Scfa

I fredags hade jag ett nytt möte med Stockholms Centrum för Ätstörningar. Dom använde sig utav ett dataprogram för att ta reda på hur det är jag mår och vad det är för problem jag har.
Jag fick också veta att jag antagligen måste vänta till efter semestrarna innan jag kommer kunna få den hjälp vi pratat om.

Vänta... Det känns som om vi börjar kunna det här nu.

"Ner kommer man alltid"

Tänk er att erat mående går i dalar och toppar. Dalarna stannar kvar på samma djup, men när ni mår bra så mår ni ännu lite bättre än ni gjorde sist, så toppen blir högre.

Då spelar det ingen roll att man egentligen inte mår sämre än innan när det blir dags att åka ner i dalen igen, för även om du inte mår sämre än förra gången du var där, så blir vägen dit ner längre den här gången eftersom toppen var högre...

Det här gör att jag är rädd för att må bättre för att jag vet att dalarna kommer och ju bättre jag mår ju längre blir vägen dit ner och detso hårdare blir fallet.

Senaste veckans kamp.

Onsdagen 1a April hittade någon mig medvetslös på golvet i korridoren i huset där jag bor.
Jag minns ingenting av den här händelsen så det finns inte mycket jag kan skriva om det.
Det blev ett dygn på Karolinska, och sedan en vända till Löwenströmska sjukhuset, samma avdelning som jag var på sist så personalen där kände igen mig, och jag dem. De flesta av patienterna var nya, men någon var kvar sedan jag var där sist. Speciellt en kille blev jag glad av att träffa igen. Vi har hållt kontakten sedan jag skrevs ut sist.

Sedan jag blev utskriven har jag varit hos mina föräldrar som kom och hämtade mig. Så nu är jag hemma hos dem och dom håller koll på mig som hökar. Iallafall är det så det känns.

Me and my boss

Hade nyss ett samtal med min chef och uppdaterade henne lite om vad som hänt sista tiden, och vad som kommer hända framöver.

Hon tycker att jag låter gladare och piggare nu, det var väldigt skönt att höra. Jag känner mig väldigt hoppfull också så jag tror att hon har rätt.

Det är så skönt att ha det stödet jag har från mitt jobb! Jag är så lyckligt lottad som har det så! Hon är ett enormt stöd för mig. Jag är hemma sjukskriven och behöver inte ha dåligt samvete för det!

Björn Axén är ett fantastiskt företag att jobba för!

Psykiatrin, Kronan.

Jag har på papperet gått från att ha en depression till att ha en komplicerad depression.

De tror att det ligger mer bakom än min ätstörning och all press jag sätter på mig själv. Att vissa händelser kan ha med det här att göra. Att jag har varit med om väldigt mycket som jag inte borde ha varit med om.

Jag börjar förstå att dom ha rätt. Jag har länge intalat mig att sånt här händer alla hela tiden, men tack och lov är det inte så.

Jag oroar mig för att inte uppfattas som trovärdig för att jobbiga saker som påminner om varandra drabbat mig flera gångar... Men jag får börja med att jobba med det här hos de människor som faktiskt tar mig på allvar, så får vi se om jag går vidare med det sedan.

Min läkare på psykiatrin ska sluta så jag kommer få en ny. För mig kvittar det, känns faktiskt till och med lite skönt. Dock är jag rädd för att jag ska komma bort i någon pappershög där igen och inte få någon ny kallelse.

Sömnlös.

Sömnlös.
Emmas väckarklocka har ringt och hon ska upp och jobba. Själv har jag inte sovit en blund. För att undvika att väcka Emma har jag suttit på köksgolvet och målat i natt.
Min kropp skriker efter sömn men mitt huvud går på högvarv.

Gick och la mig men kunde inte sova för att det kändes som om folk tog på mig. Jag låg och tänkte på hur obehagligt jag tycker att det är när andra människor tar på mig, även om det är människor jag tycker om. Försökte få bort tanken genom att tänka på människor som får mig att känna mig trygg när dom är nära mig.

Farmors kramar. Min Fasters kramar påminner väldigt mycket om Farmors kramar kom jag fram till. (Min farmor lever inte längre, så nästa gång jag träffar faster ska jag ge henne en bamse kram) Min bror får mig också att känna mig trygg.

Jag tror det har att göra med att dom här människorna är så bra på att visa känslor själva, att med dem känns det okej att inte må bra också. Min bror som kan gråta när han är med mig för att han vill att jag ska må bra. Jag tycker att det är skönt att se att han kan visa sina känslor så.

Jag tänkte på andra människor som också är öppna, min kusin, mina kompisar...
Men jag fortsatte att spänna mig och känna obehag. Känna att jag verkligen inte ville att någon ska ta på mig.

Jag vet inte vad jag fick det ifrån. Det här obehaget. Jag tror att det var för att jag hörde någon i korridoren och började tänka på den man som bor här i huset som höll fast mig en gång i hissen och sa att han skulle göra mig gravid. Fick för mig att det var han som gick omkring i korridoren och letade efter mig.

Sannolikheten att det var just så är ju inte så stor, men så tänker jag inte när jag väl blivit skrämd och ligger där och känner mig otrygg i min egen lägenhet trots att Emma ligger bara några meter ifrån mig.

Jag är så glad över att hon är här hos mig. Hade hon inte varit här hade jag antagligen stått vid dörren och hållt utkik genom titthålet hela natten. Det har hänt förut.

Idag är en sån där dag då jag antagligen kommer gå omkring med pepparsprayen i fickan och vara rädd för allt och alla. Om jag inte somnar av utmattning först.

Ibland undrar jag vad folk som inte har ätstörningar gör med alla tankar? Vad tänker de på alla gånger jag oroar mig över min kropp och över ätande?

Stockholms Centrum för Ätstörningar

Idag hade jag mitt andra möte på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det känns verkligen tryggt att gå dit. Det är här jag kommer få rätt hjälp.
Idag hade vi samtal så att de vet vilken hjälp som passar mig, och även en kroppskontroll.
Hon kunde se att min emalj på tänderna är väldigt tunn, vilket känns väldigt jobbigt. Men hon sa att jag gör helt rätt som inte borstar tänderna när jag satt fingrarna i halsen, utan istället sköljer munnen och sedan tar flortabletter. Skönt att höra att man gör något rätt iallafall.

Jag har gått upp i vikt på senaste tiden, och det bekymmrar mig så klart, men jag har ju kommit igång med träningen igen så jag hoppas kunna ta itu med det den vägen istället.
Vi kom fram till att det inte finns några som helst rutiner vad det gäller mina måltider. Det slog mig faktiskt redan imorse innan jag gick dit. Det är något jag inte tänkt på innan. Frukost, lunch och middag finns inte i min värld.

Det här med min depression och att jag mår/mått dåligt ställer till det lite, och läkaren där tror inte att jag kommer orka med att börja med den heltidsbehandlig som finns där. Risken för att jag får en psykos (heter det så?) är stor då.

Dessutom anser dom att man måste lära sig äta och få krafter ifrån det, innan man orkar ta itu med sig själv. Så jag ska få börja i en lunchgrupp som träffas en gång i veckan och lagar mat ihop, sedan äter vi maten och har teori om mat och om vad den gör för kroppen. Dock kan jag få vänta några veckor innan det blir någon sådan plats ledig. Det känns helt okej att vänta nu när jag vet att det kommer bli av.

Sedan är tanken att jag efter det kan vara redo för att få hjälp på heltid.

Idag förstod jag att det här kommer ta tid. Att jag inte kan skynda fram något. Det här är något som jag inte kan planera, jag måste bara lita på dem och följa med.

Jag är så tacksam över att jag fått träffa den här läkaren på Stockholms Centrum för Ätstörningar. Det är så oerhört skönt att få vara ärlig med sin sjukdom och med sina känslor och berätta det för någon man har förtroende för och som man vet kommer kunna hjälpa till på rätt sätt.

Mina hjärnspöken.

Sist jag var på Stockholms Centrum för ätstörningar så fick jag lova att inte använda laxermedel mer. Det löftet har jag hållt, men nu när jag snart ska åka iväg för möte nummer två vet jag inte om jag klarar att hålla det längre... Jag är så grymt rädd för om jag kommer att få väga mig idag.

Jag vet att man inte kan gå ner i vikt av laxermedel, så därför har det varit lätt att låta bli det... tills nu. Hur kan saker som det här ta upp hela min värld de stunder hjärnspökerna kommer?

My friend in the house.

Bättre än något lyckopiller är att ha sin bästa kompis inneboende hos sig.
Nyss deppade jag ihop, och då klädde hon ut sig till en nallebjörn. Jag beundrar henne för att hon vill bo med mig när jag mår så här. Hon är grym!

Fattiglapp

Jag fick drygt två tusen kronor i lön den här månaden. -och inga pengar ifrån försäkringskassan.
Två tusen räcker inte ens till att betala hyran. Jag fick lite panik först, men sedan ringde jag runt till mamma, försäkringskassan, min salongschef och sedan blev jag uppringd av ekonomichefen, så nu är mer slantar på väg, och jag ska återigen vara anmäld som sjukskriven hos försäkringskassan.

Men efter det här känner jag bara för att gå och sova, det tog alla mina krafter. Det är dock skönt att alla är så tillmötesgående och hjälpsamma! Det går så mycket lättare då!

What to do...

Det är tisdag förmiddag och jag har redan varit och tränat tre pass den här veckan. Jag har så mycket känslor i mig som måste ut. Men jag är tveksam om träningen är rätt metod att ta i tu med det, känns snarare som att det triggar igång allting, men just nu känns det som jag står ensam med allt och inte vet vad jag ska ta mig till...

Först skulle jag inte få ha mina saker på rummet utan få gå å be efter mina kläder å sånt när jag behövde dom, men då blev jag arg. Jag ville ju kunna sminka mig å byta om som jag ville.. -Bara för ja mår dålligt vill jag ju inte gå runt och vara ful.!

Min tid på psyk.

När min läkare på Kronan ville att jag skulle läggas in så satte han sig ner och berättade lite om hur det skulle vara. Han sa att det är väldigt vanliga människor där, inte folk med vanföreställningar eller några riktiga galningar. Kanske skulle det finnas folk där som försökt tagit sitt liv, men dom var där för att bli bättre och återhämta sig. Han berättade att man skulle kunna gå ut från avdelningen och gå ut och gå promenader eller gå och handla i kiosken. Att det skulle bli skönt för mig att få slappna av och vila upp mig.

Inte någongång berättade han att personalen som tog emot mig skulle slita i mina saker och kasta runt dem, att de skulle misstro mig och att jag inte ens skulle få sitta ensam i mitt rum. Jag var ju ny, inte visste de om jag var att lita på, var förklaringen jag fick efter att en skötare rytit åt mig att jag inte fick sitta där och att jag måste sätta mig nån annan stanns, -var sa han inte. Ingen förklarade någonting för mig, och jag kände mig nertrykt och min enda tanke var att nu måste jag skärpa till mig så att jag snabbt får komma härifrån.

Egentligen skulle jag träffa läkaren redan första dagen, men det blev uppskjutet flera gånger vilket gjorde att jag inte fick träffa läkaren förens dag tre, vilket också innebar att jag var inlåst på avdelningen den tiden och inte fick gå ut alls.

På nätterna vaknade jag av att någon i rummet brevid försökte ta livet av sig, eller bröt ihop.
När jag såg på tv fick jag lugna andra patienter som trodde att någon skulle bryta sig in och skjuta ner folk, och liknande grejer.

Dom första dagarna på psyk var dom värsta i mitt liv. Jag gick på helspänn hela tiden och tänkte bara på hur mycket jag ville därifrån. Efter ett tag vande man sig och andra veckan var mycket bättre. Man visste var det var för ställe man var på och blev inte lika rädd när något hände.

Med det här vill jag inte klaga på avdelningen jag låg på, utan på min läkare på kronan som föskönade bilden av vad det var för ställe jag skulle till och inte informerade så som han hade kunnart göra. Hade jag varit mer förberedd på vad som väntade hade första veckan blivit lättre.

Jag blev tillsist utskriven för att de inte tyckte att jag blev att må bättre av att vara där, och att de inte kan hjälpa mig med mina ätstörningar, precis så tänkte jag när min läkare ville lägga in mig, de kan inte hjälpa mig med mina ätstörningar och hur ska det här få mig att må bättre...Men jag gav det en chans, och för det ger jag mig själv en klapp på axeln.!

Tillbaka i friheten.

Efter två veckor är jag nu utskriven. Jag skrevs ut för att dom inte tyckte att jag blev att må nå bättre där, och för att de inte kan hjälpa mig med mina ätstörningar.

Känns som en konstig anledning att bli utskriven men samtidigt så håller jag med.

skriver mer imorgon.