Mig, gustav och birgitta. oss kan man räkna med.

I torsdags ringde Dr.Gustav. Helt utan att vi bestämt det. Han ville kolla hur det är med mig. Vi ändrade min dos av tabletterna jag äter, och han gav mig namn på flera ställen där jag kan försöka få hjälp.

I fredags fick jag ett sms ifrån kurator Birgitta. Trots att jag avbokat min nästa tid hos henne. Hon skrev att hon tänker mycket på mig och att jag ska veta att jag kan ringa henne när jag vill.

Allt med vården är alltså inte dåligt. Dessa två är ju helt fantastiska!

Frida kontstaterar

En vecka.. när jag hade mina tider hos kuratorn tog jag en vecka i taget.. man klarar att pressa sig själv en vecka.. att stå ut. Man står ut en vecka. Lite dalar ibland men en vecka klarar man.

Nu ser jag bara massa jävla dagar och veckor framför mig. Resten av mitt liv, det är vad jag ser. Jag pallar inte att stå ut resten av mitt liv. Jag vill att det ska gå av sig självt. Att dela upp det veckovis var bra. Det här är dåligt. Nu vet vi det, nu lär vi av detta.

Det går åt helvete nu.. men en dag tar jag nya friska tag.
Men fört rasar vi längre ner. Först går vi sönder lite till.
Det går åt helvete nu, men jag säger inte att det är dåligt.


Det är kämpen i mig som tagit en välförtjänt paus. Men vi kommer igen.

Psykiatriskamottagningen Kronan, Sundbyberg

Idag hade jag lite pepptalk med min chef. Hon är som jag skrivit tidigare helt super!
Efter det samlade jag mina krafter och ringde till psykiatriskamottagningen Kronan som jag inte hört något från sedan jag fick ett brev från dem för två veckor sedan om att dom snarast skulle återkomma med en tid till mig. Men det har vi ju allla lärt oss att ord som vi återkommer inte betyder ett skit i den här världen.

Tanten jag pratade med ville inget hellre än att få mig att lägga på, men jag fick iallafall fram vad jag ville ha sagt emellan hennes försök att avsluta samtalet. Jag fick henne till och med att leta fram min självanmälan och remissen från Gustav, och hon sa att hon skulle lägga fram det till den läkare som jag sen kommer träffa. För det kunde hon hitta i sina papper, namnet på en läkare... Däremot kunde hon inte ge mig en tid. Jag undrade så klart varför..

- Vi har en policy att vi hör av oss inom 30dagar efter att vi fått in egenanmälan, och det har inte riktigt gått 30dagar här..

Tillåt mig att skratta och gråta och säga att den här tanten är en idiot.. Jag undrade varför det var så här, men det visste hon inte.. Men att höra av sig inom 30dagar är inte samma sak som att höra av sig efter 30dagar, men det förstod inte den här tanten.

Eftersom hon lovade att lägga fram papperen till läkaren tackade jag för mig och kände mig iallafall lite nöjd. Nästa vecka ringer jag igen.

Ohoj! Why worry? Idag fick jag mitt lönebesked. 1420 spänn.

Ni får tycka att jag är en bortskämd unge som gnäller över att jag inte har några pengar, men vad jag egentligen gnäller över är att vården blivit en klassfråga.. Endast dom som kan betala får må bra.

Jag hatar Sverige en liten stund till.

Idag fick jag pengar från försäkringskassan. När jag har betalat det jag ska vad gäller hyra, lån och räkningar så har jag 23kr kvar att leva på.

Tack försäkringskassan.

cash is king.

Jag har nu avbokat min nästa tid hos min kurator och ska höra av mig när jag har möjlighet att komma igen. När jag fick hennes svar att det var okej så grät jag.

Det här är så jävla fel men jag har inget val. Utan pengar är man ingen. Jag har noll kronor på kontot och 100kr i min handväska. Det är den 25November.

Just nu vill jag inget hellre än att sätta fingrarna i halsen. Allting känns så jävla hopplöst.
Det enda som gör att jag slutar gråta ibland är när jag tänker på att jag snart (i januari) kommer få börja jobba heltid igen. Men det känns som en lång jävla nerförsbacke dit, en nerförsbacke som jag ofrivilligt glider ner för.. En uppförsbacke kan jag ta, när man väl är uppe och har nått toppen e man king of the world. Men en jävla nerförsbacke för ingenting positivt med sig.

Just nu gråter jag bara, för jag kan inte trolla. Jag tycker själv att jag varit stark och gjort vad jag kunnat för att få mig själv att må bättre. Men nu kan jag inte göra mera. Allt för att cashen e slut. Låt mig få hata sverige en liten stund. Låt mig få gråta en liten stund.

Tack för tipset Madde

En kall kokt potatis är en ofarlig potatis.

Jag har hittat flera gratis nöjjen som jag börjat ägna mig åt under min tid som sjukskriven.

• Stavgång - väldigt roligt och ganska klurigt.
• Biblioteket - Att sitta vid internet på biblioteket är väldigt mycket trevligare än att sitta hemma.
• Biblioteket - Varför får man för sig att köpa böcker när man kan låna dem?
• Ishallen - allmänhetensåkning är det nästan hela dagarna. Perfekt när man är sjukskriven.

Money, money, money.

Jag får inte tilbaka mina pengar för resan jag bokade och sedan avbokade, trots att jag har läkarintyg. Allt pågrund av att jag betalde resan med mammas kort och inte med mitt eget (som hade blivit kapat).

Jag hade verkligen räknat med dom pengarna så det känns pissjobbigt just nu. Eventuellt kommer jag avboka min nästa kuratortid. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. Känns jävligt tungt att det är December och att man borde köpa julklappar nu också.

Samtidigt känner jag att jag inte har någon rätt att klaga. Jag har det jävligt bra, jag har haft pengar sparade jag har kunnat använda, och jag har haft möjlighet att skaffa hjälp privat..

Jag känner mig besegrad, igår ringde jag till pappa för att höra om jag kan låna brorsans säng han har hemma hos dem, eftersom jag insett att det kommer dröja innan jag har råd att köpa någon ny säng nu. Och jag har tröttnat på att sova på soffan, det går inte att ligga raklång.

Jag är inte van att ha det så här. Jag är bra på sköta min egen ekonomi... Men nu går det åt helvete och jag vet inte om det är värt det. Vad är vitsen med att ta tag i sina problem om man istället ska gå och må dåligt över sin ekonomi...

just nu känner jag mig så jävla värdelös som inte vet om jag kommer kunna betela mina räkningar imorgon. Jag är arg. Arg på Sverige för att jag måste betala för all hjälp själv. Jag har alltid jobbat och betalat skatt. Varje dag efter skolan och före hockeyträningarna så jobbade jag. När jag inte har pluggat har jag jobbat. Jag är en bra medborgare. Åt helvete med det.

Björnen sover.

Man vet att jag har tagit Theralen för att sova när jag säger God Morgon till min lillebror på msn, när klockan är 14.12.

Theralen och öronproppar gör det för dig, väldigt skönt att vara utsövd men det här är anledningen till att jag inte kan ta dem när jag ska jobba dagen efter. Kanske borde jag be om något svagare men å andra sidan är det här de enda jag fått utskrivet som överhuvudtaget ger någon effekt. Don't take that away from me.

I Roberts skafferi / i Fridas huvud

Jag delar in mat i bra och dålig mat.
Ex på mat som jag går under bra mat: Tonfisk.
Ex. på dåligt mat: Det mesta...

Conny och Robert får ofta frågan "Är det här bra eller dåligt att äta?"

Igår satt sig Robert ner med mig och försökte få mig att förstå hur fel jag tänker angående mat. Robert är ett big fan av tallriksmodellen och tycker inte att man ska utesluta något helt. Först satt vi bara och pratade.. Men pedagogen Robert ville verkligen få mig att förstå, så han plockade fram det mesta ur skafferi, kyl och frys och började förklara hur mycket energi allting innehöll..

Jag var såklart skeptisk men det blev väldigt tydligt hur konstigt jag tänker när han började mäta upp socker, matolja, havregryn och pasta var för sig, räkna potatisar och jämföra hur mycket man kunde äta av vad.. Robert har koll och då blir allting så lätt.

Jag är en dum brud som tror att en potatis blir onyttig för att man kokar den. En dum brud som undrade om det inte går lika bra att äta potatisen rå om jag nu måste äta potatis... En dum brud som av någon konstig anledning får sån grym ångest av att äta varm mat...

I mitt huvud så vet jag ju att kokt potatis är helt okej. Men hela min kropp stelnar till och skriker att äter du den kokta potatisen blir du fet och äcklig. DÅLIG SJÄLVDICIPLIN, skärpning. Håll dig till havregryn..

Efter att Robert gått igenom sitt matföråd med mig, gav han mig ett gäng vindruvor och sa: Dom här kan du äta, Det är förresten mest vatten i dom. Och så pressade han sönder en vindruva mellan sina fingrar för att visa hur mycket vatten den innehöll. Men även om jag litar på vad Robert säger så skriker min hjärna socker.. Det är socker i vindruvor.. Du kan lika gärna äta bitsocker!! Robert tyckte inte att jag lyssnat på vad han berättat för mig. Men jag lyssnade. Jag lyssnade och nu arbetar min hjärna igenom alla information för att bestämma sig vad jag ska tycka. I morse gick jag ifrån havregrynsgröten och åt välling med Robert, och det kändes inte ens speciellt jobbigt. Så visst lyssnade jag!

kurator Birgitta, riddargatan.

Idag var jag hos Birgitta. Till nästa vecka ska jag skriva matdagbok. Känns jävligt jobbigt. Det är väl fan bara tjockisar som gör sånt? Kommer hon säga till mig att jag äter för mycket nu?

Antagligen inte. Men fortfarande jävligt jobbigt. Oglammigt.

Förstå att man känner sig välkommen!

Den här bilden togs innan min första träning. En tjej tar fram en kamera och säger "nu måste vi ta lag bilder". Och vilket lag sen, så himla glada och trevliga tjejer! Hockeyn kommer få mig att må bra igen. Jag känner det!

Det går bra nu.

Det går jävligt bra nu. Ibland lurar man sig själv och tänker att det går åt helvete även om det egentligen går jävligt bra. Vilket det gör. Jag får bara kämpa så jävla mycket hela tiden, vilket gör att det känns som att det inte alls går speciellt bra. Men jag sköter mig. Det flyter på. Det rullar.. Det går helt enkelt jävligt bra trots allt.