Försäkringskassan.

Några som är riktigt gulliga är Försäkringskassan. Dom har ringt mig flera gånger när det varit oklarheter och frågetecken, och varje gång har dom ordnat upp det utan problem!

Imorse ringde dom igen och när jag sa att jag fått fler papper från dem att fylla i så tog vi det muntligt istället. Så nu slipper jag den biten. Skönt.

Dr Gustav - no more.

Jag hade en tid hos Dr.Gustav den här veckan. Jag blev tvungen att boka om den, men ingen tid passade för oss både, så nu står jag utan tid.

Dr.Gustav tycker istället att jag ska vänta tills jag får komma till Stockholm Center för Ätstörningar.

Idag ringde jag dit och hörde hur lång väntetiden är. Hon förklarade att dom kommer ta upp min självanmälan och Dr.Gustavs remiss nästa vecka på ett möte, där avgör dom hur akut mitt behov är vilket spelar in på hur länge jag kommer få vänta. Hon bad mig ringa igen i början på Januari så kommer dom veta mer då, men väntetiden är upp till tre månader.

Jag kan alltså komma att få vänta tre månader innan jag får någon hjälp. Och hade jag inte betalat för den hjälp jag fått hitills, så hade jag alltå inte fått min första hjälp förens då... Låt oss hata Sverige en liten stund.

Jul, jul..

I år ska vi fira jul hos min kusin Linda. Ett tag funderade jag på att vara kvar i stockholm över jul för att det vore enklast så. Men så har jag bestämt mig för att komma hem. När jag sist träffade Linda sa hon Du kan ju fundera på om det är någonting som du vill ha på julbordet som du vill äta, det behöver ju inta vara julmat.

Och nu känna allt med att jag ska komma hem över jul mycket lättare. Jag har fortfarande inte kommit på om det är någonting som jag vill äta då, men bara frågan gör att det känns bättre!
Jag tror att mamma skulle freaka ur om jag äter blodpudding på julafton. Dessutom tror jag att det går att hitta saker som går att äta. Känner jag min släkt rätt så kommer det julbordet inte bara bestå av mamma scans köttbullar.

Kall potatis, en kall potatis är det enda jag kan komma på... Men då kan jag ju lika gärna vänta med att äta potatisen tills den svalnat. Så här går jag och funderar om dagarna.. allt för ett julbord som egentligen är som vilken middag som helst tillsammans med folk jag tycker om, och jag har redan oroat mig i veckor...

Uppdatering

Idag fick jag brev från Stockholms centrum för ätstörningar, att Gustav skickat en remiss till dem, så jag fick papper jag skulle fylla i för en självanmälan.

Jag blir så glad över att Gustav gjort detta för CAPIO har vi ju inte hört mycket ifrån!
Papprena är redan ifyllda och imorgon lägger jag dem på posten!

Idag var jag hos Birgitta igen. Kändes bra. Nästa gång blir den 18dec på telefon, hennes förslag.
Jag har mycket att fundera på efter dagens möte, precis som det ska vara.

Trötter.

Jag är väldigt trött om dagarna, jag undrar om det kan vara en biverkning av tabletterna. Det är knappt hållbart att arbeta. Men jag sover faktiskt lite bättre nu än jag gjort innan.

Kan vara tabletterna, eller mina nya livsstil som ger resultat.

Istället för att ha tv:n på på kvällarna har jag radion på. Det är ändå så sällan jag kollar på tvn. Den blir bara någonting som stör. Radion lyssnar jag på och den håller mig sällskap. Jag har alltså blivit lite pensionär.

Istället för att se på tv eller sitta framför datorn när jag ska sova så läser jag lite ur min bok jag håller på med.

Innan jag går och lägger mig går jag ut och går med mina stavar.

Det är mina nya kvällsvanor som jag faktiskt gillar. Och istället för att tända lampan när jag blir rädd så går jag och lägger mig med lampan tänd och släcker den när jag är så trött att jag nästan redan sover. Väldigt smart, jag har kommit på det helt själv. *stolt*

Men trots att jag sover bättre så är jag alltså trött hela dagarna. Det känns inte värt det om det är tabletterna som ligger bakom.

Som en ängel.

Jag har fått en underbar julklapp av en av mina bästa vänner. På fredag ska jag träffa kurator Birgitta igen, det är hennes julklapp till mig.

Tack Madde. Jag är så tacksam! Du är bäst och jag är så glad över att ha dig som vän! Det är en sådan trygghet med dom vänner som står en nära och som man vet alltid kommer finnas där!
Like family.

frukost kanske?

Jag är så rädd på nätterna att jag inte vill gå och lägga mig. Jag är så rädd att jag inte vågar släcka lyset men när lyset är tänt kan jag inte sova. Och när morgonen väl kommer så vaknar jag alldelles för tidigt för att jag är så hungrig. Det är nackdelen med att börja äta mat, jag blir bara hungrigare och hungrigare hela tiden.

Mig, gustav och birgitta. oss kan man räkna med.

I torsdags ringde Dr.Gustav. Helt utan att vi bestämt det. Han ville kolla hur det är med mig. Vi ändrade min dos av tabletterna jag äter, och han gav mig namn på flera ställen där jag kan försöka få hjälp.

I fredags fick jag ett sms ifrån kurator Birgitta. Trots att jag avbokat min nästa tid hos henne. Hon skrev att hon tänker mycket på mig och att jag ska veta att jag kan ringa henne när jag vill.

Allt med vården är alltså inte dåligt. Dessa två är ju helt fantastiska!

Frida kontstaterar

En vecka.. när jag hade mina tider hos kuratorn tog jag en vecka i taget.. man klarar att pressa sig själv en vecka.. att stå ut. Man står ut en vecka. Lite dalar ibland men en vecka klarar man.

Nu ser jag bara massa jävla dagar och veckor framför mig. Resten av mitt liv, det är vad jag ser. Jag pallar inte att stå ut resten av mitt liv. Jag vill att det ska gå av sig självt. Att dela upp det veckovis var bra. Det här är dåligt. Nu vet vi det, nu lär vi av detta.

Det går åt helvete nu.. men en dag tar jag nya friska tag.
Men fört rasar vi längre ner. Först går vi sönder lite till.
Det går åt helvete nu, men jag säger inte att det är dåligt.


Det är kämpen i mig som tagit en välförtjänt paus. Men vi kommer igen.

Psykiatriskamottagningen Kronan, Sundbyberg

Idag hade jag lite pepptalk med min chef. Hon är som jag skrivit tidigare helt super!
Efter det samlade jag mina krafter och ringde till psykiatriskamottagningen Kronan som jag inte hört något från sedan jag fick ett brev från dem för två veckor sedan om att dom snarast skulle återkomma med en tid till mig. Men det har vi ju allla lärt oss att ord som vi återkommer inte betyder ett skit i den här världen.

Tanten jag pratade med ville inget hellre än att få mig att lägga på, men jag fick iallafall fram vad jag ville ha sagt emellan hennes försök att avsluta samtalet. Jag fick henne till och med att leta fram min självanmälan och remissen från Gustav, och hon sa att hon skulle lägga fram det till den läkare som jag sen kommer träffa. För det kunde hon hitta i sina papper, namnet på en läkare... Däremot kunde hon inte ge mig en tid. Jag undrade så klart varför..

- Vi har en policy att vi hör av oss inom 30dagar efter att vi fått in egenanmälan, och det har inte riktigt gått 30dagar här..

Tillåt mig att skratta och gråta och säga att den här tanten är en idiot.. Jag undrade varför det var så här, men det visste hon inte.. Men att höra av sig inom 30dagar är inte samma sak som att höra av sig efter 30dagar, men det förstod inte den här tanten.

Eftersom hon lovade att lägga fram papperen till läkaren tackade jag för mig och kände mig iallafall lite nöjd. Nästa vecka ringer jag igen.

Ohoj! Why worry? Idag fick jag mitt lönebesked. 1420 spänn.

Ni får tycka att jag är en bortskämd unge som gnäller över att jag inte har några pengar, men vad jag egentligen gnäller över är att vården blivit en klassfråga.. Endast dom som kan betala får må bra.

Jag hatar Sverige en liten stund till.

Idag fick jag pengar från försäkringskassan. När jag har betalat det jag ska vad gäller hyra, lån och räkningar så har jag 23kr kvar att leva på.

Tack försäkringskassan.

cash is king.

Jag har nu avbokat min nästa tid hos min kurator och ska höra av mig när jag har möjlighet att komma igen. När jag fick hennes svar att det var okej så grät jag.

Det här är så jävla fel men jag har inget val. Utan pengar är man ingen. Jag har noll kronor på kontot och 100kr i min handväska. Det är den 25November.

Just nu vill jag inget hellre än att sätta fingrarna i halsen. Allting känns så jävla hopplöst.
Det enda som gör att jag slutar gråta ibland är när jag tänker på att jag snart (i januari) kommer få börja jobba heltid igen. Men det känns som en lång jävla nerförsbacke dit, en nerförsbacke som jag ofrivilligt glider ner för.. En uppförsbacke kan jag ta, när man väl är uppe och har nått toppen e man king of the world. Men en jävla nerförsbacke för ingenting positivt med sig.

Just nu gråter jag bara, för jag kan inte trolla. Jag tycker själv att jag varit stark och gjort vad jag kunnat för att få mig själv att må bättre. Men nu kan jag inte göra mera. Allt för att cashen e slut. Låt mig få hata sverige en liten stund. Låt mig få gråta en liten stund.

Tack för tipset Madde

En kall kokt potatis är en ofarlig potatis.