Första advent!

Julen närmar sig. Den är antagligen jobbigt för många av oss på flera vis. Julklappar ska köpas för pengar som kanske inte finns. Det ska adventsfikas och mysas lite hela tiden och så vet man att man kommer bli utsatt för en hel del julmat och julbord. Utöver det så är det hela grejen med att man oftast åker hem och firar jul och då vill man ju så klart vara smal och fin.. samtidigt som man vill vara glad och pigg för oroliga släktingar och vänner är något man gärna vill komma ifrån...

Jag har saknat julen. Jag har såklart firat jul alla år, men jag saknar julen så som den var när man var liten. Inte hela grejen med att det var mysigt att tro på tomten och vara nyfiken på vad som låg i julklapparna, det är inte det jag saknar. Jag saknar den längtan som fanns då, att räkna ner till julafton för man ville så gärna att den skulle vara nu och dessutom att den aldrig skulle ta slut...

Sedan blev man äldre och tron på tomten ersattes av hjärnspöken och istället för att räkna ner till julafton började den där klumpen i magen växa sig större och större för varje dag som gick...

Men i år tänker jag ta tillbaka julen! Granen står redan klädd! Det är första advent idag och julgardinerna sitter också uppe. Lägenheten är pyntad och pimpad. Under granen ligger redan några julklappar inslagna och klara. Till och med rimmen är skrivna....

Hur det kommer gå med julbordet i år vet jag inte. Det får visa sig då. Jag tänker inte börja nojja mig redan nu. Äter jag inte och folk tycker att det är märkligt så kommer de tycka det oavsett om jag haft ångest för det innan eller inte. Äter jag och själv får ångest över det efteråt så kommer jag få det i vilket fall.. även om jag haft ångest över det innan eller inte.. Och kanske kommer det gå hur bra som helst och varför ska jag då förstöra det genom att ha ångest innan?

Där och då kommer det antagligen bli lika jobbigt som åren innan, men jag tänker fan inte förstöra resten av tiden som finns av underbara December, när jag ju faktiskt ändå inte kan påverka det innan. Det enda jag kan försöka ändra på är min inställning till det hela och sedan spelar det ingen roll om jag bryter ihop både en och två gånger så länge jag försöker..!

Om man hela tiden lever i nuet så blir de "hinder" man utsätts för inte lika höga att ta sig över för du har inte hunnit bygga upp dem än...

Fjärde gången gilt?

Jag väntar på en kallelse från psykiatrin. Jag ska få en ny läkare igen. Det här blir min fjärde läkare hos psykiatrin... Jag har väntat i någon vecka nu. Min sjukskrivning går ut i December. Försäkringskassan vill ha ett nytt möte tillsammans med bland annat min läkare under December... Min chef och jag ska också vara med på mötet. Vi är frisörer, våra dagar i december är redan uppbokade. Framförhållning verkar inte vara något psykiatrin sysslar med.

Det är fortfarande November, kanske borde jag inte bli stressad över att jag inte fått någon kallelse till nästa läkarbesök eller någon information om vem min nya läkare blir. Antagligen skulle jag heller inte ha blivit stressad över det om det inte vore så att det har strulat till sig alldelles för många gånger med psykiatrin. Senaste mötet fick jag reda på några dagar innan genom min chef, mig hade de missat att skicka en kallelse till... Huvudpersonen i det hela.

Nu har jag en bra handläggare på försäkringskassan och en chef som är insatt i min situation, så egentligen är det ingenting att stressa upp sig över.

Dock ser jag inte fram emot att få "börja om" med en ny läkare. Så roligt är det inte att berätta om hur man mår och fungerar... Det skulle man tröttnat på förlänge sedan även om man mådde bra. Varje gång jag får börja om med en ny läkare känns det som om man får backa några steg innan man kan gå vidare.

Jag har förståelse för att även läkare vill byta arbetsplats och arbetsuppgifter och allt vad det kan tänkas vara... Dock tycker jag att det är lite märkligt att alla mina läkare på psykiatrin velat göra det.

Egentligen skriver jag bara det här för att jag inte tar allt strul personligt och det vill jag inte att någon annan ska göra heller. Jag tror helt enkelt bara att det är så här det går till... och är det någon stanns jag absolut inte skulle vilja jobba så är det på psykiatrin.

Bränn min journal och värm händerna över den i kylan!

Jag borde skriva om hur det är att vara manodepresiv. Jag känner ett starkt behov av att själv höra ifrån andra hur det är för dem. Jag känner även att jag tar avstånd från folk runt omkring mig för att de inte förstår. Så har jag nog i och för sig alltid gjort, men nu gör jag det ännu mer medvetet. Det är på sätt och vis tur att jag har så envisa vänner som håller sig kvar.

Människor frågar hur det är att vara manodepresiv, jag förklarar och de tror kanske att de förstår. De tänker antagligen på hur det är för dem när de svänger fram och tillbaka mellan att vara glad och må bra till att vara nere och deppig... på hur det är när de får väldigt mycket gjort och hur det är när de känner för att inte göra någonting. De har säkert också saker de fått för sig som de inte riktigt kan släppa. De kanske tänker på nätter när de sover dåligt men ändå mår bra, och nätter när det inte spelar någon roll hur länge de sovit med ändå knapt orkar med dagen när de vaknar...

Jag tror att det är ungefär så långt som de tänker när de får höra om hur det är att vara manodepresiv. Jag tror inte att de tänker på att vi också har det precis så där, eftersom vi som dem är helt vanliga människor, som utöver att vara helt vanliga också har en diagnos som gör att allting blir lite mer, men det tror jag inte att folk i allmänhet kan sätta sig in i...

Dessutom tror jag att jag utan den skulle känna mig väldigt tomm och det gör att jag känner mig ännu mer splittrad.

Psykiatrin Kronan

Idag avslutade jag och min psykolog våran kontakt. Jag kan ta upp kontakten igen om jag känner att jag behöver det.

Nu återstår bara läkarkontakten på psykiatrin, och eventuellt ska jag få träffa någon och prata om hur man hanterar att man är Bipolär för att underlätta för sig själv.

För några veckor sedan hade jag fyra kontakter inom vården. Två läkare, en psykolog och en terapigrupp... Nu har jag en kontakt. Det går frammåt.

I måndags var jag hos tandläkaren igen på en undersökning. Flera hål trots att jag senaste var där för ett halvår sedan.. Över två tusen spänn kommer det gå på nästa gång... Det borde man tala om för unga tjejer som är på väg in i träsket. Vad vill man helst ha, hål i tänderna eller en shoppingtur?

Avslutad kontakt

I Onsdags avslutade på min läkare på ätstörnings centrum våran kontakt.
Nu är det bara psykiatrin som gäller.

Jag antar att detta är ett positivt tecken att hon tror att jag kommer fixa resten utan deras hjälp. Behöver jag deras hjälp framöver är jag välkommen att ta kontakt med dem igen.

Det känns befriande. Jag har inget större förtroende för psykiatrin vilket jag haft för ätstörnings centrum. Det har varit för mycket strul med psykiatrin för att jag ska kunna känna mig trygg med dem och inte vara rädd för att försvinna bort i en pappershög på något skrivbord...

Men Stockholms Centrum för Ätstörningar har varit guld, och jag vill verkligen rekomendera de som behöver hjälp att ta sig ur en ätstörning att vända sig dit!

Just nu svävar mina tankar kring diagnosen Bipolär...

I allt jag gör tänker jag "Är inte det här jag? Beter jag mig bara så här för att jag är bipolär. Hur kommer jag bli senare när medicinerna gör sitt? "

Det känns ofta som att andra har en tydligare bild av vem jag är än vad jag har. Att de ser hur jag beter mig och förstår varför medans jag själv inte alls är medveten om det.

Jag får en känsla av panik. Känner att jag vill bryta med mina vänner för att jag vill inte att de ska se mer av mig nu. Tänker att dom kommer tröttna på mig och försvinna. Det finns ingen logik i att jag då ska försvinna först för att undvika att det händer...

Jag tror att alla kan känna så ibland. Jag tänker att även om det inte är kul att känna och tänka så, så är det okej. Funderingar åt fel håll leder väl ändå ofta till att man kommer till insikt och handlar rätt...

Närmaste veckorna har jag många planer ihop med mina vänner. Jag tänker en sak och gör tvärs om. . Det brukar bli bra så...

Andas är ett heltidsjobb

Igår var en underlig dag. Jag hade sista träffen med terapigruppen. Det var jätte mysigt och stämningen var på topp. Efteråt tar jag sällskap med två av tjejerna och då klarar jag inte av att hålla ihop mig själv längre. En av brudarna tar tunnelbanan med mig till brorsan och lämnar över mig till hans beskydd. Sedan låg jag på hans soffa och och koncentrerade mig på att varken tänka frammåt eller bakåt. Gjorde jag något annat än bara andas så gjorde det för ont i mig.

Jag blev dissad igår. Min chef slutar. Jag blir av med lägenheten. Jag är varken smalare eller frisk. Jag har ny medicin igen, det känns som den enda effekten jag får uppleva är dom första veckornas beverkningar, sedan är det dags att testa något nytt igen.

- Jag kollade på min vän igår och sa att det känns som att allt bara tas ifrån mig. Hon svarade mycket klokt att det endast känns så för att det är de sakerna som jag för tillfället fokuserar på.

Hon fortsatte med att säga att det är inte de personer som försvinner ifrån oss som räknas utan de som stannar kvar..!

Det är skönt att veta att när jag själv inte har mycket klokt att komma med så finns mina vänner där och tar på sig den rollen..!

Ännu har jag mycket kvar

Min underbara chef som jag skrivit om så många gånger här på bloggen ringde mig idag. Hon berättade att hon kommer byta jobb och sluta som chef hos oss.

Det låter som att hon kommer få ett otroligt kul jobb och jag glädjs absolut med henne. Hon har verkligen gjort allt hon kunnat för att hjälpa mig och varit ett jätte bra stöd. Det är jag så otroligt tacksam för. Just därför har jag gått runt och kämpat mot tårarna hela dagen. Det känns som att ännu en trygghet försvinner ifrån mig.

Om någon kom och riktade en pistol emot mig och krävde mig på allt jag äger nu skulle jag nog inte ens reagare, utan snarare säga "Du har dröjt, jag har väntat på dig..."

Efter regn kommer solsken.

knaprar på

Jag känner mig som en grå fjärill. Inte ens en sån färglös fjärill som är numrerad och som man färglägger.

En grå fjärill.

Igår började jag med nya mediciner, så vi får väl hålla tummarna för att de ger mig lite färg på vingarna..!

Jag är olyckan, o-le-do-lyckan...

Varje gång något går åt skogen så hör jag låten Olyckan i mitt huvud...

Jag är olyckan,o-le-do-lyckan,o-bi-do-bi-do-bi-do-bi-do-lyckan.
Krash-och-bang-lyckan, gnissel-och-pang-lyckan.

Först avrådde min läkare mig från att åka till Grekland nästa vecka då min pappa fyller 50år. Efter några dagar av förtvivlan och många tårar så tyckte hon ändå att det var okej eftersom det är med min familj jag ska åka. Mitt argument om att det är märkligt att jag får vara ensam i stockholm men inte kan åka iväg med min familj kan ha hjälpt till där... Hennes argument var att nya miljöer inte är bra för mig och i värsta fall kan leda till en psykos. Jag tror dock att resan kommer göra mig gott..!

Men då kommer nästa smäll... Jag blir av med mitt boende. Lägenheten jag bor i kommer sägas upp och jag måste flytta och hitta någon annan stanns att bo. Jag har letat lägenheter i två dagar nu och känner mig redan helt förstörd. Hur fan gör man för att få tag i en lägenhet i Stockholm?

Som vanligt när jag biter ihop och försöker må bra och koncentrera mig på att lösa situationen så kommer allting ikapp genom mardrömmar när jag sover iställt. Det tackar vi för... Jag känner mig tröttare när jag vaknar än vad jag är när jag går och lägger mig. Satan vad det tar på krafterna och psyket att drömma mardrömmar. Jag vaknar på nätterna och är så svettig att jag måste gå och byta om innan jag kan försöka somna om.

Och just det, några dagar innan detta så försvann mitt visakort och mitt körkort också. Hade antagligen bort det helt själv eftersom jag upptäckte att det var borta strax efter att jag använt det.. men ändå, detta hör till de typiska grejer som händer när jag är tankspridd..! Eftersom mitt visakort var borta när jag skulle boka tågbiljett hem fixade brorsan det åt mig och skickade det som en sms biljett... direkt efter får jag ett sms ifrån honom att jag ska spara smset så att det inte försvinner. Två timmar senare sitter tankspridda Frida och raderar alla sina sms inklusive tågbiljetten till Dalarna...

Det är väl lite så mitt liv ser ut just nu.

Jag fick förresten en resväska i födelsedagspresent i helgen när jag var i dalarna. När jag kom till Stockholm hade den gått sönder...

Allt det här känns ändå rätt oviktigt för det enda som betyder något är att jag håller ihop mig själv och blir frisk. Någonstanns att bo skulle i och för sig underlätta, men oavsett hur det går så finns det väl alltid någon som har en soffa över åt en liten tjej som mej..!

.

Något att se fram emot

Imorgon ska jag på dejt. Håll tummarna för mig. Det är alltid svårt att hitta kärleken, men när man inte mår bra så blir det en ännu större utmaning. Precis som det blir att vara ensam också...

Jag tror att det kommer gå bra. Killen är jätte charmig. När jag pratar om hur jag mår säger han att han inte förstår, att det är precis som om någon skulle förklara för honom om hur det är att gå på månen. Man vet att folk har gjort det man man kan inte sätta sig in i hur det är...

Jag tycker att det är skönt att han inte förstår. Han är en kille som aldrig har haft några liknande problem själv. Sådana människor vill jag umgås med och en dag hoppas jag vara så själv. Man blir som man umgås, sägs det ju.

Imorgon ska jag umgås med honom..!

Tankar från en något nedtyngd Frida.

Jag är åter igen sjukskriven på heltid. Det känns jätte tråkigt att vara ifrån jobbet igen och jätte tråkigt att jag inte fixade det. Men jag klandrar inte mig själv för detta. Jag gjorde så gott jag kunde och kämpade nog lite för mycket för att klara av det. Hade jag accepterat tidigare att det inte funkade hade jag kanske inte behövt gå ner mig så mycket. Men jag får försöka klappa mej själv på axeln ändå för att jag accepterar att jag just nu mår bäst av att inte jobba - eller att det i längden gör mig bäst att inte jobba just nu.

Jag fixar det verkligen inte. Min kropp fixar det inte och mitt huvud fixar det inte. Jag hade ett givande läkarsamtal förra veckan och väntar nu på att bli kallad till psykiatrin igen. Dom misstänker att jag är bipolär. Det var skönt att höra ifrån min läkare att jag faktiskt kämpar och försöker må bättre och tar tag i saker men att jag ändå inte kommer någon stanns och att det inte är mitt fel. Det är precis så det känns.

Det känns som jag gjort så mycket. Att så fort jag blir medveten om något som inte är bra och som jag kan ändra på har jobbat på att göra det. Det är så mycket i mitt liv som är bättre nu än det varit innan, ändå mår jag inte bättre.

Jag är lika rädd för att få diagnosen som att jag inte ska få den. Får jag den så kan dom hjälpa mig, men bipolär är inget man blir frisk ifrån. Det skrämmer mig. Får jag inte diagnosen så kan jag fortsätta tänka att jag är inne i något som snart kommer gå över, men samtidigt så skrämmer det mig att man då kanske inte vet hur man ska hjälpa mig...

Jag försöker låta bli att fundera så mycket och att istället vänta på att bli kallad till läkaren.
Men jag är så slut. Jag är så trött. Att bara försöka hålla ihop mig själv tar mer kraft än vad jag har. Just så känns det. Det är inte sant. Vi klarar så mycket mer än vi tror, men det förstår vi ju först efteråt när vi står där med facit i hand...

Just nu handlar min ätstörning väldigt lite om kroppsfixering och tar sig mest uttryck som ångestdämpning... Hur kunde det bli så? Att en ätstörning äter sig in så i våra huvuden och kroppar och styr över så mycket?

Sedan när vi alla är friska borde vi ha en stor grillfest och fira våran självständighet utan våra ätstörningar! Sen när vi tagit tillbaka oss själva!

Femte veckan tillbaka på jobbet.

Fredag! Under tiden som heltidsjukskriven så försvann helgkänslan. Alla dagar var det samma. Nu har jag fått tillbaka den! Fredag, ah! Det är ändå en lyx att få ta helg.

Jag jobbade Tisdag och Onsdag och det gick jätte bra. Jag har börjat jobba med att göra förändringar för att det ska gå lättare för mig med maten framöver. Planerat in måltider ihop med andra, planerar att äta på jobbet... Jag frågade min chef om inte hon kan laga mat någon dag framöver och om jag då skulle kunna få äta med henne. Hon blev jätte glad och tyckte att det var en bra idé. Jag försöker koppla ihop maten och ätandet med något positivt. Mat för mig är bara ångest. Jag kommer inte ta mig igenom det här om jag sitter hemma och tvingar i mig mat. Nu har jag provat det och jag känner att det bara spär på de negativa känslor jag har angående mat och ätande. Jag har insett att jag inte kommer klara av det här utan hjälp, känt ett behov av att få stöd ifrån andra, funderat på att flytta hem... Men jag har ju faktiskt massa människor runt omkring mig här som vill hjälpa mig bara jag ger dem chansen och talar om vad det är jag behöver hjälp med..!

I Torsdags åt jag mat ihop med en tjejkompis. Vi skulle dricka kaffe men när jag kom hem till henne började hon laga mat och undrade om jag ville äta med henne och det är just sådanna här tillfällen jag måste ta vara på och göra det bästa utav! Jag kunde till och med tillåta mig att tycka att maten var god, vilket kändes enormt skönt! Jag kan!

Idag har jag avslutat min andra behandling i lunchgrupp. Jag känner att jag har gjort framsteg. Det går bättre att äta ihop med andra, jag har bättre koll på hur mycket jag borde äta och framför allt har jag bättre insikt i vad det är för problem jag har och hur de tar sig uttryck.
Att svälta eller kräkas är ingenting som bara händer, det är ett val jag själv gör och om jag bestämmer mig för det så kan jag välja att låta bli. Dock måste jag hitta ett sätt som fungerar för mig, jobba med vad jag känner och tänker, och värdesätta mig själv.

Fel kan det bli och fel kommer det antagligen bli flera gånger till framöver, men för mig känns det viktigt att påminna mig om att dessa fel inte behöver vara något jag medvetet gör, utan att det ibland blir fel när jag söker efter ett sätt att göra rätt..!

Tack för era kommentarer! Jag uppskattar dem mycket!

(Jag var hos läkaren i torsdag och vi har nu bestämt att jag kommer jobba 25% två månader till framöver! Känns otroligt kul att jag ska fortsätta jobba..!)

Dra åt helvete NoA

Jävla helvetes jävla piss vad jag ju visste att det här inte var något att räkna med!
Jag har ringt NoA. Ett akutteam man kan ringa och prata med dygnet runt. Precis så är det jag fått det förklarat för mig många gånger av olika personer. När jag skrevs ut ifrån psyket fick jag deras nummer om jag skulle må dåligt någon gång. Av min första läkare fick jag deras nummer. Av min läkare på psykiatrin fick jag deras nummer. Även på Ätstörningscentrum har vi pratat om att jag kan ringa NoA om jag inte mår bra... HELVETE HELLER..!

Dom svarade utan att presentera sig. Svarade utan att fråga något. Svarade utan att intresera sig det minsta i varför jag ringer.

Det enda svar jag fick var "ja, jag vet inte." eller "ja, hur du än gör så låter det som att det kommer slå tillbaka på dig själ."

Det är inte lätt. Det är fan inte lätt att bestämma sig för att ringa ett sånnt här nummer. Jag har inte sovit på hela natten. Jag kan heller inte behålla någonting jag äter.
Jag vill jobba. åh, vad jag vill jobba.!!! Men jobbar jag trots att jag inte mår bra så slår det tillbaka på maten, och sömnen. Jobbar jag inte så är det ett misslyckande och även det slår tillbaka på maten och sömnen. Stannar jag hemma så vill jag veta att det är för att det kommer göra att jag mår bättre, inte för att underlätta att gå djupare in i min ätstörning. Jag vill verkligen lyssna på mig själv. Jag vill ta mig ur det här. Jag vill inte att min ätstörning ska bestämma över mig. Jag vill inte vara så frustrerad att jag tänker på självmord som ett lika naturligt val som om jag borde byta jobb eller inte. Jag vill inte att självmord ska finnas med i mitt huvud överhuvudtaget och nu gör det det enbart för att jag blir så frustrerad när jag vill så mycket men inte vet hur jag ska bära mig åt för att det känns som alla försök jag gör slår tillbaka på mig själv.

Det är jävligt svårt för att förstå hur någon som låter helt ointresserad av att prata med mig kan ha ett sådant jobb där arbetsuppgiften är just den att man ska stötta och vägleda människor som mår dåligt. Hur i helvete kan hon tro att jag ska få ut något som helst bra utav att få höra att hon inte heller ser någon utväg för mig..?

Hur i helvete kan hon tycka att det är okej att efter att hon hostat skratta och säga oj, ursäkta men jag är lite förkyld, när jag precis berättat om hur jävla jobbigt det är att självmord finns som ett alternativ. Hon får vara hur förkyld hon vill och hosta precis hela tiden, det skiter jag i, bara hon intresserar sig för sitt jobb, som i det här fallet är mig..! Visst, människor skrattar när dom blir osäkra och jag skulle också bli osäker om någon okänd människa ringde till mig och berättade hur dåligt den mår, och det är därför jag jobbar som frisör och inte inom vården! Det är en jävla skillnad!

Jag avslutade samtalet och ringde gråtande upp min chef istället. Jag har en chef som är otroligt stöttande. Alla har inte det. Vilken otrolig tur jag har som har det!

Och nej, ni behöver inte oroa er över mina självmordstankar. Jag kommer inte ta livet av mig. Däremot kommer jag fortsätta kämpa för att bli av med de här tankarna. Fortsätta berätta för de inom vården som borde kunna hjälpa mig precis hur jag tänker och hur jag mår. Det är inte här jag ska berätta det, det är för dem. Men för i helvete vad arg jag är!!!

Tänk om det hade varit någon som mått ännu sämre som ringt det här samtalet? För det kan jag säga, att mina självmordstankar blev inte färre av att prata med henne...

Tack Gud för att jag har en sådan underbar och stöttande chef..! Jag borde ha ringt henne, och det är så jävla fel, för jag gjorde precis rätt! Det är NoA man ska ringa inte sin chef... Men det är så mycket som borde vara som det inte är...

Och det här kanske är ett jätte dumt inlägg. Det här kanske skrämmer folk som behöver ringa NoA från att göra det. Men jag hoppas inte det. Ring dit om ni behöver, förhoppningvis är tanten jag pratade på kafferast..!

Någon som har erfarenhet ifrån sådanna här nummer? Bra som dåliga..?