Andra veckan på jobbet

Andra veckan på jobbet har gått bra. Det var riktigt tungt att gå till jobbet i Måndags, men jag fixade det! Många stammkunder har hittat tillbaka till mig och det är riktigt peppande att få höra att dom saknat mig när jag varit borta! Att återse gamla kunder är som att träffa gamla kompisar igen!

Idag var jag på vårdcentralen och tog nya blodprover för att se om min kropp bryter ner sig själv pågrund av all tid jag spenderar på gymmet. Det är frustrerande att upptäcka att ätstörningen inte försvinner utan bara tar sig nya former... Men å andra sidan så är det ju just i jakten på att bli frisk som den gör det och så länge jag fortsätter att leta efter rätt väg att må bra så känns det acceptabelt att det går fel ibland. Om det nu gått fel, jag är osäker. Tränar jag för mycket? Jag vet inte. Är det min ätstörning som får mig att träna så mycket? Jag vet inte det heller... Anser jag själv att jag mår bra av att träna? Ja, absolut! -men är det mitt friska eller sjuka jag som anser det?

För övrigt så jobbar jag på att bli mer social och umgås mer med mina vänner. Att isolera sig är något som är typiskt för personer med ätstörningar, och kanske inte alls så konstigt att man gör när man inte mår bra. Även om jag tycker att jag skött mig rätt bra på den punkten även innan så tänkte jag försöka bli ännu bättre på det nu. Men visst tar det emot. Genom att umgås mer med andra får jag känslan av att jag tappar kontrollen över mitt eget liv. Kontrollen över när jag kan träna och när och vad jag ska äta. Ett kontrollbehov som jag antagligen behöver minska på.

En tanke som ofta kommer upp i mitt huvud är "När ska det bli värt det?"
När folk säger "Det måste vara så skönt för dig att äntligen ta tag i dom här problemen" så säger jag ja. Lite som att man oftast säger att man mår bra när någon man möter frågar hur man mår. Det är vad man förväntas säga... Men det är inte skönt nånstanns. Det var mycket lättare att bara leva med ätstörningen. Att försöka ta sig ur den är att kriga med sig själv hela tiden och det tar så mycket kraft och energi. Det är inte skönt. Det är ingen befrielse. Inte än. Inte ens tanken på att jag någon gång kommer ha tagit mig igenom det här är specielt skön. Jag vet ju hur jobbigt det har varit hitills och jag inser att det kommer krävas lika mycket av mig framöver. Men jag är övertygad om att det en dag kommer vara värt det och att jag då kommer kunna säga "Fan vad skönt att jag tog tag i mig själv" Jag vill absolut inte ha detta ogjort och jag är stolt över mig själv som gör detta men skönt är knappast ett ord jag förknippar den här kampen med...