Stockholms Centrum för Ätstörningar

Idag hade jag mitt andra möte på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det känns verkligen tryggt att gå dit. Det är här jag kommer få rätt hjälp.
Idag hade vi samtal så att de vet vilken hjälp som passar mig, och även en kroppskontroll.
Hon kunde se att min emalj på tänderna är väldigt tunn, vilket känns väldigt jobbigt. Men hon sa att jag gör helt rätt som inte borstar tänderna när jag satt fingrarna i halsen, utan istället sköljer munnen och sedan tar flortabletter. Skönt att höra att man gör något rätt iallafall.

Jag har gått upp i vikt på senaste tiden, och det bekymmrar mig så klart, men jag har ju kommit igång med träningen igen så jag hoppas kunna ta itu med det den vägen istället.
Vi kom fram till att det inte finns några som helst rutiner vad det gäller mina måltider. Det slog mig faktiskt redan imorse innan jag gick dit. Det är något jag inte tänkt på innan. Frukost, lunch och middag finns inte i min värld.

Det här med min depression och att jag mår/mått dåligt ställer till det lite, och läkaren där tror inte att jag kommer orka med att börja med den heltidsbehandlig som finns där. Risken för att jag får en psykos (heter det så?) är stor då.

Dessutom anser dom att man måste lära sig äta och få krafter ifrån det, innan man orkar ta itu med sig själv. Så jag ska få börja i en lunchgrupp som träffas en gång i veckan och lagar mat ihop, sedan äter vi maten och har teori om mat och om vad den gör för kroppen. Dock kan jag få vänta några veckor innan det blir någon sådan plats ledig. Det känns helt okej att vänta nu när jag vet att det kommer bli av.

Sedan är tanken att jag efter det kan vara redo för att få hjälp på heltid.

Idag förstod jag att det här kommer ta tid. Att jag inte kan skynda fram något. Det här är något som jag inte kan planera, jag måste bara lita på dem och följa med.

Jag är så tacksam över att jag fått träffa den här läkaren på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det är så oerhört skönt att få vara ärlig med sin sjukdom och med sina känslor och berätta det för någon man har förtroende för och som man vet kommer kunna hjälpa till på rätt sätt.

Mina hjärnspöken.

Sist jag var på Stockholms Centrum för ätstörningar så fick jag lova att inte använda laxermedel mer. Det löftet har jag hållt, men nu när jag snart ska åka iväg för möte nummer två vet jag inte om jag klarar att hålla det längre... Jag är så grymt rädd för om jag kommer att få väga mig idag.

Jag vet att man inte kan gå ner i vikt av laxermedel, så därför har det varit lätt att låta bli det... tills nu. Hur kan saker som det här ta upp hela min värld de stunder hjärnspökerna kommer?

My friend in the house.

Bättre än något lyckopiller är att ha sin bästa kompis inneboende hos sig.
Nyss deppade jag ihop, och då klädde hon ut sig till en nallebjörn. Jag beundrar henne för att hon vill bo med mig när jag mår så här. Hon är grym!

Fattiglapp

Jag fick drygt två tusen kronor i lön den här månaden. -och inga pengar ifrån försäkringskassan.
Två tusen räcker inte ens till att betala hyran. Jag fick lite panik först, men sedan ringde jag runt till mamma, försäkringskassan, min salongschef och sedan blev jag uppringd av ekonomichefen, så nu är mer slantar på väg, och jag ska återigen vara anmäld som sjukskriven hos försäkringskassan.

Men efter det här känner jag bara för att gå och sova, det tog alla mina krafter. Det är dock skönt att alla är så tillmötesgående och hjälpsamma! Det går så mycket lättare då!

What to do...

Det är tisdag förmiddag och jag har redan varit och tränat tre pass den här veckan. Jag har så mycket känslor i mig som måste ut. Men jag är tveksam om träningen är rätt metod att ta i tu med det, känns snarare som att det triggar igång allting, men just nu känns det som jag står ensam med allt och inte vet vad jag ska ta mig till...

Först skulle jag inte få ha mina saker på rummet utan få gå å be efter mina kläder å sånt när jag behövde dom, men då blev jag arg. Jag ville ju kunna sminka mig å byta om som jag ville.. -Bara för ja mår dålligt vill jag ju inte gå runt och vara ful.!

Min tid på psyk.

När min läkare på Kronan ville att jag skulle läggas in så satte han sig ner och berättade lite om hur det skulle vara. Han sa att det är väldigt vanliga människor där, inte folk med vanföreställningar eller några riktiga galningar. Kanske skulle det finnas folk där som försökt tagit sitt liv, men dom var där för att bli bättre och återhämta sig. Han berättade att man skulle kunna gå ut från avdelningen och gå ut och gå promenader eller gå och handla i kiosken. Att det skulle bli skönt för mig att få slappna av och vila upp mig.

Inte någongång berättade han att personalen som tog emot mig skulle slita i mina saker och kasta runt dem, att de skulle misstro mig och att jag inte ens skulle få sitta ensam i mitt rum. Jag var ju ny, inte visste de om jag var att lita på, var förklaringen jag fick efter att en skötare rytit åt mig att jag inte fick sitta där och att jag måste sätta mig nån annan stanns, -var sa han inte. Ingen förklarade någonting för mig, och jag kände mig nertrykt och min enda tanke var att nu måste jag skärpa till mig så att jag snabbt får komma härifrån.

Egentligen skulle jag träffa läkaren redan första dagen, men det blev uppskjutet flera gånger vilket gjorde att jag inte fick träffa läkaren förens dag tre, vilket också innebar att jag var inlåst på avdelningen den tiden och inte fick gå ut alls.

På nätterna vaknade jag av att någon i rummet brevid försökte ta livet av sig, eller bröt ihop.
När jag såg på tv fick jag lugna andra patienter som trodde att någon skulle bryta sig in och skjuta ner folk, och liknande grejer.

Dom första dagarna på psyk var dom värsta i mitt liv. Jag gick på helspänn hela tiden och tänkte bara på hur mycket jag ville därifrån. Efter ett tag vande man sig och andra veckan var mycket bättre. Man visste var det var för ställe man var på och blev inte lika rädd när något hände.

Med det här vill jag inte klaga på avdelningen jag låg på, utan på min läkare på kronan som föskönade bilden av vad det var för ställe jag skulle till och inte informerade så som han hade kunnart göra. Hade jag varit mer förberedd på vad som väntade hade första veckan blivit lättre.

Jag blev tillsist utskriven för att de inte tyckte att jag blev att må bättre av att vara där, och att de inte kan hjälpa mig med mina ätstörningar, precis så tänkte jag när min läkare ville lägga in mig, de kan inte hjälpa mig med mina ätstörningar och hur ska det här få mig att må bättre...Men jag gav det en chans, och för det ger jag mig själv en klapp på axeln.!

Tillbaka i friheten.

Efter två veckor är jag nu utskriven. Jag skrevs ut för att dom inte tyckte att jag blev att må nå bättre där, och för att de inte kan hjälpa mig med mina ätstörningar.

Känns som en konstig anledning att bli utskriven men samtidigt så håller jag med.

skriver mer imorgon.

Uppdatering

Idag läggs jag in på Löwenströmska sjukhuset i Upplandsväsby.
That´s all I know.

Next step.

Jag var hos min läkare på psykiatrin idag. Jag ska läggas in nästa vecka. Måndag eller Tisdag.
Vi pratade även om elbehandling/elchocker.

Han skrattade åt mig när jag frågade om jag kommer bli tvungen att äta maten dom serverar där. Jag skrattade inte.

Känns skönt att jag ska läggas in. Och skrämmande. Men oavsett så känns det som rätt beslut.
Elbehandlingarna har jag heller inget emot. Har pratat med tjejer som får den behandlingen så jag visste redan var det var.

I helgen fick jag lova att vara med min familj. Det var ju ändå det jag hade planerat så det funkar fint för mig. Vi kommer bra överens jag och min läkare.

Nu väntar tåget mot dalarna.

Apoteket Kronan

Var på apoteket idag för att hämta ut tabletter. Jag hade så sjukt mycket olika saker att hämta ut så vi satte oss ner, jag och apotekaren och så raderade vi massvis med grejer.

Det kändes väldigt skönt att rensa bort gamla recept. Nu finns dom inte där om jag skulle få självmordstankar och få för mig att hämta ut gamla piller.

Väldigt skönt! Det gäller att ta tag i sådanna här saker dom dagar man mår bra. Det blir så mycket enklare då.

Vårdcentralen Kronan.

Idag hade jag tid hos en läkare för att kolla upp det här med min köldkörtel som visade i dom första proverna att det var något som var knas. I måndags tog jag om samma prover, och idag visade dom att allt var som det skulle.

Vi kommer följa upp om två månader och ta samma prover igen.

Fick veta idag att det inte bara är så att man kan få en depression av sköldkörtelproblem, utan det kan även vara tvärs om - att man kan få problem med sköldkörteln om man mår dåligt.

Så nu vet vi det.

My way.

Jag har ett knep som fungerar för mig så länge jag inte mår jätte kasst.
Varje gång jag vill sätta fingrarna i halsen så lägger jag in en snus istället.
Jag vet inte vad som är sämst för kroppen, men det hjälper mig.

Och jag har faktiskt klarat en vecka nu trots att jag inte alls mått speciellt bra.
Fast jag vet inte om man kan kalla snus och måltidsersättning som seger.

Jag vill faktiskt bli inlagd nu. Jag tror inte att jag kommer komma genom det här annars.
Jag bara står och trampar och byter en dålig vana mot något annat för att sedan ramla tillbaka.

...

Det här med att jag tror att dom vill få mig att gå upp i vikt när jag börjar gå till Stockholms Centrum för Ätstörningar är nog inte så konstigt ändå.

Under hela högstadiet fick jag regelbundet gå till skolsköterskan. Jag är tacksam för det, för jag tror att det bromsade något som hade kunnat gå väldigt långt åt fel håll annars. Men jag tror inte att hon hade rätt kunskap till att hjälpa mig.

För varje besök hos henne gick ut på att jag skulle väga mig och att jag skulle gå upp i vikt. Inte någongång handlade det om att bygga upp min självkänsla.

Hon blev min fiende.

Visst, jag förnekade hela tiden att det var jag själv som orsakat viktnedgången, men jag förstod inte själv att det var så det låg till. Och man öppnar sig inte för någon man inte känner förtroende för.

Det var när jag började spela hockey som jag först påriktigt började gilla min kropp. Det var bra att ha småbröst och grova vader. Jag vill minnas det som om jag mådde bra då, även om jag vet att jag hade problem med maten då också men inte så som det skulle komma att bli då en av mina tränare på ett träningsläger sa åt mig att gå och sätta fingrarna i halsen...

Jag ville inte göra det, men han blev arg och så gjorde jag det.
Nu undrar jag hur många tjejer han har ställt till det för...

Det här med Grapefrukt.

Någonstanns hörde jag att Grapefrukt ökar förbränningen och att det var bra att just därför äta en halv grapefrukt om dagen. Så det har jag sedan dess gjort.

Men när jag nu googlade på grapefrukt för att kolla upp om det stämmer så hittade jag ingenting om det, däremot så hittade jag det här:

Grapefrukt kan interagera med många läkemedel och läkemedelsanvändare bör därför vara försiktiga med grapefruktjuice. Naringin och bergamottin i grapefrukten hämmar enzymet CYP3A4, ett viktigt läkemedelsnedbrytande enzym. När enzymet hämmas ansamlas läkemedel som normalt sett skulle ha brutits ned.
Detta kan leda till död genom medicinöverdos, och det var också genom en rad oförklarade överdoser som effekten av grapefrukt upptäcktes.

Så nu undrar jag om jag borde sluta äta grapefrukt eftersom jag knaprar rätt mycket tabletter?
Och så undrar jag såklart hur det ligger till med det här att grapefrukt skulle öka förbränningen?
Har börjat äta omega3 av den anledningen, men även för att DrGustav någon gång sa att hjärnan behöver sådanna fetter för att vara lycklig... Och att alkohol tar bort de fetterna... Så att man borde låta bli alkoholen och käka omega3. Tror att det var så han förklarade det. Ska nog kolla upp det igen, så att jag inte äter dem i onödan.