Uppdatering

Idag läggs jag in på Löwenströmska sjukhuset i Upplandsväsby.
That´s all I know.

Next step.

Jag var hos min läkare på psykiatrin idag. Jag ska läggas in nästa vecka. Måndag eller Tisdag.
Vi pratade även om elbehandling/elchocker.

Han skrattade åt mig när jag frågade om jag kommer bli tvungen att äta maten dom serverar där. Jag skrattade inte.

Känns skönt att jag ska läggas in. Och skrämmande. Men oavsett så känns det som rätt beslut.
Elbehandlingarna har jag heller inget emot. Har pratat med tjejer som får den behandlingen så jag visste redan var det var.

I helgen fick jag lova att vara med min familj. Det var ju ändå det jag hade planerat så det funkar fint för mig. Vi kommer bra överens jag och min läkare.

Nu väntar tåget mot dalarna.

Apoteket Kronan

Var på apoteket idag för att hämta ut tabletter. Jag hade så sjukt mycket olika saker att hämta ut så vi satte oss ner, jag och apotekaren och så raderade vi massvis med grejer.

Det kändes väldigt skönt att rensa bort gamla recept. Nu finns dom inte där om jag skulle få självmordstankar och få för mig att hämta ut gamla piller.

Väldigt skönt! Det gäller att ta tag i sådanna här saker dom dagar man mår bra. Det blir så mycket enklare då.

Vårdcentralen Kronan.

Idag hade jag tid hos en läkare för att kolla upp det här med min köldkörtel som visade i dom första proverna att det var något som var knas. I måndags tog jag om samma prover, och idag visade dom att allt var som det skulle.

Vi kommer följa upp om två månader och ta samma prover igen.

Fick veta idag att det inte bara är så att man kan få en depression av sköldkörtelproblem, utan det kan även vara tvärs om - att man kan få problem med sköldkörteln om man mår dåligt.

Så nu vet vi det.

My way.

Jag har ett knep som fungerar för mig så länge jag inte mår jätte kasst.
Varje gång jag vill sätta fingrarna i halsen så lägger jag in en snus istället.
Jag vet inte vad som är sämst för kroppen, men det hjälper mig.

Och jag har faktiskt klarat en vecka nu trots att jag inte alls mått speciellt bra.
Fast jag vet inte om man kan kalla snus och måltidsersättning som seger.

Jag vill faktiskt bli inlagd nu. Jag tror inte att jag kommer komma genom det här annars.
Jag bara står och trampar och byter en dålig vana mot något annat för att sedan ramla tillbaka.

...

Det här med att jag tror att dom vill få mig att gå upp i vikt när jag börjar gå till Stockholms Centrum för Ätstörningar är nog inte så konstigt ändå.

Under hela högstadiet fick jag regelbundet gå till skolsköterskan. Jag är tacksam för det, för jag tror att det bromsade något som hade kunnat gå väldigt långt åt fel håll annars. Men jag tror inte att hon hade rätt kunskap till att hjälpa mig.

För varje besök hos henne gick ut på att jag skulle väga mig och att jag skulle gå upp i vikt. Inte någongång handlade det om att bygga upp min självkänsla.

Hon blev min fiende.

Visst, jag förnekade hela tiden att det var jag själv som orsakat viktnedgången, men jag förstod inte själv att det var så det låg till. Och man öppnar sig inte för någon man inte känner förtroende för.

Det var när jag började spela hockey som jag först påriktigt började gilla min kropp. Det var bra att ha småbröst och grova vader. Jag vill minnas det som om jag mådde bra då, även om jag vet att jag hade problem med maten då också men inte så som det skulle komma att bli då en av mina tränare på ett träningsläger sa åt mig att gå och sätta fingrarna i halsen...

Jag ville inte göra det, men han blev arg och så gjorde jag det.
Nu undrar jag hur många tjejer han har ställt till det för...

Det här med Grapefrukt.

Någonstanns hörde jag att Grapefrukt ökar förbränningen och att det var bra att just därför äta en halv grapefrukt om dagen. Så det har jag sedan dess gjort.

Men när jag nu googlade på grapefrukt för att kolla upp om det stämmer så hittade jag ingenting om det, däremot så hittade jag det här:

Grapefrukt kan interagera med många läkemedel och läkemedelsanvändare bör därför vara försiktiga med grapefruktjuice. Naringin och bergamottin i grapefrukten hämmar enzymet CYP3A4, ett viktigt läkemedelsnedbrytande enzym. När enzymet hämmas ansamlas läkemedel som normalt sett skulle ha brutits ned.
Detta kan leda till död genom medicinöverdos, och det var också genom en rad oförklarade överdoser som effekten av grapefrukt upptäcktes.

Så nu undrar jag om jag borde sluta äta grapefrukt eftersom jag knaprar rätt mycket tabletter?
Och så undrar jag såklart hur det ligger till med det här att grapefrukt skulle öka förbränningen?
Har börjat äta omega3 av den anledningen, men även för att DrGustav någon gång sa att hjärnan behöver sådanna fetter för att vara lycklig... Och att alkohol tar bort de fetterna... Så att man borde låta bli alkoholen och käka omega3. Tror att det var så han förklarade det. Ska nog kolla upp det igen, så att jag inte äter dem i onödan.

Vad som väntar

Jag har lite panik inför min tid hos Stockholms Centrum för Ätstörningar. Hela min kropp skriker Neeej, gå inte dit. Att det enda dom kommer försöka få mig till där är att gå upp i vikt.

Det är märkligt att jag känner så. Jag är inte alls underviktig. Snarare så har jag aldrig vägt så mycket som jag gör nu. Men min kropp och jag tror att man blir tjock om man äter mat.

Så klart att dom kommer försöka få mig att äta mat när jag kommer dit.

Jag förstår ju att det jag håller på med nu inte är helt vettigt. Jag går ju upp i vikt istället för ner av det här jag håller på med, även om jag inte förstår hur det går till...

Jag kommer såklart gå till det här mötet vi har inbokat, det är bara så jobbigt att kriga mot sig själv hela tiden, att övertyga sig själv att det är det som är det rätta att göra.

Mitt sätt...

Som jag tidigare skrivit så försöker jag alltid ändra på saker i mitt liv som är dåliga så fort jag blir medveten om att det just är något som är dåligt.

Till exempel så har jag flera gånger sagt till folk i min närhet att det inte går, när de frågat om de får hälsa på, eller sova över. Av samma anledning har jag dragit mig för att hälsa på hos andra.

För mig är det väldigt jobbigt att äta ihop med andra, att andra har koll på vad jag äter och att jag inte är fri att kunna sätta fingrarna i halsen om jag måste.

När jag kom underfund med hur det här styr mitt liv så bestämde jag mig för att göra något åt det. Helst vill jag såklart bli av med de här tankarna med den resan är lång. Men när min bästa kompis Emma ville flytta in med mig för att prova på livet i Stockholm så kändes det som helt rätt sätt att tackla problemet på.

Jag ska inte säga att jag inte tycker att det är jobbigt att äta ihop med henne -för det är sjukt jobbigt. Så jobbigt att jag ibland låter bli att äta, eller går och oroar mig för hur det ska gå en hel dag i förväg... Men jag var såklart medveten om att det skulle komma att bli så här redan innan hon flyttat in.

Visst är det kanske att plåga sig själv. Visst vore det enklaste att fortsätta bo själv och äta utan att någon ser. Sätta fingrarna i halsen i ensamhet. Men jag tror ändå att det jag gör nu är att ta ett steg i rätt riktning.

Man borde kunna äta mat ihop med sin bästa kompis utan att må dåligt över det. Nu får jag öva på det - varje dag!

uppdatering.

En läkare från vårdcentralen ringde mig i torsdags. Jag ska få komma och ta om de prover som inte var bra, sedan ska jag - när vi fått provsvaren få träffa henne för någon undersökning.

Min läkare från psykiatrin har varit bortrest hela veckan. Han brukar ringa mig nästan dagligen och när han varit borta så hade han ordnat så att någon annan skulle ringa mig istället för att kolla av hur jag mår. Men veckan har gått och ingen har ringt. Nu känner vi igen sjukvården igen. Jag är glad över att jag har fått en så engagerad läkare, jag litar på honom. Jag litar inte på sjukvården i sverige.

Det gör så ont att inte kunna gråta. Jag vill så gärna kunna krypa ihop i min säng och gråta en stund, och sedan skulle det förhoppningsvis kännas bättre. Men jag kan inte. Istället går jag och väntar på att det ska brista. Jag väntar på nya gråtatacker med panikångest känslor. Att allt blir för mycket så jag inte klarar av det.

Jag har också börjat oroa mig över att min sjukskrivning snart går ut. Jag hoppas och tror att den kommer bli förlängd. Jag klarar inte att jobba nu, men det är jobbigt att inte veta.

Provsvar.

Igårkväll ringde min läkare, han hade fått svar på mina prover och det var något som inte är som det ska. Det här kan bidra till att jag känner mig trött. Jag kommer få ta fler prover för att ta reda på mer.

Jag känner mig likgiltig. Visst är det bra att proverna togs så att vi kan fixa det här, men det känns som det kvittar. Jag är trött för att jag har ätstörningar. Mina ätstörningar kommer inte försvinna för att vi trollar lite med min sköldkörtel.

jag och ni - och alla andra.

När jag står i affären och ska betala mina varor så sneglar jag mot tidningshyllan och tänker att jag längtar till den dagen då jag kan köpa ett modemagasin utan att det får mig att må dåligt.

Men sedan tänker jag att det kanske inte finns någon sådan dag. Att kanske mår alla dåligt av modemagasin. Kanske får alla ångest av att ha ketchup på maten, eller av att äta mat överhuvudtaget. Kanske äter alla ibland mat dom egentligen inte vill ha för att straffa sig själva?

Kanske är jag precis som alla andra, men jag väljer att stå för det - och alla andra fejkar?

Stockholm Centrum för Ätstörningar.

Idag fick jag ett brev på posten ifrån Stockholm Centrum för Ätstörningar. Äntligen!!!
Det känns som om jag har vunnit en bil på lotto!

I mitten av Mars ska jag dit för mitt första möte för en bedömning.

När jag träffade Dr Gustav och min läkare på psykiatrin första gången var jag rädd för att dom inte skulle ta mig på allvar, men det här känner jag mig inte alls nervös över.

När jag öppnade brevet och läste det kände jag ett lugn spridas i mig.
Det är det här vi kämpat för hela tiden.

provtagning.

Jag ringde till vårdcentralen igår för att höra när jag kunde komma och ta blodprovet, förklarade att jag hade fått ett papper från min läkare på psykiatrin där han kryssat in olika saker, fick höra att jag kunde komma dit när som helst då det passar mig bäst. Idag gick jag dit. -Och fick reda på att blodprovetmåste tas före klockan 10.

Så imorgon blir det en ny vända till vårdcentralen.
Känns faktiskt lite skönt att ha något inplanerat, dock blir jag lite less på att jag verkligen kände att jag var övertydlig över vad det gällde när jag ringde och att det blev fel ändå.

Nu är jag gnällig, I Know.

Ny dag - nytt samtal.

Imorse ringde han mig igen, det är fortfarande fullt så jag kan inte läggas in. Istället ska jag gå till psykiatrin och träffa honom idag. Sedan ska jag till vårdcentralen för att ta blodprov.

Jag har den här känslan i mig av att allt kommer bli bra. Dock känns det väldigt väldigt långt bort.

Sömntabletterna fungerar, jag sover mycket mer. Men jag har fått tillbaka samma problem som jag haft innan, jag drömmer om verkliga saker och blandar ihop det med vad som faktiskt har hänt. Det är väldigt frustrerande. Det händer även att jag gör saker, och sedan inte vet att jag gjort det. När jag vaknar kollar jag samtalslistan i telefonen och skickade sms för att försöka komma på vad som har hänt och vad jag drömt.