Tuffa tider, men jag tuffar på.

Jag känner mig tjockare och fulare för varje dag som går... och tröttare.
Jag antar att det hänger ihop.

Jag har klarat min första vecka på halvtid nu. Det känns.
Jag intalar mig att efter tre veckor så har jag kommit in i det och att jag då inte kommer vara lika trött. Nu är jag helt slut, trots det sitter jag vaken nu och kan inte sova. Men det vet vi ju alla hur det är.

Jag känner igen mig från hur det varit tidigare när jag jobbat. Jag kan inte känna om jag är hungrig, mätt eller kissnödig... Jag måste tänka "Nu borde jag äta för jag har inte ätit sedan i morse" eller "Nu borde jag nog gå på toa för det har jag inte gjort på hela dagen..."

och så blir jag irriterad hela tiden. Men jag äter. Jag äter för att jag vet att om det är så här nu, trots att jag äter... så skulle jag inte fixa det om jag inte åt, för jag är så slut som det är...

Men som sagt, det här är nu. Och vad gör det om hundra år när allting kommer kring...

Två, tre gånger i veckan dom senaste veckorna har jag fått svår ångest också... jag föredrar nästan konstant ångest i lagom dos... än den där ångesten som kommer över en när man inte alls är beredd... Men jag har ju klarat mig igenom det också.

Jobbet går bra. Jag trivs när jag är där. Jag har jätte kul. Men att vara på jobbet har heller aldrig varit mitt problem. Det är att inte vara på jobbet som är svårt. Att ta hand om sitt jobb är så mycket lättare än att ta hand om sig själv. Det finns ingen chef som talar om hur det ska gå till eller några kunder som kommer med önskemål om vad de vill att jag ska göra.

Det finns bara massor av allt och inget och det är kanske inte så konstigt att man ibland blir lite förvirrad utav det.

Jag tuffar på.

Work, work! =)

Jag är dålig på att blogga.. men saker tar ju sådan tid.. att det går bra ena veckan och sämre nästan säger ingenting.. för man kan ändå röra sig frammåt..!

Jag hoppas att det är frammåt jag rör mig.

Det här är sista veckan som jag jobbar 25%, nästa vecka går jag upp på halvtid! Fem månader har jag jobbat! Tiden har gått så snabbt.! Var det inte nyss jag var sjukskriven på heltid?

Jag sover så klart sämre, har åter igen mer självmordstankar och maten är lite kämpigare, det skriver jag inte för att ni ska bli oroliga utan för att jag antar att ni känner igen er i mönstret... Visst känns det som jag backat något steg nu ju närmare februari jag kommit, men samtidigt förstår jag att vilken människa som helst skulle känna oro över att gå upp i arbetstid efter att ha varit borta länge från sitt jobb.. och det är ju så här jag och min kropp reagerar...

Jag ser fram emot att snart sova bättre igen!

Woho! Halvtid!!! Jag kommer inte längre vara till största delen sjukskriven..! 50% finns det ju vissa friska människor som jobbar..! Bara den tanken är så otroligt skön! Vi är på rätt väg!

läkare no4, psykiatrin kronan.

Min nya läkare verkade trevlig. Jag däremot var antagligen inte lika trevlig. Tröttnade tillslut på hennes frågor och frågade irriterat om hon ens har läst min journal och om inte det hon frågade om stod i den...

Vad jag ätit och äter för mediciner, om och hur många gånger jag varit inlagd, varför jag är och varit sjukskriven, vilka läkare jag gått till, hur länge jag varit sjukskriven o.s.v...

Hon svarade att hon läst den och att det stod där. Sedan började hon äntligen ställa vad som för mig verkar som mer relevanta frågor.

Jag tog tillfälle i akt och önskade att få gå upp i arbetstid i Februari. Jag tänkte att det gäller att passa på, något bra ska väl det här med nya läkare ändå tillföra =P Min gamla läkare hade antagligen sagt att vi får vänta och se. Det har jag lessnat på nu. Jag vill testa och se..! Så i Februari går jag upp till halvtid..! Det ser jag fram emot. Så länge jag inte backar med maten och allt som har med det att göra så tror jag att det kommer gå fint! Jag mår bra av att jobba och inte tänka så mycket på mitt. Lagom är bäst.

Hon ändrade också lite med medicineringen, vilket var väntat, och så bokade vi in en ny tid om en månad igen. Väldigt skönt att vara "inne" igen och inte behöva vänta på kallelser och att återigen veta vem det är man ska gå till.

Hon var bekymrad över min osäkra boende situation och påpekade att den inte var vad jag behövde i mitt tillfrisknande, dock kunde hon inte skriva ut varken ett första eller andra handskontrakt på recept... Så där är läget som det var innan. Jag letar vidare efter någonstanns att bo och håller tummarna att jag får bo kvar här tills jag hittar något. Dock oroväckande att jag inte fått någon hyresavi dom senaste månaderna och inte kunnat betala någon hyra då jag inte vet vart eller hur mycket som ska betalas och ingen heller svarar när jag ringer fastighetsskötaren... men det är väl så det är att bo i stockholm. Jag känner mig verkligen taggad att jobba så att jag kan spara undan pengar för att kunna låna och köpa lägenhet. Om hundra år... Men både mål och drömmar är givande att ha.

Imorgon sätter jag mig i brorsans bil för att åka hem till Dalarna och fira julen där. Som vanligt är det ångestladdat och fullt av oro. Jag vet inte varför jag känner denna ångest men jag tror att det mest har med miljöbyte att göra och inte så mycket med maten...

Jag skriver igen när jag är hemma. Tills dess får ni ha det super! Tack för alla fina kommentarer som ni skriver! <3

psykiatrin

I fredags ringde jag och frågade varför jag inte hört något ifrån psykiatrin angående nytt läkarbesök och ny läkare. Jag fick veta att jag har tid där imorgon.

Tack för kallelsen jag inte fick, igen...

Första advent!

Julen närmar sig. Den är antagligen jobbigt för många av oss på flera vis. Julklappar ska köpas för pengar som kanske inte finns. Det ska adventsfikas och mysas lite hela tiden och så vet man att man kommer bli utsatt för en hel del julmat och julbord. Utöver det så är det hela grejen med att man oftast åker hem och firar jul och då vill man ju så klart vara smal och fin.. samtidigt som man vill vara glad och pigg för oroliga släktingar och vänner är något man gärna vill komma ifrån...

Jag har saknat julen. Jag har såklart firat jul alla år, men jag saknar julen så som den var när man var liten. Inte hela grejen med att det var mysigt att tro på tomten och vara nyfiken på vad som låg i julklapparna, det är inte det jag saknar. Jag saknar den längtan som fanns då, att räkna ner till julafton för man ville så gärna att den skulle vara nu och dessutom att den aldrig skulle ta slut...

Sedan blev man äldre och tron på tomten ersattes av hjärnspöken och istället för att räkna ner till julafton började den där klumpen i magen växa sig större och större för varje dag som gick...

Men i år tänker jag ta tillbaka julen! Granen står redan klädd! Det är första advent idag och julgardinerna sitter också uppe. Lägenheten är pyntad och pimpad. Under granen ligger redan några julklappar inslagna och klara. Till och med rimmen är skrivna....

Hur det kommer gå med julbordet i år vet jag inte. Det får visa sig då. Jag tänker inte börja nojja mig redan nu. Äter jag inte och folk tycker att det är märkligt så kommer de tycka det oavsett om jag haft ångest för det innan eller inte. Äter jag och själv får ångest över det efteråt så kommer jag få det i vilket fall.. även om jag haft ångest över det innan eller inte.. Och kanske kommer det gå hur bra som helst och varför ska jag då förstöra det genom att ha ångest innan?

Där och då kommer det antagligen bli lika jobbigt som åren innan, men jag tänker fan inte förstöra resten av tiden som finns av underbara December, när jag ju faktiskt ändå inte kan påverka det innan. Det enda jag kan försöka ändra på är min inställning till det hela och sedan spelar det ingen roll om jag bryter ihop både en och två gånger så länge jag försöker..!

Om man hela tiden lever i nuet så blir de "hinder" man utsätts för inte lika höga att ta sig över för du har inte hunnit bygga upp dem än...

Fjärde gången gilt?

Jag väntar på en kallelse från psykiatrin. Jag ska få en ny läkare igen. Det här blir min fjärde läkare hos psykiatrin... Jag har väntat i någon vecka nu. Min sjukskrivning går ut i December. Försäkringskassan vill ha ett nytt möte tillsammans med bland annat min läkare under December... Min chef och jag ska också vara med på mötet. Vi är frisörer, våra dagar i december är redan uppbokade. Framförhållning verkar inte vara något psykiatrin sysslar med.

Det är fortfarande November, kanske borde jag inte bli stressad över att jag inte fått någon kallelse till nästa läkarbesök eller någon information om vem min nya läkare blir. Antagligen skulle jag heller inte ha blivit stressad över det om det inte vore så att det har strulat till sig alldelles för många gånger med psykiatrin. Senaste mötet fick jag reda på några dagar innan genom min chef, mig hade de missat att skicka en kallelse till... Huvudpersonen i det hela.

Nu har jag en bra handläggare på försäkringskassan och en chef som är insatt i min situation, så egentligen är det ingenting att stressa upp sig över.

Dock ser jag inte fram emot att få "börja om" med en ny läkare. Så roligt är det inte att berätta om hur man mår och fungerar... Det skulle man tröttnat på förlänge sedan även om man mådde bra. Varje gång jag får börja om med en ny läkare känns det som om man får backa några steg innan man kan gå vidare.

Jag har förståelse för att även läkare vill byta arbetsplats och arbetsuppgifter och allt vad det kan tänkas vara... Dock tycker jag att det är lite märkligt att alla mina läkare på psykiatrin velat göra det.

Egentligen skriver jag bara det här för att jag inte tar allt strul personligt och det vill jag inte att någon annan ska göra heller. Jag tror helt enkelt bara att det är så här det går till... och är det någon stanns jag absolut inte skulle vilja jobba så är det på psykiatrin.

Bränn min journal och värm händerna över den i kylan!

Jag borde skriva om hur det är att vara manodepresiv. Jag känner ett starkt behov av att själv höra ifrån andra hur det är för dem. Jag känner även att jag tar avstånd från folk runt omkring mig för att de inte förstår. Så har jag nog i och för sig alltid gjort, men nu gör jag det ännu mer medvetet. Det är på sätt och vis tur att jag har så envisa vänner som håller sig kvar.

Människor frågar hur det är att vara manodepresiv, jag förklarar och de tror kanske att de förstår. De tänker antagligen på hur det är för dem när de svänger fram och tillbaka mellan att vara glad och må bra till att vara nere och deppig... på hur det är när de får väldigt mycket gjort och hur det är när de känner för att inte göra någonting. De har säkert också saker de fått för sig som de inte riktigt kan släppa. De kanske tänker på nätter när de sover dåligt men ändå mår bra, och nätter när det inte spelar någon roll hur länge de sovit med ändå knapt orkar med dagen när de vaknar...

Jag tror att det är ungefär så långt som de tänker när de får höra om hur det är att vara manodepresiv. Jag tror inte att de tänker på att vi också har det precis så där, eftersom vi som dem är helt vanliga människor, som utöver att vara helt vanliga också har en diagnos som gör att allting blir lite mer, men det tror jag inte att folk i allmänhet kan sätta sig in i...

Dessutom tror jag att jag utan den skulle känna mig väldigt tomm och det gör att jag känner mig ännu mer splittrad.

Psykiatrin Kronan

Idag avslutade jag och min psykolog våran kontakt. Jag kan ta upp kontakten igen om jag känner att jag behöver det.

Nu återstår bara läkarkontakten på psykiatrin, och eventuellt ska jag få träffa någon och prata om hur man hanterar att man är Bipolär för att underlätta för sig själv.

För några veckor sedan hade jag fyra kontakter inom vården. Två läkare, en psykolog och en terapigrupp... Nu har jag en kontakt. Det går frammåt.

I måndags var jag hos tandläkaren igen på en undersökning. Flera hål trots att jag senaste var där för ett halvår sedan.. Över två tusen spänn kommer det gå på nästa gång... Det borde man tala om för unga tjejer som är på väg in i träsket. Vad vill man helst ha, hål i tänderna eller en shoppingtur?

Avslutad kontakt

I Onsdags avslutade på min läkare på ätstörnings centrum våran kontakt.
Nu är det bara psykiatrin som gäller.

Jag antar att detta är ett positivt tecken att hon tror att jag kommer fixa resten utan deras hjälp. Behöver jag deras hjälp framöver är jag välkommen att ta kontakt med dem igen.

Det känns befriande. Jag har inget större förtroende för psykiatrin vilket jag haft för ätstörnings centrum. Det har varit för mycket strul med psykiatrin för att jag ska kunna känna mig trygg med dem och inte vara rädd för att försvinna bort i en pappershög på något skrivbord...

Men Stockholms Centrum för Ätstörningar har varit guld, och jag vill verkligen rekomendera de som behöver hjälp att ta sig ur en ätstörning att vända sig dit!

Just nu svävar mina tankar kring diagnosen Bipolär...

I allt jag gör tänker jag "Är inte det här jag? Beter jag mig bara så här för att jag är bipolär. Hur kommer jag bli senare när medicinerna gör sitt? "

Det känns ofta som att andra har en tydligare bild av vem jag är än vad jag har. Att de ser hur jag beter mig och förstår varför medans jag själv inte alls är medveten om det.

Jag får en känsla av panik. Känner att jag vill bryta med mina vänner för att jag vill inte att de ska se mer av mig nu. Tänker att dom kommer tröttna på mig och försvinna. Det finns ingen logik i att jag då ska försvinna först för att undvika att det händer...

Jag tror att alla kan känna så ibland. Jag tänker att även om det inte är kul att känna och tänka så, så är det okej. Funderingar åt fel håll leder väl ändå ofta till att man kommer till insikt och handlar rätt...

Närmaste veckorna har jag många planer ihop med mina vänner. Jag tänker en sak och gör tvärs om. . Det brukar bli bra så...

Andas är ett heltidsjobb

Igår var en underlig dag. Jag hade sista träffen med terapigruppen. Det var jätte mysigt och stämningen var på topp. Efteråt tar jag sällskap med två av tjejerna och då klarar jag inte av att hålla ihop mig själv längre. En av brudarna tar tunnelbanan med mig till brorsan och lämnar över mig till hans beskydd. Sedan låg jag på hans soffa och och koncentrerade mig på att varken tänka frammåt eller bakåt. Gjorde jag något annat än bara andas så gjorde det för ont i mig.

Jag blev dissad igår. Min chef slutar. Jag blir av med lägenheten. Jag är varken smalare eller frisk. Jag har ny medicin igen, det känns som den enda effekten jag får uppleva är dom första veckornas beverkningar, sedan är det dags att testa något nytt igen.

- Jag kollade på min vän igår och sa att det känns som att allt bara tas ifrån mig. Hon svarade mycket klokt att det endast känns så för att det är de sakerna som jag för tillfället fokuserar på.

Hon fortsatte med att säga att det är inte de personer som försvinner ifrån oss som räknas utan de som stannar kvar..!

Det är skönt att veta att när jag själv inte har mycket klokt att komma med så finns mina vänner där och tar på sig den rollen..!

Ännu har jag mycket kvar

Min underbara chef som jag skrivit om så många gånger här på bloggen ringde mig idag. Hon berättade att hon kommer byta jobb och sluta som chef hos oss.

Det låter som att hon kommer få ett otroligt kul jobb och jag glädjs absolut med henne. Hon har verkligen gjort allt hon kunnat för att hjälpa mig och varit ett jätte bra stöd. Det är jag så otroligt tacksam för. Just därför har jag gått runt och kämpat mot tårarna hela dagen. Det känns som att ännu en trygghet försvinner ifrån mig.

Om någon kom och riktade en pistol emot mig och krävde mig på allt jag äger nu skulle jag nog inte ens reagare, utan snarare säga "Du har dröjt, jag har väntat på dig..."

Efter regn kommer solsken.

knaprar på

Jag känner mig som en grå fjärill. Inte ens en sån färglös fjärill som är numrerad och som man färglägger.

En grå fjärill.

Igår började jag med nya mediciner, så vi får väl hålla tummarna för att de ger mig lite färg på vingarna..!

Jag är olyckan, o-le-do-lyckan...

Varje gång något går åt skogen så hör jag låten Olyckan i mitt huvud...

Jag är olyckan,o-le-do-lyckan,o-bi-do-bi-do-bi-do-bi-do-lyckan.
Krash-och-bang-lyckan, gnissel-och-pang-lyckan.

Först avrådde min läkare mig från att åka till Grekland nästa vecka då min pappa fyller 50år. Efter några dagar av förtvivlan och många tårar så tyckte hon ändå att det var okej eftersom det är med min familj jag ska åka. Mitt argument om att det är märkligt att jag får vara ensam i stockholm men inte kan åka iväg med min familj kan ha hjälpt till där... Hennes argument var att nya miljöer inte är bra för mig och i värsta fall kan leda till en psykos. Jag tror dock att resan kommer göra mig gott..!

Men då kommer nästa smäll... Jag blir av med mitt boende. Lägenheten jag bor i kommer sägas upp och jag måste flytta och hitta någon annan stanns att bo. Jag har letat lägenheter i två dagar nu och känner mig redan helt förstörd. Hur fan gör man för att få tag i en lägenhet i Stockholm?

Som vanligt när jag biter ihop och försöker må bra och koncentrera mig på att lösa situationen så kommer allting ikapp genom mardrömmar när jag sover iställt. Det tackar vi för... Jag känner mig tröttare när jag vaknar än vad jag är när jag går och lägger mig. Satan vad det tar på krafterna och psyket att drömma mardrömmar. Jag vaknar på nätterna och är så svettig att jag måste gå och byta om innan jag kan försöka somna om.

Och just det, några dagar innan detta så försvann mitt visakort och mitt körkort också. Hade antagligen bort det helt själv eftersom jag upptäckte att det var borta strax efter att jag använt det.. men ändå, detta hör till de typiska grejer som händer när jag är tankspridd..! Eftersom mitt visakort var borta när jag skulle boka tågbiljett hem fixade brorsan det åt mig och skickade det som en sms biljett... direkt efter får jag ett sms ifrån honom att jag ska spara smset så att det inte försvinner. Två timmar senare sitter tankspridda Frida och raderar alla sina sms inklusive tågbiljetten till Dalarna...

Det är väl lite så mitt liv ser ut just nu.

Jag fick förresten en resväska i födelsedagspresent i helgen när jag var i dalarna. När jag kom till Stockholm hade den gått sönder...

Allt det här känns ändå rätt oviktigt för det enda som betyder något är att jag håller ihop mig själv och blir frisk. Någonstanns att bo skulle i och för sig underlätta, men oavsett hur det går så finns det väl alltid någon som har en soffa över åt en liten tjej som mej..!

.