lön igen. Att om jag behöver oroa mig över att jag inte har pengar så vill jagatt det ska vara för att jag shoppat upp dem eller roat mig för dom. Inte lagt dem på psykologbesök och mediciner....

Tyck att jag är en trög brud som tänker fel, men jag orkar inget annat just nu.

Tillbaka,,, på så många vis.

Julen är över. Men för mig är det inte över. Det är nu det börjar. Det är nu jag mår dåligt över det som varit dom senaste veckorna. Över att jag setat ner med min familj och ätit mat med dem. Att jag gjort sådant som alla andra gör. Men jag mår dåligt över det.

Under julen gjorde jag sådant som jag inte ville. Åt mat som jag vet får mig att må dåligt, men jag gjorde det för att det blev lättaste så. Lättast för alla utom mig.

Dom ser mig äta och tänker att det är bra. Varje gång jag äter känner dom sig lugna. Jag äter ju. Folk förstår inte att jag kan må dåligt långt efteråt för något sådant.

Alla mina rutiner jag skaffat mig som funkat här hemma vart som bort blåsta. Nu är jag hemma igen och tillbaka där jag började.

Att erkänna att man mår dåligt.

Jag jobbar ju bara halvtid just nu, men jag har nyligen gått en kurs i hårförlägning och ville så gärna få första modellen avklarad så att jag så snart som möjligt får börja på kunder, så jag bokade upp min dag igår. I flera dagar har jag gått och oroat mig över hur det ska gå att jobba en hel dag. När jag sedan avklarat denna arbetsdag och jag säger hej då till alla så slår det mig att jag ska vara ledig nu, att jag ska åka hem - då brister det. Jag orkar inte längre. Jag bryter ihop. Gråter och skriker, ligger på golvet och biter mig armarna.. förstår inte hur jag ska klara att någonsin sluta gråta. Jag missar det tåg jag bokat, jag klarar inte av att ta mig dit. Pratar med mamma och pappa som försöker lugna mig, som vill få mig att komma hem. Jag vill inte. Orkar inte med. Tillslut förstår jag att jag inte kommer kunna lugna ner mig..att jag måste göra nått, och det bästa jag kan komma på när jag sorterat bbort alla dåliga idéer är att sova... så jag tar theralen, och någon gång mellan snyftningarna så somnar jag.

Vaknar upp av att mamma ringer och säger att dom ska komma och hämta mig.
Jag är en tjej på 23år som inte kan ta tåget själv från Stockholm till Dalarna.

Några tips om vart man kan vända sig.

Här är några ställen som Dr Gustav tippsade mig om och tyckte jag skulle ta kontakt med. Alla har jag dock inte själv tagit kontakt med ännu, men ville ändå lägga ut dom. Kanske kan det hjälpa någon.

www.scfa.se
www.abkontakt.se
www.tjejzonen.se
www.mando.se

Att låta sig bli hjälpt.

Jag har en väldig tur. Jag har en kusin som bryr sig väldigt mycket om mig och håller koll på mig. En kusin som säger att det är okej att inte orka kämpa hela tiden och som tar över en liten stund.

Jag orkar inte just nu. Jag orkar inte ringa ett samtal till. Det låter så enkelt. Ringa ett samtal. Men dom där samtalen leder ingenstans. Jag får blotta mig och berätta om hur dålig jag är på att ta hand om mig själv, berätta om hur dåligt jag mår, sedan händer ingenting. Som om dom inte tror mig, eller som om jag inte vore värd hjälpen. Det är inte bara att ringa ett samtal.

Jag vet att jag är värd hjälp. Jag tycker det om alla som mår dåligt och jag tycker det om mig själv. Men just nu orkar jag inte.

Linda har redan ringt psykiatrin. Hon hjälper mig nu. Jag tror inte att man klarar sånt här själv. Man måste vara oerhört stark för det. Men som jag ser på det är det väldigt starkt att låta någon hjälpa till. Finns det människor runt omkring som är villiga att göra det finns det ingen vits att göra allt det här själv. I slutändan spelar det ingen roll hur det gick till, bara man tar sig igenom det.

Jag börjar glömma saker igen. Idag kunde jag för inget i världen komma på vilken dag det var. Sådant kan kanske hända vem som helst, men jag känner igen det så jävla väl.

Att lämna någon att ta vara på sig själv.

Jag är så less på att det inte händer någonting.
Jag hör ingenting ifrån psykiatrin, Capio eller Stockholm Center för Ätstörningar och jag har inte längre Dr Gustav.

Däremot har jag tappat matlusten helt, och ännu värre är att jag har tappat viljan till att vilja göra något åt det.

Dom har sagt åt mig att inte sätta fingrarna i halsen så det gör jag inte. Men ingen säger åt mig hur jag ska ta ut den ångest jag har. Hur jag ska göra mig av med den ilska jag känner. Jag hittar mina egna vägar och jag måste säga att jag är mer rädd för mig själv nu än jag någonsin varit.

Jag är argare och mer hatisk än jag någonsin varit. Jag sätter inte fingrarna i halsen och för det är jag ledsen. Jag har tappat kontrollen över mig själv helt.

Jag har vissa saker för mig som jag ibland kommer på mig själv med att göra, eller snarare inte göra, som fungerar som varningssignaler. Att allt inte är som det ska.

När jag inte mår bra öppnar jag inte min post och jag vågar heller inte kolla hur mycket eller lite pengar jag har på kontot. Däremot borstar jag tänderna hela tiden.

Nu ligger det mängder av oäppnade brev innanför min dörr, så nu vet jag att det är dags att ta några krafttag och skärpa till sig.

Jag sätter inte fingrarna i halsen längre. Istället kastar jag mig framför bilar, slåss på krogen och springer naken på stan. Det finns så många sätt att ta ut sin ångest på.

Jag äter inga talbletter, Jag har ingen tid hos någon läkare eller någon psykolog. Jag äter mat och jag går ner i vikt.

Jag mår bra nu.